nyaskivor.se

Iron Savior ”Reforged/Riding On Fire” (AFM/Sound Pollution)

Nyinspelning av gamla låtar på grund av rättighetsproblem med Noise Records. Det har vi hört förut. Ibland blir resultat sådär, ibland okej, ibland bra och ibland rentav bättre än originalet.
Reforged – Riding On Fire hamnar i kategorin bra. Varken mer eller mindre.

Tio studioskivor, en livedito och 20 år sedan debutskivan – ja tiden är, oavsett rättighetsproblem eller inte, helt klart mogen för ett jubileum av något slag och varför inte på detta sätt.
Det som saknas i entusiasmen som finns i originalen kompenseras med en (oftast) bättre ljudbild.

Att från en tämligen omfattande diskografi plocka ihop låtar till en det bästa-samling är inte det lättaste, om alla lyssnare ska bli nöjda. Med hela 19 låtar fördelat på två skivor måste det ändå sägas att bandpappan Piet Sielck & co fått till ett mycket bra slutresultat, med ett låtflöde som känns helt naturligt.

Bästa låten är utan tvekan Battering Ram, vars refräng sitter som en smocka redan efter första lyssningen. Som låt betraktad är den dessutom något av ett skolexempel på högkvalitativt tyskt låtsnickrande.
Men den har hård konkurrens från i första hand Iron Savior, Tales Of The Bold, No Heroes och Break The Curse (lite anmärkningsvärt med en så bra låttrippel på bakre skivhalvan).
Sistnämnda bjuder på en näst intill perfekt symbios mellan power metal och heavy metal; fina detaljer i gitarrspelet, tempovariationer och allsångsrefräng.

I dagsläget är – skivförsäljningsmässigt sett – jättar inom genren som till exempel Primal Fear ingen match för Iron Savior, som vinner en europeisk power metal-titelmatch alla dagar i veckan. Hmmm, tänk förresten vilken dröm det vore att få höra Ralf Scheepers (Primal Fear) stämma till detta låtmaterial.
Det är nämligen just sångrösten som i längden är den lilla akilleshäl som går att hitta. Ibland blir den bara för… Tysk. Ironiskt nog med tanke på musikgenren.

Magnus Bergström

Loch Vostok ”Strife” (ViciSolum/Sound Pollution)

Något av moment 22 uppstår när jag tänker på hur jag ska beskriva Strife, som har något för ALLA hårdrockare. Ofta i en och samma låt. Samtidigt betyder det per automatik att skivan inte är något för ALLA hårdrockare; det blir helt enkelt alldeles för många intryck.

Men… För de hårdrockare som tycker om musik som inte är omedelbar och som kräver att man grottar ner sig ordentligt, i jakten på de nya lager som avtäcks för varje lyssning, är det en guldgruva.

Här följer mina tankar om större delen av Strife-låtarna:

Babylonian Groove och Purpose är varierade och välkomponerade och noga uträknade in i minsta detalj och ger kraftig mersmak. Användandet äv tre olika sångtyper (ren, growl respektive skrik), som flitigt varvas om vart annat, känns till en början smått förvirrande men efter några genomlyssningar är det klart som korvspad att det är så hela paketet fungerar på bästa sätt.

Summer är så varierad (nyckelordet på Strife) att det nästan är löjligt och är med andra ord här praktiserat till näst intill fulländning. Dessutom kryddas anrättningen med en mycket överraskande – och läcker! – passning till Dimmu Borgir.

The Apologists are the Enablers bjuder på de Evergrey-vibbar som jag så ofta förnimmer på Strife och görs så otroligt skickligt att det ändå inte hamnar i närheten av något som ens kan liknas vid plagiat.

Cadence har en inbjudande melodiös sångslinga blandad med det argaste av black metal-väsande, en riffest i klass med Meshuggah och en trumtakt som lever sitt eget liv.

Expiry Date of the Soul of Man är storslaget episk och doftar mest Evergrey av alla låtar. Med en viktig skillnad mot nämnda band; det låter bättre! Sannerligen inte illa pinkat.

