nyaskivor.se

The Horrible Crowes ”Elsie” (SideOneDummy/Cosmos)

Vid första anblicken kan den här skivan verka både själlös och ganska tråkigt förutsägbar. Det tyckte även jag efter första lyssningen – även omslaget hjälper till att skapa en känsla av att det här inte är mycket att ha. Men oj så fel jag hade. Anledningen till min första tanke om skivan var att jag hade stora förväntningar utan att egentligen veta vad som skulle komma ut ur högtalarna. Mina förväntningar började redan i våras när jag läste om att Brian Fallon (sångare, gitarrist och låtskrivare) skulle ta en paus från huvudbandet ”The Gaslight Anthem” för att göra en ny skiva under bandnamnet ”The Horrible Crowes”, och med tanke på vad jag har tyckt om de två senaste Gaslight plattorna sköt förväntningarna i höjden direkt.

När Peter lyckades fixa ett digitalt recensionsexemplar av skivan var det med stora förväntningar som jag började lyssna. Om jag ska hålla mig till sanningen var jag först besviken över vad jag hörde. Men det var verkligen inte dåligt, det var bara inte vad jag hade väntat mig av mannen vars röst jag fullkomligen älskar. Och återigen kan jag inte sätta orden på vad det var jag egentligen förväntade mig.

Men nu efter flertalet genomlyssningar är jag nöjd med resultatet som Brian Fallon och Gaslights gitarrtekniker Ian Perkins lyckats prestera i dessa 12 väl avvägda och varierande låtar. The Horrible Crowes-debuten ”Elsie” rör sig mest i gränslandet av Tom Waits och Nick Cave, men tar sig ibland in i känt Gaslight Anthem-land där det mixas ihop till en trevlig mix av vackra låtar. Med tanke på tidigare nämnda herrar är det uppenbart att skivan ”Elsie” är både mjuk och varsam samtidigt som den blir hård och ruffig, men eftersom det görs på ett sådant vackert sätt som i det här fallet är det en ren njutning för lyssnaren.

Låten ”Ladykiller” är min stora favorit för tillfället; den har en filmisk känsla. Den skulle säkerligen kunnat vara med i filmen ”Almost Famous” om den varit inspelad innan filmen gjordes.

Lars Svantesson

The Bonesmen ”Deuce” (Angel Creek/Hemifrån)

Fyrtal i tvåor är inte mycket bättre än död mans hand (par i svarta ess och
åttor). I alla fall inte i musikaliska termer. Det var säkert mera aktion i
Deadwood (South Dakota) augustikvällen 1876 när Wild Bill Hickok blev skjuten.
Han var så ivrig att börja spela kort så han satte sig med ryggen vänd mot
dörren. Det bör man aldrig någonsin göra. I allmänhet inte i en
inspelningsstudio och synnerhet inte när man sitter vid ett pokerbord.

Jag leker med tanken att Charlie Daniels har bjudit in Marshall Tucker och Dan
Baird (The Georgia Satellites) till ett pokerparti. Även Chris Robinson (The
Black Crowes) och Mick Jagger sitter om än motvilligt på varsin stol. Det står
en flaska Jack Daniels på bordet och det är upplagt för whiskeyrock med
boogiewoogiestamp hela kvällen lång. The Bonesmen skulle vilja vara en
sammanslagning eller kombination av de fem, men det blir inte bra, inte bra
alls.

I mina öron är det här bandet bara ett lokalt pubband, vilket som helst. I det
här fallet råkar de vara hemmahörande i New Haven (Connecticut), en stad som
alla andra. Det finns inget nyskapande i musiken och musikernas handhavande av
sina instrument lämnar en hel del övrigt att önska. Den enda låt som
oförklarligt bryter mönstret är ’Last Train To Clarksville’ men då talar vi ju
om cover, The Monkees och förhistorisk fossilrock.

Barbecue med höga röster, T-bone stek på grillen, vilda västern hatt, spetsiga
cowboy boots och ett sexpack Budweiser innanför västen kan kanske göra
skillnaden. För mig gör det inte det. Jag tycker att steken är vidbränd och ölen
avslagen. Det enda rådet jag kan ge är och förblir – ’Go back to where you came
from’.

