nyaskivor.se

Ghost ”Ceremony And Devotion” (Reactor Recordings/Universal)

För en liveskiva är det förstås a och o med den rätta livekänslan. Och visst känns den men är inte hundraprocentig; det hade inte varit fel med lite mer klös i gitarrljudet och en bas som fick pumpa på lite rejälare. På något sätt känns det ändå som att man är på plats i publikhavet och det är förstås den allra viktigaste funktionen som en liveskiva ska fylla. Med andra ord bra jobbat av producenten Tom Dalgety

Låtlistan är minst sagt klockren; snacka om rena rama hitssamlingen. Men… Det finns ett STORT men… If You Have Ghosts (Roky Erikson) gör sig fenomenalt bra Ghostifierad, så saknaden (upphovsrättsfråga?) efter densamma är stor.

Att räkna upp de bästa låtarna låter sig inte göras för det handlar rakt över om 17 fina exempel på moderna tolkningar av tidlös hårdrock, med ständiga blinkningar till giganterna inom denna breda musikstil.

Papa Emeritus Zero har en tillgjort teatralisk engelsk brytning, ofta med extra rullande r, och det fungerar överraskande bra även på skiva. Men så är hans mellansnack också minst sagt underhållande, med en lagom mix av fräckhet och ironi. Det rullande r:et förekommer också här och där i låtarna, när Papa tar ton och det bidrar till att hans sångstil fortsätter att vara unik i hårdrocksvärlden. Tycka om eller inte tycka om, det är frågan, för att vara likgiltig är det få om ens någon som är.

Ceremony And Devotion är ett minst sagt vettigt livedokument, som kommer i helt rätt skede av karriären. Ja faktiskt lite i stil med Kiss Alive! (1975) men kommer rimligtvis inte att komma i närheten av de sminkade veteranernas klassiker. Oavsett hur eftervärlden kommer att se på denna nykomling till livedubbel, så gör den sig ypperligt i samlingen men är alltså inget direkt måste.

Magnus Bergström

Anvil ”Pounding the Pavement” (Steamhammer/Border)

Jag gillar konsekvens och om något band kan sägas vara konsekventa så är det Anvil. Tre ord i titeln på skivan ska det vara. Även musikaliskt har de alltid varit konsekventa, vilket kanske inte alltid varit till deras fördel. Missförstå mig rätt. Jag gillar Anvil och har den största respekt för deras konsekvens, men det finns en orsak till att de aldrig slagit igenom stort: låtarna är, med vissa undantag, helt enkelt inte tillräckligt starka. Hjärtat finns där och hantverket är stabilt, men ofta saknas det där lilla extra.

Det börjar bra med ett tungt midtemporiff i Bitch in the Box följd av ösiga Ego, en knappa tre minuter lång käftsmäll, men sedan går det tyvärr utför. Doing what I want är en högst ordinär låt som dessutom irriterar mig oerhört med datorrösten som dyker upp i refrängen och Smash your Face är trots sin tyngd inte mer än okej. Den instrumentala titellåten tillhör skivans höjdpunkter och får skutan på rätt köl igen innan den kapsejsar fullkomligt. Rock that Shit är en synnerligen tråkig och tafflig rock’n’rollåt som skulle sänka vilken skiva som helst, så efterföljande Let it Go är i sammanhanget som oxfilé efter en bajskorv.

Även om jag som filmnörd applåderar såväl valet att skriva en låt baserad på Robert Flahertys legendariska dokumentär Nanook of the North (1922) som Anvils sociala patos att som europeiska kanadensare lyfta fram de kanadensiska inuiterna så faller låten platt. Den närmsta jämförelsen är Spinal Tap’s vulgärt svulstiga mästerverk Stonhenge. Kalkonvarning, helt enkelt.

