nyaskivor.se

Megadeth ”Dystopia” (Universal)

The Threat Is Real. Dystopia. Death From Within.
Tre av de fem första låtarna är rena rama kanonerna. Speciellt sett till vad Dave Mustaine och hans manskap presterat sedan… Långt tillbaka. Verkligen inte illa för att vara bandets 15:e skiva!
Veteranthrashduon Dave och Dave (Mustaine och Ellefson) tycks ha tänt till av det stundande presidentvalet i USA och oroshärdarna runt om i världen. Det kan nämligen inte vara en tillfällighet att Mustaine i de flesta av låtarna sjunger med en ton som osar av ilska. Vi vet ju vad han tycker om politiker och människor som krigar…
Post American World och Poisonous Shadows är två andra låtar värda att plussa lite extra för. De är nämligen nästan lika vassa som ovan nämnda låttrio.
Conquer Or Die börjar med ett finstämt akustiskt intro, som går över i en melodi- och riffstark historia kryddad med finfint sologitarrspel. Utan sång. Ännu en kanon!
Däremot är Fatal Illusion, Bullet To The Brain och Look Who’s Talking mer i stil med standardlåtar av den sorten Mustaine skriver med autopilot i sömnen. Klart godkända men inte mer och alltså inte direkt jätteupphetsande.
Överlag är det gitarrspelet som är esset i leken. Att Mustaine sedan lång tid tillbaka är en världens absolut vassaste thrashgitarrister vet alla som kan något om metal. Dessvärre kan han ibland kännas lite trött… Här på Dystopia däremot, känns hans ”attack” mer ”ungdomlig” vilket säkerligen beror på en vitaminjektion signerad nytillskottet Kiko Loureiro (Angra). Duons samspel är rakt igenom alldeles lysande och lyfter dessutom ganska intetsägande Lying In State och Last Dying Wish till godkänt.
The Emperor lyfter däremot inte det minsta – trots hjälp av dessa kompetenta musiker. Nej, den kunde ha kvittat… Gubbthrash av sämsta sorten.
Det är också lite surt att Dystopia slutar till tonerna av något av en kraschlandning. Fear-covern Foreign Policy känns bara trött och saknar orginalets sting.
Frånsett några små felsteg (se ovan) är Dystopia en skiva att tycka om och lyssna på om och om igen. Steget till fullpoängare är i och för sig ganska långt, men det här duger gott.

Magnus Bergström