Thomas Claesson

Möra-Per ”Sockervägen” (Swamp.se/PLU)

Tidigare album med dessa genuina värmläningar har skänkt  mig mycket lycka och värme, även om de på tidigare album har varit något ojämna. De har liksom inte hängt ihop ibland när det gäller text och melodi. Men när de väl fått till det, så brukar det bli väldigt bra. Som till exempel De Som Byggde Landet från albumet Brev Från En Vän, som också var avslutningslåt på årets Packmopedsturné med bland annat Plura, Pernilla A och Dregen.

Men på nya Sockervägen faller alla de nödvändiga bitarna på plats. Albumet  är till bredden fylld av strålande melodier och flertalet av texterna är underbar vardagspoesi som i Hela Skiten, “…har visst somnat in en stund, därute ligger Sverige som en sliten gammal hund..” eller i God natt jord ”..där enen bugar kur och krum, och granskogen står stönigt stum, en hälsning genom tid och rum, god natt, god natt min jord..”

Det är inte nog med att Bröderna Eriksson denna gång varit ovanligt lyckosamma ordsmeder. Snygga melodier harmonierar med texterna och då blir det, som vi ibland säger på vårt värmländska tungomål, -Dretbra !
Å det är inte nog med det ! Produktionen och ljudbilden är krispig som en klar höstmorgon bland frostigt lingonris i Arvikatrakten, och det finns inte ett spår på albumet som inte håller hög eller skyhög kvalité.

Mitt råd till Värmlands Turistråd inför 2012 är, – ge Möra-Per rikligt tilltaget gage och skicka ut bandet på rikstäckande turné med Sockervägen i bagaget, så kommer turismen i länet att öka med ett par hundra procent.
Se upp Gustav, Selma, FBK och Stefan Holm, ni är passé, för Möra–Per äger. 
Å huk er i bänkera göbber å kärringer för nu ladder ja öm CD:n, å kör ut på Sockervägen igen !

Bengt Berglind

The Pusher ”The art of hit music” (Virgin/EMI)



The Pusher är en svensk kvartett bestående av Pontus Karlsson på trummor, Jakke Erixson på sång och bas, Karl-Ola Solem på gitarr, samt John Hårleman på keyboards.

Deras debutsingel “Blinded By The Dark” gick in på den Svenska iTuneslistans förstaplats tidigare i år. Sommaren 2011 fick The Pusher även äran att agera förband här på den svenska Västkusten (Göteborg, Varberg, Grebbestad) i samband med Europes och Takidas gemensamma tältturné!

Vid konserten i Grebbestad fick jag personligen uppleva ett positivt röjande på scenen där energin verkligen sprakade och svetten stänkte åt alla håll. Jag fick, trots ett dåligt tekniskt ljud vid tillfället, ändå väldigt positiva vibbar från bandet! Jag såg också ett jävlar anamma som bådade gott inför det kommande albumsläppet!  Jag såg därför fram emot The Pushers debutalbum “The Art of Hit Music” med ett stort intresse!

Albumet kom, och jag lyssnade… Men… någonting är fel!

Det känns nästan som en helt annan grupp! Var är röjet, energin och svetten? Den musikaliska energiinjektion Pusher med sina svettindränkta linnen har helt plötsligt förvandlats till något som skulle kunna vara en digital kostymprodukt med vattenkammat hår, sidbena, och knivskarpa pressveck på byxorna! Det tuffa och skitiga soundet har helt plötsligt blivit någon sorts tam och plastig schlagerpop! Gitarren hörs nästan inte alls eftersom den är nedskruvad i mixningen till förmån för keyboarden! Det rockiga har blivit poppigt, det poppiga har blivit sliskigt och det som var bra live, har blivit mindre bra på skiva! En stor besvikelse med andra ord!

Nästan allt som jag uppskattade under uppträdandet i Grebbestad i somras är som bortblåst! Allt är så tillrättalagt, välansat och polerat så att det bara blir segt och tråkigt! Överproducerat är nog det rätta ordet!

Målgruppen för skivan är nog mest tonårstjejer eller något likande, och jag tror knappast att denna skiva tilltalar speciellt många i åldersgruppen över 25 år! Jag själv tillhör definitivt inte den aktuella målgruppen, det inser jag ju!