Ventilate och Consumer har både fart och tyngd men är ändå, trots de sedvanliga röstvariatonerna, måhända en aning mindre intressanta. Vilket förstås är något av ett i-landsproblem eftersom låtkonkurrensen är minst sagt mördande.

Sedan kan man alltid fråga sig hur musiker som komponerar dessa musikstycken är funtade. Jag fattar inte och är på samma gång djupt imponerad och fascinerad. Det känns på något knäppt sätt inte värdigt för undertecknad, som med nöd och näppe en gång i forntiden klarade sig igenom Smoke on the Water på gitarr, att skriva om så här avancerad musik. Med det sagt är det vid koncentrerad lyssning inte alls för avancerat för att attrahera öronen/hjärnan/hjärtat.

Mina damer och herrar; vi har att göra med en skiva som bär mer och mer frukt för varje lyssning och inte ber om ursäkt (och heller inte ska det) för att den kräver mer än genomsnittsskivan för att fastna. Med andra ord är förutsättningarna klockrena för att betyget på sikt kommer att växa.

Magnus Bergström

Fotnot: Jag måste bara plussa för en liten detalj i cd-häftet, som får det att rycka lite i mungiporna;. Vad då? Jo när det tackas för ”skäggsponsring”. Den ser man inte varje dag!

Blandade artister ”Won’t Be Home For Christmas” (Paraply Records/hemifrån)

Won’t Be Home For Christmas är producerad av den svenske skivbolagsveteranen Peter Holmstedt och hans skivbolag Paraply Records. Peter hörde av sig till ett antal singer-songwriters runt om i världen med önskemål om att skriva och spela in en låt som på något sätt handlar som julen. Han fick respons från 18 artister bla Elliot Murphy, Bob Cheevers, Mikael Persson, The Refugees och Citizen K.

Som en ganska erfaren lyssnare av (hemifrån) artister känner man igen ett antal av de arton som förekommer på skivan, varav några har jag recenserat på denna hemsida. Peter har fått ihop en fin samling artister med bra sånger som håller över jul och även långt efter skulle jag tro. Det brukar förekomma ett antal gamla julsånger varje jul med etablerade artister men det här är något annat. Det håller en hög nivå och är som sagt nyskrivet vilket gör det spännande. Det finns ett antal guldkorn på skivan som kommer att överleva många jular framöver.

Börje Holmén

Bela Fleck & Abigail Washburn ”Echo In The Valley” (BMD/Border) 
Laura Cortese & The Dance Cards ”California Calling” (Compass/Border) 

Två album som på något sätt är representativa för den amerikanska rootsmusiken men ändå så olika.

Om du på något sätt är allergisk mot ljudet av en banjo eller två så ska du inte lyssna i stora doser. Bela Fleck är världsledande på detta instrument. Han lirar lika gärna bluegrass som jazz, till exempel med Chick Corea. Hans äkta hälft Abigail Washburn trakterar även hon banjo, men sjunger också med en röst som påminner om en glimrande vårbäck. De starkaste numren på albumet är just när hon låter sin röst glida fram över ett banjokomp som i sina bästa stunder är helt makalöst. I de instrumentala låtarna blir det lite för mycket banjo, även för mig. Kolla in Take Me To Harlan tex.

Laura Cortese musik är i kärnan americana, men med hjälp av sina medmusikanter blandas americanan upp med indiepop och en liten dos elektronica. En mängd olika stränginstrument, snygga körer och diverse synthar lägger basen för musiken. Ovanpå svävar röster i en eller flertal i lager på ett vackert och lyriskt sätt. Eller varför inte den lite snabbare Stockholm.

Två album som man kanske inte stöter på varje dag. Men varför inte ta och kolla in något av dom eller båda, som alternativ till dina vanliga husgudar.

