nyaskivor.se

Axel Rudi Pell ”Knights Call” (Steamhammer/Border)

Rainbow, Dio och i viss mån Yngwie Malmsteen är tre namn som ger en vink om hur Axel Rudi Pell låter och har låtit sedan solodebuten 1989. Å andra sidan har de redan frälsta förstås redan koll på det och några nya fans är kanske inte att vänta så här långt in i karriären.

Som vanligt tar en ny skiva med gitarrhjälten sin början med ett intro för att följas av något mer eller mindre fartfyllt (The wild and the young), något stillsammare (finfina balladen Beyond the light) och något småepiskt i lätt progressiv stil (Crusaders of doom och Tower of Babylon). Överraskningsmoment är inget för ARP.
Synd bara att det finns mellantempolåtar som Slaves on the run och Follow the sun. Utan uppiggande inslag faller dessa platt till marken och gör ingen glad och det här är Pell när han är som tråkigast.
När vi ändå pratar om mindre positiva inslag går det inte att blunda för att fler än en av refrängerna är i tjatigaste laget.
För den gitarrintresserade rekommenderas The crusaders of doom, Truth and lies och Beyond the light lite extra eftersom de bjuder på skivans bästa gitarrsolospel. Ska jag plussa för en enda av dessa rent gitarrspelsmässigt är det instrumentala Truth and lies som är vassast; Pells sexsträngsbändande låter verkligen inspirerat.

Givetvis måste också sångaren Johnny Gioeli (Hardline) nämnas. Hans känslofyllda sång är en stor anledning till Pells/bandets popularitet. Lyssna bara på hans känslofyllda sång i till exempel Beyond the light.

Betyget hamnar vissa dagar på en trea och vissa dagar på en fyra (beroende på ”lyssnardagsformen”) men ARP-fans skulle garanterat dela ut en mycket stark fyra utan att blinka.

Magnus Bergström

Rick Parfitt ”Over and out” (Ear/Playground)

Over And Out är – som titeln delvis antyder – Status Quo-ikonen och den boogierockande Fender Telecaster-mannen Rick Parfitts första – och sista soloalbum. Den sista plattan alltså – eftersom Parfitt gick bort på julafton 2016 i Marbella innan alla låtarna till soloalbumet var helt färdiginspelade. Det är ”Klart slut” på riktigt nu. För att albumet sedan skulle bli helt färdigställt har bland annat kompisen Brian May från Queen ryckt in.

Over And Out låter lite som Status Quo kombinerat med sologrejerna från Jeff Lynne i ELO. Plattan för även tankarna till Nick Lowes magnifika högkvalitativa soloplattor från senare år. Det här är helt enkelt välskriven och välproducerad mogen modern melodiös classic rock. Och som trots att musiken inte är originell och utstickande på något sätt – ändå känns fräsch. För man hör faktiskt annars inte så mycket ny sådan här typ av rock’n’roll nuförtiden. En värdig platta att avsluta med.

Albumet har överhuvudtaget en mycket fin krispig ren ljudbild som jag snabbt blir förtjust i. Ja, plattan är överraskande bra i all sin enkelhet och helgjuten rakt igenom. Alla tio låtarna känns relevanta. Själv föredrar jag helt klart det här framför de sista tröttare årgångarna av Status Quo. Parfitt borde ju ha gjort fler soloplattor – och tidigare! För det här var väl för tusan lite väl i grevens tid?

Lyssna på: ”Twinkletoes”, ”When I Was Fall’in in love”.

Henric Ahlgren

Joan Baez  ”Whistle Down The Wind” (Proper/Border)

Folkmusikens första dam gör sitt bokslut som artist med ett nytt album och en turné. Joan Baz gör det med flaggan i topp och med den utmärkte producenten Joe Henry vid sin sida i studion. Åldern har påverkat hennes röst i vad jag tycker positiv riktning. Hennes klockrena sopran var i mesta laget många gånger. Här på nya albumet sjunger hon med avslappnad skönhet, men också med en skärpa då texterna betyder mycket för henne. Det var som protestsångerska nummer ett hon blev känd, ofta i samband med kontakterna med Bob Dylan.