Jag vill verkligen inte såga dessa albumdebutanter och tror nog att man med sin produkt kanske även kan få till några hits hos den yngre publiken! Men inför kommande skivsläpp så bör man nog bli lite skitigare och råare i sin musikaliska attityd! För denna välpolerade och perfekta musik tröttnar man nästan omgående på! Med mera ös och tyngre rockriff så skulle man åtminstone i mina öron bli till det bättre!

Det finns några acceptabla spår på skivan och fyra av låtarna (”Blinded by the dark”, ”Blow me and run”, Fallen soldier” samt ”Deadlocked space”) ligger någonstans i landet mellan ganska hyfsat och bra! Men fyra låtar av elva möjliga är inte godkänt i min värld!

”The art of hit music” or “The art of shit music” is the question? Svaret från mig blir en tvåa!

Roger Skoog

Mastodon ”The Hunter” (Roadrunner/Warner) 

Hypen jag byggt upp inför detta album är faktiskt smått otrolig. Jag förbokade albumet och fick således nedladdning av Black Tongue och Curl of The Burl när de släpptes, och som jag ivrigt lyssnat på under sommaren. När hela albumet nu släpptes så var det med iver jag satte mig ner för att lyssna. Jag måste dock erkänna att jag kände mig tveksam inför valet att inte göra ett konceptalbum, samt beslutet att göra kortare, mer energiska låtar. Med Crack The Skye i åtanke så trodde jag det inte detta album skulle bli lika bra även ifall Blood Mountain och Leviathan är utmärkta.

Men Mastodon visar att man behärskar det hela utomordentligt. I och med The Hunter tycker jag att man befäst sig som en av gudarna inom genren, som för övrigt är svår att bestämma då mycket av deras material pekar åt lite olika håll. Alla medlemmarna i bandet fortsätter att bidra med sång vilket gör att det blir en god variation mellan låtarna. Man har också en bra vidd av låttyper, allt från lugnare, svävande bitar som ger en Crack The Skye-vibbar men också kortare, furiösa, urladdningar som påminner om låtar från Leviathan eller Remission. Ett spår som Creature Lives är otroligt skönt att få, då de bevisar att de gör vilka låtar de vill, med ett orgelintro som övergår till bas som heter duga. Överlag känns denna skiva något enklare än föregående, då man använder sig av något enklare riff. Detta har jag dock, efter några genomlyssningar, märkt är otroligt bra då de får till sången och dess melodier ännu bättre. Man har också på många låtar en väldigt glad och ”durig” känsla, vilket jag alltid blir glad av när jag hör. Man har också på detta album besök av Scott Kelly på låten Spectrelight. Men Mastodon har fortfarande kvar det avancerade och progressiva som funnits, i och med låtar som Bedazzled Fingernails och Thickening.

Det är svårt att utse några bästa spår på skivan då alla är riktigt bra, men några personliga favoriter är Creature Lives, Bedazzled Fingernails, Stargasm och Blasteriod. The Hunter är ett riktigt bra album av ett band som är bland mina absoluta favoriter, betyget blir utan tvekan 5/5 djävulshorn. Det här är ett måste i skivsamlingen och nästa gång de besöker Sverige kommer jag vara där.

Martin Engström

Roger Glover ”If life was easy” (Ear Music/Playground)

Jag hade mina aningar att ”If Life Was Easy” inte skulle bryta mönstret nämnvärt
från den snart tio år äldre skivan ”Snapshot”, som jag av någon märklig
anledning har relativt färskt i minnet. Det visade sig dock vara ett betydligt
mer personligt album än jag kunnat förutse.

Den vanliga positionen för Roger Glover, iklädd den självskrivna bandanan, hårt
arbetande med sin Rickenbacker-bas är snett till vänster bakom Ian Gillian.
Placerad som sig bör i rampljuset under liveframträdanden med Deep Purple inför
tiotusentals jublande åskådare.

Den walesiska bassisten är på sin soloskiva i princip helt avskärmad från allt
vad rockmusik heter. Den som letar efter ’Smoke On The Water’ eller något
liknande gör sig icke besvär. Skivan spretar åt alla möjliga väderstreck. Här
återfinns en remarkabel blandning av soul, folk, reggae, blues, storband (?) och
(ge mig kraft) världsmusik.    
 
