Posts Tagged ‘Jonas Andersson’

Lizzy gör en Alice

lizzy b

Lizzy Borden ”My Midnight Things” (Metal Blade/Sony)

Lizzy Borden-fans är inte direkt bortskämda, så när bandet släpper sin tredje skiva på 29 år, 11 år efter föregångaren Appointment with Death (2007), är förväntningarna högt ställda, i synnerhet som vare sig Deal with the Devil (2000) eller Appointment with Death var några helgjutna plattor. ”De” är nog fel pronomen förresten. Med tanke på att Lizzy Borden själv spelar de flesta instrument sånär som på trummor och keyboards kanske skivan snarare ses som ett soloalbum.

Vad kan vi då förvänta oss av chockrockens mästare? Ja, av titellåten och Long may they Haunt oss som släppts som försmak har det känts som att My Midnight Things innebär en ny inriktning för Lizzy Borden och visst är det delvis så. De som förväntat sig en återgång till 80-talets klassiska American metal kommer att bli besvikna, för den här skivan är något helt annat även om rötterna finns där i till exempel Obsessed with You och A Stranger to Love. I stället är det pompöst, allsångsvänligt och bitvis med stor hitpotential. Det är lätt att visualisera en unisont hoppande festivalpublik som sjunger med i The Scar across my Heart och storslagna We belong to the Shadows. Framför allt finns rösten där fortfarande; omedelbart igenkännlig med både styrka, känsla och tonsäkerhet. Inga ålderstecken där inte.

Det tog ett par tre genomlyssningar av skivan innan jag kom in i den även om vissa låtar sitter som en smäck och rent av känns som gamla bekanta redan efter första lyssningen. Det är en skiva som växer och även de låtar som jag först tyckte var svagare tar sig, som till exempel rockiga Run away with me.  Den enda låt som jag inte riktigt förmår ta till mig är Our Love is Gone med sitt industriella sound. Av de tre bonuslåtarna på cd:n är det egentligen bara nyinspelningen av Waiting in the Wings från Master of Disguise (1989)som känns relevant.

Även om jag inser att vissa gamla fans inte kommer att ta till sig My Midnight Things tycker jag personligen att band som utvecklas inom sina ramar bör premieras. Om Alice Cooper kunde uppdatera sitt sound på 80-talet och vitalisera sin karriär borde Lizzy Borden också välförtjänt kunna göra det. Var nu inte en inskränkt jävel utan ge plattan en chans. Det förtjänar den.

Jonas Andersson

17

08 2018

Konsekvens och kalkon

anvil

Anvil ”Pounding the Pavement” (Steamhammer/Border)

Jag gillar konsekvens och om något band kan sägas vara konsekventa så är det Anvil. Tre ord i titeln på skivan ska det vara. Även musikaliskt har de alltid varit konsekventa, vilket kanske inte alltid varit till deras fördel. Missförstå mig rätt. Jag gillar Anvil och har den största respekt för deras konsekvens, men det finns en orsak till att de aldrig slagit igenom stort: låtarna är, med vissa undantag, helt enkelt inte tillräckligt starka. Hjärtat finns där och hantverket är stabilt, men ofta saknas det där lilla extra.

Det börjar bra med ett tungt midtemporiff i Bitch in the Box följd av ösiga Ego, en knappa tre minuter lång käftsmäll, men sedan går det tyvärr utför. Doing what I want är en högst ordinär låt som dessutom irriterar mig oerhört med datorrösten som dyker upp i refrängen och Smash your Face är trots sin tyngd inte mer än okej. Den instrumentala titellåten tillhör skivans höjdpunkter och får skutan på rätt köl igen innan den kapsejsar fullkomligt. Rock that Shit är en synnerligen tråkig och tafflig rock’n’rollåt som skulle sänka vilken skiva som helst, så efterföljande Let it Go är i sammanhanget som oxfilé efter en bajskorv.

Även om jag som filmnörd applåderar såväl valet att skriva en låt baserad på Robert Flahertys legendariska dokumentär Nanook of the North (1922) som Anvils sociala patos att som europeiska kanadensare lyfta fram de kanadensiska inuiterna så faller låten platt. Den närmsta jämförelsen är Spinal Tap’s vulgärt svulstiga mästerverk Stonhenge. Kalkonvarning, helt enkelt.

Tack och lov följer en rökare i form av Black Smoke, tätt följd av lite släpiga World of Tomorrow. Även den en rätt okej låt. Avslutande Warming up duger, men inte så mycket mer. Inte heller rätt tråkiga bonuslåten Don’t Tell me är något att hänga i julgranen.