Tack och lov följer en rökare i form av Black Smoke, tätt följd av lite släpiga World of Tomorrow. Även den en rätt okej låt. Avslutande Warming up duger, men inte så mycket mer. Inte heller rätt tråkiga bonuslåten Don’t Tell me är något att hänga i julgranen.

Summa summarum finns det några bra låtar på Pounding the Pavement, några okej låtar men också ett par riktiga bottennapp. För vilja, jävlar anamma och kärlek till metal förtjänar Anvil 5 av 5, men den här skivan är inte en av deras bästa, så tyvärr blir betyget betydligt lägre än så, men skit i det och köp skivan ändå. Anvil förtjänar allt stöd oavsett vilket betyg deras skivor får av griniga recensenter.

Jonas Andersson

Calle Karlsson ”Pappa” / ”Ett Stilla Regn” (Paraply Records/hemifrån)

Calle Karlsson har har släppt fem cd tidigare och har nu givit ut en singel. Calle kommer från Träslövsläge i Halland. Föräldrarna var kyrkliga och musicerande vilket påverkade Calle och hans bröder i unga år. I vuxen ålder har han intresserat sig för folkmål och då för Läjemål hans hemtrakter.

Pappa är en låt som påminner mig om Olle Ljungströms Jag Och Min Far – en låt som Magnus Uggla fick stora framgångar med efter att de båda medverkat i Så mycket bättre 2012. När man kommit upp i åren finns inte föräldrarna kvar, bara som minnen. Det är det som denna låt handlar om och det kan bli ganska så känslosamt.

Börje Holmén

Watain ”Trident Wolf Eclipse” (Century Media)

Allt brinner och jag står framför den mörkaste av avgrunder. Det enda som återstår är att sväljas av lågorna eller att omfamna mörkret. Jomenvisst, så är faktiskt känslan som Trident Wolf Eclipse förmedlar (om man är lagd åt det teatraliska hållet).
Eller låt oss säga så här; ett furiöst ursinne från en black metal-best med eld som bränner och skövlar allt i sin väg likt vikingar på plundringståg.
Förenklat handlar det om en stark upplevelse som har två lägen – att älska eller hata.

Vi pratar om en ilsken urkraft. Alltså, allvarligt talat: Nuclear Alchemy öppnar i ett furiöst tempo och golvar omedelbart lyssnaren. Sacred Damnation fortsätter i samma stil, förvisso med en temposänkning halvvägs, och det är glasklart att Watain anno 2018 inte böjer sig för någon.
Till och med Teufelsreich som – till viss del – utgör ett ”andningshål”, med en antydan till flört med den episka känsla som präglat de två föregående skivorna, manglar på riktigt duktigt.
Personligen anser jag att Furor Diabolicus är det centrala spåret på Trident Wolf Eclipse. Den är på samma gång både snabbt aggressiv och tungt malande. Lägg till en kanonrefräng och alla förstår att vi snackar om prima låtsnickrande.

Det ska erkännas att först kändes all denna plattan i mattan-vansinneskörning i hundra knyck smått förvirrande, jämfört med de två föregående mer episka skivorna. Men så såg jag ljuset i mörkret… Det är givetvis helt naturligt med en rejäl urladdning efter just dessa. Och viktigast av allt; musiken skapas fortfarande med finess. Oavsett hur mycket kaos det än är så hålls det inom rimlighetens gräns.

Watain visar än en gång att de är bandet för alla andra i genren att se upp till. Horns high!

Magnus Bergström

Magnum ”Lost on the Road to Eternity” (Steamhammer/Border)

Att gammal är äldst är en klyscha och kanske att ta i lite vad gäller Magnum, men nog har de på ålderns höst kommit in i en andra andning. Efter en lång radda ganska ojämna skivor var 2016 års Sacred Blood ”Divine” Lies ett friskhetstecken. Nya Lost on the Road to Eternity är ytterligare ett par rejäla kliv framåt. Utan att slaviskt ha följt deras karriär tycker jag att det är den bästa och jämnaste skivan de åstadkommit sedan mästerverket How far Jerusalem (1985). Till den nivån är det dock en bit kvar rent kvalitetsmässigt.