Denna gång tolkar Joan Baez sånger av bland andra  Steve Earle, Tom Waits, Zoe Mulford och Anthony and the Johnsons.  Sångtitlar som Civil war, The president sang Amazing Grace och I wish the wars were all over visar att hennes samhällsengagemang är obrutet .

Joe Henrys nedtonade men stilsäkra produktion visar på känsla och hur en artist som Joan Beaez ska lyftas fram. Hög kvalité på alla håll alltså!

Bengt Berglind

John Oates ”Arkansas” (Thirty Tiger/Border)

John Oates är, eller kanske var ena halvan av mina blueeyedsoul-favoriter i duon Hall and Oates. Om det är totalt finito för detta eminenta band är väl skrivet i stjärnorna. Under tiden har i alla fall John Oates hängt på sig flanellskjortan och tagit fler stora steg i bootsen tillbaks till den amerikanska rootsmusiken.

Med sig i studion har han en samling studiomusiker i division ett, bland annat Sam Bush en mandolinlirare av rang. Kompet är traditionellt, luftigt och suveränt.

Låtmaterialet är även det traditionellt med titlar som My Creole Belle, Miss the Mississippi and you och Stack O`Lee. Det är mix av blues, country och folkmusik som tidigare sjungits av Mississippi John Hurt, Bill Monroe och Jimmie Rodgers.

Det som förvånar mig en smula är John Oates vokala insatser. Måste han sjunga med en skrovlighet som John Mellencamp, eller tar han på sig sin rootsröst för att tolka denna musik? Sen är det är klart att när det gällde Hall and Oates var det Daryl Halls silkeslena phillysoulröst som dominerade ljudbilden.

Detta är en fundering i marginalen. Som helhet är det en avslappnad och småtrevligt rootsmusikalbum som inte sticker ut i mängden av album med ett liknande upplägg och sound.

Bengt Berglind

VOJD ”The Outer Ocean” (High Roller Records/Sound Pollution)

Skruva upp volymen till max och ta fram luftgitarren. The Outer Ocean bjuder på gitarrslingor i rakt nedstigande led från Thin Lizzy, låtskrivande i Nicke Anderssons (Imperial State Electric, The Hellacopters) anda och så… Koskälla! Actionrock i ordets rätta bemärkelse, kryddat med en gnutta punkkänsla.

Inledande Break Out är så omedelbar att jag sällan har varit med om något liknande och den sitter redan vid första lyssningen. Lägg till mycket snitsigt trumspel, som vid flera tillfällen ”följer” gitarren, och en genial refräng i all sin enkelhet och skivans bästa låt är korad.

Titellåten är inte heller dum och liknar mycket som hörts tidigare (framför allt den återkommande gitarrmelodislingan) men ändå inte. Intressant…

För de som går igång på sexsträngat är Secular Wire och On The Run att rekommendera – snacka om glödande gitarrsolon.

Skivan har dessutom en stark koppling till Värmland; ”vår egen” Joseph Tholl (Enforcer) står för bas och sång. Sistnämnda gör han med den äran med en röst som är långt ifrån ”studioperfekt” men istället är personlig och alldeles lagom opolerad.

Magnus Bergström

Fotnot: VOJD hette tidigare Black Trip.

Sarah Klang ”Love in the milky way” (Pangur/Birds will sing for you)

Artister som kombinerar kvalitet och talang med ett påtagligt melankoliskt tilltal brukar ofta nå lite längre in i lyssnarnas hjärtan än andra och omhuldas extra mycket av den växande publiken. Det finns en autenticitet i det melankoliska – vi kan känna igen oss i det och det finns ju också smått paradoxalt något trösterikt i den sortens musik. För det blir ett sätt att dela allas vår i grunden existentiella ensamhet. På det sättet inser vi att vi trots allt inte är helt ensamma, utan att vi egentligen sitter i samma rangliga båt. Sarah Klang är en sådan musikartist.

