Posts Tagged ‘Jonas Andersson’

Skotsk piratmetal – extra allt!

alestorm

Alestorm ”No Grave but the Sea” (Napalm/Border)

På något sätt är det symptomatiskt att första ordet i titellåten som öppnar No Grave but the Sea är quest; ett ord som är lika frekvent hos Alestorm som steel hos Manowar. (6 av 10 låtar på No Grave… innehåller ordet quest.) Här väntar absolut inga överraskningar utan låtar och texter håller sig väl inom bandets piratramar, precis som bandets fans vill ha det. Med andra ord kommer deras belackare att avsky dem lika mycket nu som i samband med tidigare skivsläpp. Nä förresten, de kommer att avsky dem ännu mer efter att ha hört blivande allsångsfavoriten Fucked with an Anchor.

Även om titelspåret har en relativt seriös text, med Alestormmått mätt, är ordningen återställd i efterföljande Mexico, som inleds med ostig TV-spelsmusik och har en text om tequila och åsneshower. Textmässigt spänner det från Pirates of the Carribean-äventyr i To the End of the World, via romstinkande barer i Bar und Imbiss till det rent puerila i Fucked with an Anchor och nära nog rent nonsens i Pegleg Potion. Den vanliga blandningen med andra ord, även om det känns som lite extra allt den här gången. Den musikaliska sammansättningen är även den av känt snitt. Hysteriska piratdängor blandas med mer dramatiska och mollstämda låtar, så inget nytt under solen här heller.

Trots nya gitarristen Máté Bodor, som för övrigt gör ett lysande jobb, är det med andra ord ingen större skillnad mot förra skivan, Sunset of the Golden Age, i vare sig sound eller i låtmaterial även om jag tycker att No Grave but the Sea känns lite starkare. Det finns fler låtar som är potentiella livefavoriter. Ett givet köp för alla Alestormfans och en skiva som verkar växa med varje genomlyssning, vilket gör att jag drar till med en fyra även om det spontana betyget vid första genomlyssningen snarare låg runt en trea.

No Grave but the Sea är ett styrkebesked från Alestorm och till er som inte gillar vare sig bandet eller skivan har Christopher Bowes och jag en hälsning:

Fuck! You! You’re a fucking wanker!
We’re gonna punch you right in the balls!
Fuck! You! With a fucking anchor.
You’re all cunts so fuck you all!

Jonas Andersson

26

05 2017

Tillbaka till rötterna med blicken mot framtiden

skyclad

Skyclad ”Forward into the Past” (Listenable Records/Border)

“Welcome back my friends. Yes. It’s been too long I fear. In these sad and stormy days you’ll find a place of refuge here.”  Skyclad säger det bäst själva i inledningsraderna på inledande Under a Storyteller’s Moon; det var alldeles för längesedan och Forward into the Past är som en skyddad plats efter 2009 års In the…all together, Skyclads egen St Anger, och gör verkligen skäl för titeln. Här trampar vi åter välbekant Skycladmark och skivan känns som en naturlig uppföljare till A Semblance of Normality (2004) eller rent av Martin Walkyiers svanesång som frontman, Folkémon (2000).

I motsats till många andra band har Skyclad alltid varit mästare på att berätta historier, väcka känslor och kritisera allt som är fel här i världen. Samhällsengagemanget är oförändrat och i inledande State of the Union now är lägesrapporten inte positiv och även om påföljande Change is Coming kan ge sken av att det blir kommer att bli bättre så kan inget vara mer fel. Allt prat om förändring är bara tomma ord som vi kläcker ur oss när vi solar och njuter av den stigande temperaturen, eller ”it’s not all bad, some of it is worse” som de sjunger i Words Fail me. Å andra sidan får vi i samma låt en enkel lösning på många av världens problem: ”Invest in your daughters, educate your sons. Give them real weapons and not just guns”.

Även om Forward into the Past inte riktigt når upp till standarden på deras mest klassiska skivor är den kort och gott en styrkedemonstration och en skiva som inte gör Skycladfansen besvikna. Det är deras unika folk metal med en anstrykning av den punkighet och uppkäftighet som fanns på A Semblance of Normality och In the…all together.

Skyclad är ett band som behövs både musikaliskt och ideologiskt i dessa sorgliga och stormiga tider, så det är glädjande att bandet verkar ha hittat tillbaka till sig själva och funnit spelglädjen igen och liksom de själva fick inleda min recension får de avsluta den med skivans slutord; ett löfte om ett snart återseende. ”Now with courage all renewed, so full of heart and hope, that soon another time, another place, we’ll meet again under a storyteller’s moon.”

Jonas Andersson

23

05 2017