nyaskivor.se

Magnum ”Lost on the Road to Eternity” (Steamhammer/Border)

Att gammal är äldst är en klyscha och kanske att ta i lite vad gäller Magnum, men nog har de på ålderns höst kommit in i en andra andning. Efter en lång radda ganska ojämna skivor var 2016 års Sacred Blood ”Divine” Lies ett friskhetstecken. Nya Lost on the Road to Eternity är ytterligare ett par rejäla kliv framåt. Utan att slaviskt ha följt deras karriär tycker jag att det är den bästa och jämnaste skivan de åstadkommit sedan mästerverket How far Jerusalem (1985). Till den nivån är det dock en bit kvar rent kvalitetsmässigt.

Inledande Peaches and Cream må ha en titel som tagen från någon 60-talsdänga men redan efter en lyssning på öppningslåten går jag skamlöst och nynnar på den utan att bry mig det minsta om hur det påverkar min image som tuff (Nåja!)hårdrockare. Pompöst, melodiskt och catchy har alltid varit Magnums signum och här faller alla bitar på plats samtidigt.

Variationen inom Magnumramarna är relativt stor och enformigheten som en del av deras skivor dragits med är som bortblåst. Från pianodominerade Show me your Hands till rockriffiga Storm Baby, från hittiga singeln Without Love, via ödesmättade Glory to Ashes till lätt bluesiga King of the World är det en liten skattkista man fått ihop. Tell me what you’ve got to Say och Ya Wanna be someone känns dock lite lättviktiga i sammanhanget och glider förbi utan att göra något större avtryck.

Det storslagna omslaget är som brukligt signerat Rodney Matthews och går inte att förbise i en recension. Det är som gjort för närstudier i klassiskt LP-format och kryllar av referenser till sökande efter något i tillvaron och livet på vägen till Evigheten. Dorothy och hennes vänner från Trollkarlen från OZ samsas med Alice, Cheshirekatten och resten av gänget från Underlandet. Sherlock Holmes söker något under överinseende av Robin Hood, Liemannen, de tre häxorna från Macbeth och något slags ärkeängelliknande korsriddare.

Kort och gott är Lost on the Road to Eternity ett styrkebesked med många starka låtar och betyget blir en tveklös fyra trots ett par lite svagare låtar. Jag hoppas innerligt att titeln inte är profetisk och att Tony Clarkin och hans manskap inte kommer att vandra mot evigheten än på ett tag nu när Magnum återigen känns som ett relevant band.

Jonas Andersson