Summa summarum finns det några bra låtar på Pounding the Pavement, några okej låtar men också ett par riktiga bottennapp. För vilja, jävlar anamma och kärlek till metal förtjänar Anvil 5 av 5, men den här skivan är inte en av deras bästa, så tyvärr blir betyget betydligt lägre än så, men skit i det och köp skivan ändå. Anvil förtjänar allt stöd oavsett vilket betyg deras skivor får av griniga recensenter.

Jonas Andersson

19

01 2018

Inte vilse eller på väg in i Evigheten

magnum-

Magnum ”Lost on the Road to Eternity” (Steamhammer/Border)

Att gammal är äldst är en klyscha och kanske att ta i lite vad gäller Magnum, men nog har de på ålderns höst kommit in i en andra andning. Efter en lång radda ganska ojämna skivor var 2016 års Sacred Blood ”Divine” Lies ett friskhetstecken. Nya Lost on the Road to Eternity är ytterligare ett par rejäla kliv framåt. Utan att slaviskt ha följt deras karriär tycker jag att det är den bästa och jämnaste skivan de åstadkommit sedan mästerverket How far Jerusalem (1985). Till den nivån är det dock en bit kvar rent kvalitetsmässigt.

Inledande Peaches and Cream må ha en titel som tagen från någon 60-talsdänga men redan efter en lyssning på öppningslåten går jag skamlöst och nynnar på den utan att bry mig det minsta om hur det påverkar min image som tuff (Nåja!)hårdrockare. Pompöst, melodiskt och catchy har alltid varit Magnums signum och här faller alla bitar på plats samtidigt.

Variationen inom Magnumramarna är relativt stor och enformigheten som en del av deras skivor dragits med är som bortblåst. Från pianodominerade Show me your Hands till rockriffiga Storm Baby, från hittiga singeln Without Love, via ödesmättade Glory to Ashes till lätt bluesiga King of the World är det en liten skattkista man fått ihop. Tell me what you’ve got to Say och Ya Wanna be someone känns dock lite lättviktiga i sammanhanget och glider förbi utan att göra något större avtryck.

Det storslagna omslaget är som brukligt signerat Rodney Matthews och går inte att förbise i en recension. Det är som gjort för närstudier i klassiskt LP-format och kryllar av referenser till sökande efter något i tillvaron och livet på vägen till Evigheten. Dorothy och hennes vänner från Trollkarlen från OZ samsas med Alice, Cheshirekatten och resten av gänget från Underlandet. Sherlock Holmes söker något under överinseende av Robin Hood, Liemannen, de tre häxorna från Macbeth och något slags ärkeängelliknande korsriddare.

Kort och gott är Lost on the Road to Eternity ett styrkebesked med många starka låtar och betyget blir en tveklös fyra trots ett par lite svagare låtar. Jag hoppas innerligt att titeln inte är profetisk och att Tony Clarkin och hans manskap inte kommer att vandra mot evigheten än på ett tag nu när Magnum återigen känns som ett relevant band.

Jonas Andersson

15

01 2018

Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

venomave

Venom Inc. ”Avé” (Nuclear Blast)

I den incestuösa soppa som är musikvärlden är två konstellationer med rötterna i samma band som existerar parallellt inget ovanligt. Lite ovanligare då kanske att konstellationen som av juridiska skäl existerar under nytt namn är mer original än originalkonstellationen och att det ”nya” bandet dessutom piskar ”originalet” hårt. Krångligt? Låt mig förklara.

Venom innehåller en originalmedlem, sångaren och basisten Cronos, medan Venom Inc. Innehåller två, gitarristen Mantas och trummisen Abbadon. I Venom Inc. Ingår dessutom The Demolition Man som var sångare och basist i Venom när Cronos , Mantas och Abbadon hatade varandra, vilket de fortfarande gör…fast inte Mantas och Abbadon då som spelar i samma band. (Fast Cronos hatar fortarande de andra två…och antagligen The Demolition Man… och de tre hatar antagligen Cronos.) Kort och gott är Venom Inc. på pappret mer Venom än vad Venom är i dagens läge, och de har dessutom gjort en sjuhelvetes pigg och bra skiva.

Ni som orkat hänga med hit kanske vill veta lite om musiken och skivan också? Bra! Blytunga Ave Satanas inleder skivan och lägger ribban högt. Det låter helt enkelt väldigt tungt och bra. I efterföljande Forged in Hell och Metal we Bleed skruvas tempot upp och det är inget snack om var rötterna finns.  Mantas gitarr vräker ur sig arketypiska Venomriff, eller snarare Mantasriff, och The Demolition Mans vokala insatser visar med all tydlighet varför han en gång i tiden blev Cronos ersättare.