Inledande Peaches and Cream må ha en titel som tagen från någon 60-talsdänga men redan efter en lyssning på öppningslåten går jag skamlöst och nynnar på den utan att bry mig det minsta om hur det påverkar min image som tuff (Nåja!)hårdrockare. Pompöst, melodiskt och catchy har alltid varit Magnums signum och här faller alla bitar på plats samtidigt.

Variationen inom Magnumramarna är relativt stor och enformigheten som en del av deras skivor dragits med är som bortblåst. Från pianodominerade Show me your Hands till rockriffiga Storm Baby, från hittiga singeln Without Love, via ödesmättade Glory to Ashes till lätt bluesiga King of the World är det en liten skattkista man fått ihop. Tell me what you’ve got to Say och Ya Wanna be someone känns dock lite lättviktiga i sammanhanget och glider förbi utan att göra något större avtryck.

Det storslagna omslaget är som brukligt signerat Rodney Matthews och går inte att förbise i en recension. Det är som gjort för närstudier i klassiskt LP-format och kryllar av referenser till sökande efter något i tillvaron och livet på vägen till Evigheten. Dorothy och hennes vänner från Trollkarlen från OZ samsas med Alice, Cheshirekatten och resten av gänget från Underlandet. Sherlock Holmes söker något under överinseende av Robin Hood, Liemannen, de tre häxorna från Macbeth och något slags ärkeängelliknande korsriddare.

Kort och gott är Lost on the Road to Eternity ett styrkebesked med många starka låtar och betyget blir en tveklös fyra trots ett par lite svagare låtar. Jag hoppas innerligt att titeln inte är profetisk och att Tony Clarkin och hans manskap inte kommer att vandra mot evigheten än på ett tag nu när Magnum återigen känns som ett relevant band.

Jonas Andersson

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer vid mitten av januari.

Thomas och Magnus har sagt sitt om årets bästa skivor: http://nyaskivor.se/listor/2017-ars-basta-skivor/

Supersonic Blues Machine ”Californiasoul” (Provogue/Warner)

Med Lance Lopez gitarr/sång, Fabrizio Grossi bas/låtskrivare och Kenny Aronoff trummor är alla tre önskningarna uppfyllda. Var och en framstående musiker, tillsammans en fulländad bluesmaskin med den rätta tändföljden.

Eftersom Californiasoul står stadigt på sina sex ben fanns det egentligen ingen anledning att kasta lasso och fånga in storfräsare som Steve Lukather, Walter Trout och Billy Gibbons m.fl. men å andra sidan är en familjeträff aldrig fel när den än inträffar.

Lyssnaren bjuds på en hissnande färd längs Kaliforniens soliga kust med en muskelbil där V8:an spinner som en katt och visst driver det på som allra bäst när bandet får lägga i sina växlar alldeles själva. ”L.O.V.E”. och ”Bad Boys” är sådana tillfällen. Den förra med en magkänsla att man har hört den förr, men det finns ingen punkt att sätta fingret på. Den senare personifierar allt man ville bli och allt man någonsin önskat sig.

På ”Broken Heart” borstar Gibbons med kvasten så att sanden yr och prärievargen ylar. Toto’s Lukather lägger hela sin själ i ”Hard Times” och Trout välsignar ”What’s Wrong”. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Till dom som brukar slå huvudet i lyktstolpar efter att ha vänts sig om efter en mullrande V8 finns det mer att hämta på debutalbumet West Of Flushing, South Of Frisco. Det släpptes för ett år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess, Faktiskt ingenting.

Åkturen avslutas med ’This Is Love’ i reggae-struttande tempo och det när man trodde att Sheriffen redan var skjuten. Så kan det gå när man rotar långt ner i verktygslådan och hittar insexnycklar uppstuckna i tum. De glappar lite, men de får ändå jobbet gjort.