Sarah Klangs debutalbum Love In The Milky Way är en mix av soul, pop, country och americana som för tankar till ett retrospektivt 60- eller 70-tal, men samtidigt i allra högsta grad känns här och nu. Ja, det besitter en tidlöshet som också har likheter med den typen av svensk egensinnig förvaltning av ett musikarv med vemodig klangbotten och folkliga rötter som till exempel systrarna Söderberg i First Aid Kit lyckats så väl med de senaste åren. Man kan också associera till Lana Del Reys liknande artisteri med suggestiv Los Angeles noir-pop med sorgsna undertoner från USA. Borträknat de klassiskt cinematiska Hollywood glam-anstrykningarna, vill säga.

Sarah Klang har det som krävs. Rösten och låtarna och redan nu ett varsamt utmejslat igenkännbart sound. Med andra ord är Love In The Milky Way en mycket lovande debutplatta, som känns som man lyssnat på tidigare – fast man inte gjort det. På ett bra sätt, alltså. Trollbindande berörande musikmagi av bästa snitt.

Lyssna på: ”Left Me On Fire”, ”Lover”.

Henric Ahlgren

Tyler Childers ”Purgatory” (Thirty Tiger/Border)

Med ett tidigare album och några ep i ryggen så är detta Tyler Childers tredje album. Purgatory räknas som hans riktiga debut. Det vill säga när han själv antyder att han har fått alla bitarna på plats.

Tyler har denna gång gjort sin hemläxa grundligt och Purgatory är en gedigen samlingskarta över countrymusikens skilda beståndsdelar. Här samlas bluegrass, outlaw country, gospel och traditionella Hank Williamsinfluenser på ett utmärkt sätt.

Vokalt lånar Tyler en hel del från den unge Steve Earle, vilket inte är så dumt. Att säga att han härmar är att ta i, mer att han är influerad och har hittat ett skönt eget uttrycksätt i rösten vilket är nyckeln i countrymusiken, eller i vilken musikgenre som helst.

Tyler Childers är redan nu vid 26 år en utmärkt låtskrivare och berättare. Vidare är instrumenteringen på albumet av absolut högsta kvalité.

Som inte det skulle vara nog har Tyler till sin hjälp vid producentbordet två frontfigurer i den nutida countrymusiken, Dave Furgeson och Sturgill Simpson.

Jag lyfter på den Stetsonhatt jag inte har och konstaterar att americanaåret börjar som det ska, det vill säga utmärkt.

Bengt Berglind

Primal Instinct ”Terrified” (Egen utgivning)

Värmländsk metal frodas i allra högsta grad nuförtiden med flertalet band som med jämna mellanrum kommer med kvalitativa plattor och gör bra ifrån sig på livescenerna. Ja, det är lite som att det här börjar bli en hel genre i sig, skulle man kunna påstå. (Vore kanske på tiden med en renodlad större värmländsk metal-festival med enbart blandade akter från vårt eget vackra landskap?)

Ytterligare en grupp att räkna med i det här sammanhanget är värmländska Primal Instinct som efter singelsläpp och EP nu kommit med albumet Terrified, bestående av sju spår. Stilmässigt drar det musikaliskt en del åt Motörhead-hållet, i sin blandning av metal, rock’n’roll och punk. ”Metal rock’n’roll” definierar bandet själv det hela som. Ja, tänk ungefär Motörhead med doser av trash metal.

Det svänger alldeles utmärkt, är intrycket efter första genomlyssningarna. Välproducerat och med vasst låtmaterial som är refrängstarkt rakt igenom. Inte minst sångaren Simon Jansson är ett ess (i spader) i denna kortlek. Plattan avslutas med en supercool version av Creedence Clearwater Revivals ”Fortunate Son” – något som på pappret ter sig trist, men funkar alldeles ypperligt i praktiken. Helt klart lovande!

Lyssna på: ”Welcome Genocide”, ”All In”.

Henric Ahlgren

First Aid Kit ”Ruins” (Columbia/Sony)

First Aid Kits nya album Ruins har ett snyggt klassiskt omslag som pryds av systrarna Söderbergs ansikten mot svart bakgrund och andas tidlöshet och skulle, till sin stil, också lika gärna kunna ha varit ett omslag för en 70-talsplatta av Fleetwood Mac. Det är också någonstans i de domänerna som First Aid Kit faktiskt rör sig positionsmässigt vid det här laget. Den konstnärliga och hantverksmässiga kvalitén på musiken och det närmast ikoniska slickt producerade soundet – är skyhög. Även tematiskt kan man dra paralleller med Fleetwood Mac och deras ”skilsmässoplatta” Rumours (titlarna Rumours – Ruins är ju också på visst sätt snarlika). Låtarna på Ruins har delvis hämtat stoff från erfarenheter av havererade parrelationer och hjärtesorg.