Venom Inc. är smarta nog att inte fastna i retroträsket och försöka spotta ur sig återvunna Venomriff i 180 utan har spelat in en varierad skiva. Tunga, malande Dein Fleisch har till exempel snudd på en industrikänsla över sig och Blood Stained, som handlar om människans oförmåga att lära av sina misstag, är bitvis näst intill dramatiskt vacker medan Time to Die är en fullkomligt furiös urladdning i vansinnestempo. Avé är en skiva med låtar som kommer att stå sig väl mot de gamla klassikerna i livesetet och den enda låten som känns lite anonym i sammanhanget är Preacher Man. Favoritlåt då? Antagligen I Kneel to no God.

Venom Inc. är inte längre ett coverband på sig själva utan ett band som visar att de kan stå på egna ben och producera relevanta låtar och det sistnämnda är ärligt talat ett tag sedan Venom lyckades med. Venom är dött! Länge leve Venom Inc.!

Jonas Andersson

11

08 2017

Intensiv svensk thrash

insane evil

Insane ”Evil” (Duplicate Records)

Det finns en uppsjö thrashband vars medlemmar inte ens var påtänkta när det begav sig på 80-talet men som har gjort sin hemläxa väl. Svenska Insane är helt klart ett av de bättre. Trots sin ringa ålder har de spottat ur sig ett gäng demos och EPs och har nu släppt sin första fullängdare Evil, som innehåller åtta intensiva thrashlåtar av gammalt hederligt snitt och en akustisk liten sak. Åtta låtar ger dessutom en alldeles lagom spellängd för en thrashplatta och därmed inga utfyllnadslåtar.

Insane har fått till en produktion som låter gammal utan att kännas gammal, grumlig eller burkig. Varenda ton i vartenda riff går att urskilja vilket jag tackar för. Med alla dessa riff som de matar på med är klarhet i ljudet ett måste. Ett ljud som för övrigt är härligt organiskt jämfört med mycket annat dessa dagar. Musikaliskt är det tämligen klanderfritt. De kan sitt hantverk. Gustaf Hellbergs sång är inget som Idoljuryn skulle skicka vidare till finalen, men jag gillar desperationen i hans röst och att den hela tiden känns som att den ligger på gränsen till att brista. Däremot kan jag tänka mig att vissa kommer att ha lite svårt att ta den till sig. Till den thrash som Insane spelar sitter den dock enligt mig som en smäck.

Låtmässigt är det mycket stringent. Variation ses ofta som ett mått på kvalitet men när det gäller thrash får det inte avvika för mycket från mallen. Därmed sagt så blir det inte alls enformigt. Inledande guldkornet Ritualistic Death lägger ribban och inom thrashramarna tar Insane ut svängarna fullt tillräckligt. Jag har svårt att plocka ut enskilda favoritlåtar men förutom nyss nämnda öppningslåten är jag lite extra svag för Spiritual Possession och avslutande Servants of the Cemetary.

Kort och gott är Evil, vilken genialisk titel i all sin enkelhet, ett måste i varje samling av samtida thrash. Köp och headbanga dig till en hjärnskakning.

Jonas Andersson

27

06 2017

Skotsk piratmetal – extra allt!

alestorm

Alestorm ”No Grave but the Sea” (Napalm/Border)

På något sätt är det symptomatiskt att första ordet i titellåten som öppnar No Grave but the Sea är quest; ett ord som är lika frekvent hos Alestorm som steel hos Manowar. (6 av 10 låtar på No Grave… innehåller ordet quest.) Här väntar absolut inga överraskningar utan låtar och texter håller sig väl inom bandets piratramar, precis som bandets fans vill ha det. Med andra ord kommer deras belackare att avsky dem lika mycket nu som i samband med tidigare skivsläpp. Nä förresten, de kommer att avsky dem ännu mer efter att ha hört blivande allsångsfavoriten Fucked with an Anchor.

Även om titelspåret har en relativt seriös text, med Alestormmått mätt, är ordningen återställd i efterföljande Mexico, som inleds med ostig TV-spelsmusik och har en text om tequila och åsneshower. Textmässigt spänner det från Pirates of the Carribean-äventyr i To the End of the World, via romstinkande barer i Bar und Imbiss till det rent puerila i Fucked with an Anchor och nära nog rent nonsens i Pegleg Potion. Den vanliga blandningen med andra ord, även om det känns som lite extra allt den här gången. Den musikaliska sammansättningen är även den av känt snitt. Hysteriska piratdängor blandas med mer dramatiska och mollstämda låtar, så inget nytt under solen här heller.

Trots nya gitarristen Máté Bodor, som för övrigt gör ett lysande jobb, är det med andra ord ingen större skillnad mot förra skivan, Sunset of the Golden Age, i vare sig sound eller i låtmaterial även om jag tycker att No Grave but the Sea känns lite starkare. Det finns fler låtar som är potentiella livefavoriter. Ett givet köp för alla Alestormfans och en skiva som verkar växa med varje genomlyssning, vilket gör att jag drar till med en fyra även om det spontana betyget vid första genomlyssningen snarare låg runt en trea.