Bengt Berglind

Saxon ”Decade of the Eagle” (BMG/Warner)

34 låtar från nio skivor utgivna under Saxons första decennium som ett av de största banden inom New wave of British heavy metal (NWOBHM). Det är egentligen allt som behöver sägas för att motivera ett inköp av denna minst sagt fullmatade samlingsdubbel.
Låturvalet är alldeles utmärkt även om skiva två är svagare än skiva ett vilket är helt naturligt, för det är stor skillnad på antalet höjdarlåtar på de båda skivorna. Vilket märks när jag ska välja ut tre favoriter på respektive skiva; det är nämligen näst intill omöjligt respektive hur lätt som helst. Efter moget övervägande ”vinner” 747 (Strangers in the night), And the bands played on och Princess of the night på den första skivan och efter bara några sekunders granskning ”vinner” The eagle has landed, Crusader och Battle cry (undertecknads absoluta Saxon-favoritlåt) på den andra skivan.
Decade of the eagle har dock mer än låtklassiker i överflöd att bjuda på; Biff Byford, sångaren som gav trånga spandexbyxor ett ansikte, bidrar med ny och utförlig text om bandets historia på sitt typiskt underhållande sätt. Kryddat med bilder varav ett flertal är tidigare opublicerade.
Att betyget – trots mängden höjdarlåtar – stannar vid en fyra beror helt och hållet på ovan nämnda stora skillnad i låtmaterialets styrka skivorna emellan.
Hur som helst handlar det om ett tidlöst låtarkiv som bör ha en given plats i alla hårdrockares skivhylla.

Magnus Bergström

Shelby Lynne & Allison Moorer ”Not Dark Yet” (Silver Cross/Border)

Systrarna Allison och Shelby har återförenats på ett album med coverlåtar från när och fjärran. Här hittar du både Nirvana, Killers, Dylan, Townes Van Zandt, Nick Cave och Mearl Haggard.

Det kanske låter i det spretigaste laget men det är deras eminenta röster och stämsång som håller ihop albumet. Röster har de i bagaget från flera egna solalbum inom countrymusiken, plus att de sjungit med gräddan i Nashville under en lång tid.

Förutom rösterna så är kompet föredömligt sparsamt vilket är skönt. Det är en musik som verkligen andas i motsats till mycket av dagens listmusik där man ängsligt tränger in så mycket datoriserat ljud som möjligt, plus lite till.

Albumet är en hyllning till den tradition som finns inom amerikansk folk- och countrymusik med sång i stämmor, men det är gjort med moderna förtecken.

Bästa spår: Not Dark Yet , Silver Wings och The Color Of A Clody Day

Bengt Berglind

Sharon Goldman ”KOL ISHA (A Woman’s Voice)”  (hemifrån)

New Jersey-boende Sharon Goldman är en singer-songwriter av Israelskt ursprung och hon hämtar sin inspiration från sin ortodoxa judiskt präglade uppväxt där minnen av böner och ritualer tar form i ett feministiskt perspektiv. Sharon har skrivit all text och musik själv förutom Rose Of Sharon som har skrivits av den inte helt okända Eliza Gilkyson.

Sharons texter är en intressant upplevelse som skiljer sig från vad jag brukar lyssna på, dock inte så lång bort från Leonard Cohens mystik. Hon har en spännande och vacker röst med en passande och elegant frasering som det är svårt att värja sig från. Produktionen är mycket välklingande med skickliga musiker i studion vilket naturligtvis gör det hela ännu bättre.

Låtar att lyssna in sig på: In My Bones, KOL ISHA (A Woman’s Voice) och The Tribe.

Börje Holmén

Tony McLoughlin/Marion Klein ”Where Is Jack” (Hemifrån)

Tony McLoughlin från Irland och Marion Kleine från Tyskland släpper här sin första skiva tillsammans. Inspelningen är gjord i Berlin och i Belfast och McLoughlin har gjort 6 album tidigare.

När jag första gången lyssnade tyckte jag att det lät bullrigt med väl så hårda och klichéartade rytmer i blues-rock genren. Sen kom lyssningen till nionde spåret Sacred Nights och då blev jag väldigt överraskad. En av årets bästa låtar i mina öron! Den och elfte låten Red Light Love skiljer sig totalt från övriga spåren och det påminner faktiskt om Springsteen från tiden då Bossen kunde leverera.

