Rockopera med framtidsvision och LaBrie i fokus

dream theater

Dream Theater ”The Astonishing” (Roadrunner/Warner)

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan proggiganterna klämde ur sig en rockopera. De har ju ”fuskat” på området tidigare med temaskivor, men alltså först nu tagit steget fullt ut och komponerat något som kan framföras både på konsert- och teaterscener.
Progghårdrockgiganterna har sannerligen inte gjort det enkelt för sig när de satt ihop en (ganska banal) framtidsvision och tonsatt den med allehanda tänkbara och otänkbara musikaliska infall.
Två skivor. 32 ljudspår varav 24 är låtar och övriga är intro/mellanspel. Mycket musik är det och den rejält tilltagna speltiden på 130 minuter (!) kommer inte att falla alla på läppen.
Det går inte att säga annat än att denna ambitiösa rockopera i Broadwaystil är en vattendelare av stora mått.
Dystopian Overture är en smarrig instrumental uppvärmning innan förstasingeln The Gift Of Music tar vid och är den låt som mest av alla påminner om ”vanliga” DT.
Tre andra låtar som klarar av konststycket att sticka ut ur den stora låtmängden är:
A Better Life med en kanonrefräng och skivans finaste gitarrsolo.
Act Of Faythe som med en mjuk och samtidigt bombastisk stil –
md fint samspel mellan piano och sång – känns in i märgen.
A Life Left Behind är det starkaste låtkortet i form av en fin och
återhållsam halvballad som ger hela bandet chansen att höras.
Sedan har vi Lord Nafaryus som är den första av ett fåtal låtar som verkligen luktar Broadway, och som helt klart kan blir för mycket för en del hårdrockslyssnare. Men den som tar sig tid att sätta sig in i stycket blir rikligt belönad; taktbytena är inte så lite läckra och LaBrie briljerar med att växla mellan olika sångstilar. Ett outsiderguldkorn!
Det går inte annat än att applådera ambitionen bakom projektet och hatten av för låtskrivarparet John Petrucci (gitarr) och Jordan Rudess (keyboard). Dock blir det till slut lite för mycket av allt.
I små doser är The Astonishing helt ljuvlig men att lyssna igenom hela paketet är nog tyvärr inget som varken gemene man eller progghårdrockfans hinner eller orkar göra så ofta.
Det är för övrigt inte så lite ironiskt att LaBrie, som undertecknad hyllat rejält ovan, på sätt och vis också är akilleshälen. Hur det är möjligt? Jo i och med att det förekommer olika personer i berättelsen, så hade det inte varit fel med en eller flera gästsångare. Är det en rockopera i Broadwaystil så är det!
Merparten av de trogna DT-fansen kommer att tycka om The Astonishing. Men låt mig påpeka att det är stor skillnad på att tycka om och att älska.
Betyget ovan känns givet, även om det aldrig går att bortse från att en skiva kan växa med tiden – eller tvärtom. För att vara DT känns det som ett klent betyg. Undertecknad har större krav än så på den stora musikkärleken.
The Astonishing lär vara betydligt mer givande att ta del av som komplett paket. Det vill säga när skivan framförs live, från början till slut, med tillhörande filmskärmar och hela baletten.
För vi ses väl de två kvällarna på Cirkus i Stockholm i mars…?

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

05

02 2016

Your Comment