No Grave but the Sea är ett styrkebesked från Alestorm och till er som inte gillar vare sig bandet eller skivan har Christopher Bowes och jag en hälsning:

Fuck! You! You’re a fucking wanker!
We’re gonna punch you right in the balls!
Fuck! You! With a fucking anchor.
You’re all cunts so fuck you all!

Jonas Andersson

26

05 2017

Smuts, hat och rå metal

HRR_534_Cover.indd

Evo ”Warfare” (High Roller Records)

Evo har alltid gått sin egen väg och skitit fullständigt i normer och konventioner och vad andra tycker är lämpligt, både som person och som musiker. Något som förtjänar mycket respekt i en konformistisk  värld. Evo var dessutom rejält förbannad på 80-talet i sitt band Warfare och han är fortfarande förbannad 2017 när han släpper sin första soloplatta som heter just Warfare. Jag gillar när saker är konstanta och ärligt talat så finns det ännu fler orsaker att vara förbannad nu än för 30 år sedan.

Titeln Warfare leder naturligtvis tankarna till Evos gamla band och musikaliskt är igenkänningsfaktorn hög. Om man gillar klassiska Warfareplattor som Pure Filth, Metal Anarchy och Mayhem Fuckin’ Mayhem  gillar man det här. Vi snackar rå och skitig 80-talsmetal à la Venom, som Warfare delade skivbolag med en gång i tiden. Produktionen är dock mycket bättre än förr utan att tappa ett uns av råheten och låtarna är genomgående starka. Kanske starkare än någonsin. Evo har dessutom tagit hjälp av några vänner som förgyller låtarna. Vad sägs om Fast Eddie (Motörhead), Lips (Anvil), Paul Gray (The Damned) och Nik Turner (Hawkwind). Om människor ska dömas efter vilka de hänger med så är domen enkel: köp skivan!

Ilskan och aggressionen då? Tja, titlar som Misanthropy, med Fast Eddie på gitarr, och This Man Bleeds Hate talar sitt tydliga språk. Evo har inte för avsikt att linda in sina åsikter och tankar för att skona de lättkränkta. Som en frisk fläkt från det förgångna är Evo, de fördömdas poet, tillbaka för att slita av förlåten och visa världen och människorna i all deras smuts och ynklighet, men också för att skänka styrka till lyssnaren att stå upp och stå emot. ”Give them pure filth and turn it up loud and tell ’em that I’m back just like a Marshall stack. Come back to show you a sheer heart attack” Välkommen tillbaka Evo, vi har saknat dig.

Jonas Andersson

26

05 2017

Tillbaka till rötterna med blicken mot framtiden

skyclad

Skyclad ”Forward into the Past” (Listenable Records/Border)

“Welcome back my friends. Yes. It’s been too long I fear. In these sad and stormy days you’ll find a place of refuge here.”  Skyclad säger det bäst själva i inledningsraderna på inledande Under a Storyteller’s Moon; det var alldeles för längesedan och Forward into the Past är som en skyddad plats efter 2009 års In the…all together, Skyclads egen St Anger, och gör verkligen skäl för titeln. Här trampar vi åter välbekant Skycladmark och skivan känns som en naturlig uppföljare till A Semblance of Normality (2004) eller rent av Martin Walkyiers svanesång som frontman, Folkémon (2000).

I motsats till många andra band har Skyclad alltid varit mästare på att berätta historier, väcka känslor och kritisera allt som är fel här i världen. Samhällsengagemanget är oförändrat och i inledande State of the Union now är lägesrapporten inte positiv och även om påföljande Change is Coming kan ge sken av att det blir kommer att bli bättre så kan inget vara mer fel. Allt prat om förändring är bara tomma ord som vi kläcker ur oss när vi solar och njuter av den stigande temperaturen, eller ”it’s not all bad, some of it is worse” som de sjunger i Words Fail me. Å andra sidan får vi i samma låt en enkel lösning på många av världens problem: ”Invest in your daughters, educate your sons. Give them real weapons and not just guns”.

Även om Forward into the Past inte riktigt når upp till standarden på deras mest klassiska skivor är den kort och gott en styrkedemonstration och en skiva som inte gör Skycladfansen besvikna. Det är deras unika folk metal med en anstrykning av den punkighet och uppkäftighet som fanns på A Semblance of Normality och In the…all together.

Skyclad är ett band som behövs både musikaliskt och ideologiskt i dessa sorgliga och stormiga tider, så det är glädjande att bandet verkar ha hittat tillbaka till sig själva och funnit spelglädjen igen och liksom de själva fick inleda min recension får de avsluta den med skivans slutord; ett löfte om ett snart återseende. ”Now with courage all renewed, so full of heart and hope, that soon another time, another place, we’ll meet again under a storyteller’s moon.”

Jonas Andersson

23

05 2017