Thomas Claesson

Keegan McInroe ”A Good Old Fashioned Protest” (hemifrån)

Keegan McInore är född och uppvuxen i Texas och han har nu släppt sin femte cd. Som titeln visar är det här en skiva med protestsånger av gammal tradition såsom Pete Seeger och Woody Guthrie har skapat. Bob Dylan följde sedan upp traditionen med sina tidiga så suveräna texter. Keegan McInore har ”delat scener med” Leon Russel, Randall Bramblett och Carolyn Wonderland och många, många fler.

När jag hör Keegan McInore flyttas jag tillbaka till min ungdom och de gamla protestsångarna och den då unga Bob Dylan. Det var en kick att lyssna på de frispråkiga texterna och det engagemang som de framfördes med. Den musikstilen har jag inte hört så mycket av sedan dess men nu är den här igen med ett sprudlande språk. Keegan är oerhört verbal och mycket fyndig i sina texter där han gisslar etablissemanget.

Börje Holmén

Karl Blau ”Out Her Space” (Bella Union/Border)

Ibland dyker det musik som väcker nytt liv i de ganska uttråkade och utnötta hörselgångarna, som tycker att de hört det mesta och det bästa. Inte för att Karl Blau bryter ny mark inom popmusiken – vem gjorde det sist? Men det var ett bra tag sedan man fann både bra låtar, fräscha arrangemang och en helt lyckad ljudbild på ett och samma album.

Någon större koll på Karl Blau har jag inte utan att hans förra album innehöll en lång radda bra countrycovers. På Out Her Space är det bara orginallåtar som bär influenser av funk, afro, jazz, blues och egen Karl-pop. Allt serverat med en lätthet och uppfinningsrikedom som för mina tankar till tidiga Talking Heads eller till och med till en lättillgänglig Frank Zappa.

Karl Blau sjunger med en rak popröst utan manér men med en naiv övertygelse. Allehanda trevliga och fyndiga blåsarrangemang kantar detta lekfulla och kreativa album som är så nära en femma det kan komma.

Bengt Berglind

Bröderna Johansson ”Stilla Jul” (Heptagon/Playground)

De svenska hårdrocklegendarerna och brödraparet Jens Johansson (klaviatur i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Stratovarius, Dio och Rainbow m.m.) och Anders Johansson (trummor i band som Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall m.m.) – tillika sönerna till den på slutet av 1960-talet för tidigt bortgångne stilbildande jazzpianisten Jan Johansson – har nu släppt en julskiva som går en hel del i deras fars anda. Egensinniga stillsamma tolkningar och versioner som väcker nytt liv i julsånger som till exempel ”Staffan var en stalledräng”, ”Stilla natt” och ”Sankta Lucia” med flera.

Upplägget är det samma som på faderns klassiska och mest älskade skiva ”Jazz på svenska” (den mest sålda svenska jazzplattan genom tiderna). Avskalade och finstämda tolkningar, på ståbas och piano, av traditionella sånger och visor – i det här fallet alltså låtar med jultema.

Bröderna lyckas alldeles utmärkt med den här idén. De förvaltar faderns arv, men gör ändå något som känns genuint och personligt. Det här är en helt utsökt instrumental julskiva. Befriad från sockersött julkladd och för istället tankarna till såväl något sakralt som stämningsfyllda stärkande vinterpromenader i en snöbeklädd skog där snön knarrar under kängorna och man får den intensiva doften av av granar i näsborrarna. Det är friskt och fräscht.

Det är på tiden att Jens Johansson rättmätigt lyfts fram som en av de absolut främsta klaviaturspelarna inom den internationella rockparnassen överhuvudtaget. Inte minst den här plattan understryker hans musikaliska lyhördhet och enorma kvaliteter. Magi!

Henric Ahlgren