Musikaliskt har First Aid Kit under tidigare skivor förvaltat Americana och Country i en slags svenskifierad folktappning, och där systrarnas unika ljudklang när det kommer till stämsång och harmonier fört dem ut på en internationall parnass och till en respekterad plats som många andra svenska akter ju bara kan drömma om. Även nu fortsätter First Aid Kit på denna utstakade väg, men har även på Ruins inkorporerat lite mera rocktoner här och var. En utveckling som bara känns helt naturlig.

Ja, tidlös förstklassighet – är orden.

Lyssna på: ”Rebel Heart”, ”Fireworks”.

Henric Ahlgren

Tribulation ”Down Below” (Century Media/Sony)

    Release 26 januari

Standardutgåvan av det mycket, mycket efterlängtade alstret Down Below innehåller nio låtar med en speltid på knappt 47 minuter.
Jag väljer att förutsätta – rätt eller fel, ja det må så vara – att de som läser denna recension har koll på Tribulations musikvärld sedan tidigare och därmed går jag rakt på sak. Låtarna. Fyra till antalet utgör fundamentet:

The Lament har en föföriskt melodiös inledning och det är inget att tveka på; den här vandringen vill man följa med på.
Lady Death har ett gitarrspel/gitarrsolo som glöder och varvar det spröda och melodiösa med det spretiga och adrenalinstinna.
Lacrimosa manglar på i ett par minuter och känns där och då som det ”argaste” skivan har att erbjuda. Då tar den en ny vändning; det blir pompöst, skivans finaste gitarrsolo avlossas, det ”arga” återvänder och avslutningsvis trollbinds lyssnarna av en melankolisk (och samtidigt upplyftande) pianoslinga som ingen vettig människa vill värja sig ifrån.
Here Be Dragons är mäktigt stråkförgylld och det starkast lysande exemplet på vad Tribulation anno 2018 är kapabla till. Dessutom är det för en gammal Kiss-fantast som undertecknad en högtidsstund när den efter ett par minuter verkar gå över i klassikern Black Diamond. Det visar sig dock bara vara ett kort sidospår och av snygg passning till en eller flera av bandmedlemmarnas barndomsidoler, gissar jag
Utmanar denna fyrling gör Subterranea och det gör den riktigt bra, med en lite spöklik känsla och en intressant uppbyggnad. Alltså placeras den omedelbart i outsiderkategorin växer-för-varje-lyssning.

Produktionen är både spartanskt avskalad och nyansrik på en och samma gång. Läckert och välsmakande välbalanserat med extra plus för att basspelet från och till lyfts fram rejält i ljudbilden.

Sången signerad just basisten Johannes Andersson är som vanligt mullrig och oborstat growlig – och varenda ord går att uppfatta. Det är sannerligen inte alla sångare som klarar av den biffen. Mina tankar går ibland till Tom G. Warrior (Celtic Frost) även om det inte är en helt rättvis liknelse för den mannen har dessutom ett speciell sätt att ”spy” ut orden, vilket är oefterhärmligt.

Annars är det rent individuellt så att alla bandmedlemmar får ta plats. Sett rakt över är det gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén som imponerar mest. Vi får heller inte glömma den störtsköna trumrytmen i The World, signerad nytillskottet Oscar Leander (ex Deathstars), som gör att det känns som att det pågår ett diskret trumsolo mitt i alltihop..
Oh, ja just det; Anna von Hausswolff låter sina känslospröt (läs fingrar) förgylla anrättningen. Ett mycket smakfullt gästspel och inte det minsta överraskande från de värmländska esteterna.

De stigar som Tribulation tar är fortsatt högintressanta att följa och får inte missas av seriösa musikälskare. Mörkermetal eller inte.

Magnus Bergström