Börje Holmén

Whitney Rose ”Rute 62” (Six Shooter/Border)

Fjolårets Ep South Texas Suite var ett utropstecken i countrysvängen. Whitney Rose nya fulllängdsalbum Rule 62 är en utmärkt fortsättning som kommer att etablera henne på countrytoppen inom kort. Då menar jag inte CMA country som snart inte har många traditionella countryelement kvar i musiken.

Rule 62 är en snygg hyllning till den traditionella countryn, men med en samtida ljudbild. Musiken blickar bakåt med kärvänliga musikinpass från ett bortflyende femtio- och sextiotal. Gitarrinpass som ekar Duane Eddy, blåsfigurer från tidig rhytm and blues och skönt glimrande pianolir på flertalet ställen.

Det luktar Mavericks lång väg om kompet. Det är inte så underligt när bandets sångare Raul Malo producerar och flera av musikerna i bandmedlemmarna sitter med i studion. Dessutom turnerar Whitney just nu Europa runt som förband till Mavericks.

Whitney sjunger med en lätthet och säkerhet och har en röst som både river och smeker som ljummen honung. Hennes vokala bakgrund bär glimtar från stora kvinnliga vokalister inom den traditionella countrymusiken men samtidigt är hon sin egen.

Det gångna året turnerade Whitney Rose i landet vi bor i. Hoppas hon återvänder och att någon arrangör kan plocka henne till Värmland. För tillfället finns det ingen scen för rootsmusik här vad jag vet. Helst vill man slippa att åka till Örebro, eller hur?

Bengt Berglind

Galactic Cowboys ”Long Way Back To The Moon” (Mascot/Warner)

    Release 17 november

Bakom en ridå med thrash metal, heavy metal och märkligt nog Beatles-liknade harmonier uppenbarar sig än en gång 90-talsfenomet Galactic Cowboys. Sist det fladdrade i byxbenet var för sjutton år sedan och inte mycket har ändrat sig sedan dess. Livet i Houston, Texas fortgår i sin makliga takt även om tiden tycks ha accelererat.

Bandets gåtfullhet är fortfarande höljt i dunkel och inte många blir klokare av den här utgåvan. Av en del säkert välkommen som en efterlängtad återkomst, av andra en nära döden upplevelse som kom just när man trodde att mardrömmen var över.

Det är klart att en titel som ”Amisarewas” skapar en rynka i pannan och lämnar en del att fundera på. Konstigt vore annars. Som introduktion till ett väckelsemöte fungerar den i alla fall utmärkt. För övrigt genomsyras sångerna av tyngd med oredigt spirituella texter i en jargong som knappast finns någon annanstans.

”Zombies” har thrash element som får självaste Anthrax att gömma sig bakom gardinen. Detta varvat med heavy metall riff ger en sprängverkan som inte passerar obemärkt. Finns det någon som kan bistå med ett glas vatten med alka seltzer?

Kan det vara ”Lucy In The Sky With Diamonds” som ekar där i refrängen på ”Blood In My Eyes” eller är det bara ett hjärnspöke som spelar ett spratt. Det fina ledmotivet i titellåten ”Long Way Back To The Moon” sveper i alla fall definitivt tillbaks till sextiotalets glada popkalas.

”Next Joke” är skämt åsido en levnadsbeskrivelse om drömmar som inte går i uppfyllelse och inte minst den efterföljande bittra verkligheten. Den pådrivande taktfastheten uppbackad av den löst hängande basgitarren uppmanar ändå till kamp.

Long Way Back To The Moon har förmodligen raketbränsle för att nå till månen, men knappast tillbaka hem. Det intensiva omslaget är komponerat av medlemmarna själva och det ger onekligen en fingervisning om på vilken nivå vi befinner oss. Ändå kan man inte annat än att fascineras av den unika stilarten. Det är svårt att tro att det är ett kristet band men å andra sidan var det länge sedan jag förvånade mig över något över huvud taget.

Thomas Claesson