Ett förutsättningslöst närmande av skivan ger vid handen att dess syfte är att
åskådliggöra en låtskrivares antologi, där de gångna åren beskrivs i med -och
motvind. En händelserik kris i den högre medelåldern är onekligen ett
tacknämligt uppslag som är värt att återberättas.  

Skotten Dan McCafferty (Nazareth) får anses som den mest namnkunniga gästen som
är inbjuden till studion. I ’The Dream I Had’ hörs hans oefterhärmligt skrovliga
röst som är endast en del av sammanlagt hela sexton låtar. Rent musikaliskt förs
tankarna till musiker som Mark Knopfler, Chris Rea, JJ Cale och självaste
Leonard Cohen minsann.       

Den högt ärade dottern Gillian Glover’s ljuva stämma hörs på ett antal spår. Hon
sjunger med inlevelse och raffinemang och likheten med Dani Klein i Vaya Con
Dios är inte helt fjärran. Den stämningsfulla sånginsatsen i ’Moonlight’ och de
betydligt tuffare takterna i bluesinspirerade Get Away (Can’t Let You) gör att
minnet av henne hänger kvar länge.       

Roger Glover’s sång figurerar på de flesta spåren. Såväl i de traditionella,
utlämnande rentav hjärtskärande ’Welcome To The Moon’ och ’When Life Gets To The
Bone’, som i de lättsammare ’The Car Won’t Start’ och ’Box Of Tricks’ som
besitter en betydligt mer roande karaktär.

Livet är inte lätt, men ”If Life Was Easy” är en välarrangerad, jordnära skiva
som är väl värd att utforska. Roger Glover besitter stora musikaliska talanger,
det har inte minst historien bevisat. Den här skivan är för många en ny sida av
myntet. En sida som, även om den är återhållsam, är minst lika välpolerad.  
 
Thomas Claesson

Warbringer ”Worlds Torn Asunder” (Century Media/EMI)

Warbringer är ett av de nyare banden som har lyckats skapa något nytt samtidigt som man har bevarat den gamla hederliga thrashen. Banden idag har annars en tendens att låta väldigt lika även om jag tycker att den svenska scenen är bäst för tillfället med namn som Raging Steel, Entrench, Immaculate, Antichrist… 

Warbringers tredje album “Worlds Torn Asunder“ är en vändning. Min första tanke när jag lyssnade var: “Ännu en halvbra, ny thrashskiva som man tröttnar på efter andra lyssningen”, men efter några varv i spelaren märker jag att den är mycket roligare och intressantare än många andra skivor från dagens scen.

Här finns mycket mer variation. Lugnt, tungt, hårt, melodiöst, gungigt, thrashigt, ösigt och snabbt! Så klart är det det snabba som dominerar. På vissa håll kan man även få lite proggresiva vibbar med lite tekniska partier. I slutet av albumet kommer de lugna partierna mer och mer men det leder alltid till något tungt eller snabbt. Sångaren John Kevill skriker och låter arg hela skivan igenom och hans kollegor på gitarr spottar ur sig vassa och tekniska riff som får mig att tänka på bränt plektrum.

Skivans bästa stunder är när låtar som “Wake up… Destroy”,  “Shattered  Like Glass”,  “Savagery” och den något mer melodiösa “Treacherous Tongue” ljuder i högtalarna.

Tillsammans med några av de svenska thrashbanden har Warbringer lyckats göra ett intressant och bra album som blandar nyskapande med traditionell thrash metal. Du som gillar hårda thrashskivor med ös så det räcker borde ta och kolla upp “Worlds Torn Asunder“ direkt!

Erik Kristhammar

Red Hot Chili Peppers ”I’m with you” (Warner)

Red Hot Chili Peppers är tillbaka med sitt nya album I’m With You. John Frusciante har lämnat bandet och numera är det Josh Klinghoffer som sköter gitarrspelet. Skivan öppnar starkt med Monarchy of Roses och de första sekunderna bjuder på ett nytt skitigare sound med lite skränigare mixad sång och man tänker för en stund, ”Yeah, nytt sound!”. Men efter en stund kommer den traditionella välproducerade ljudbilden som de haft ända sedan albumet Californication. Det känns nästan lite tråkigt och för förutsägbart, men allteftersom skivan snurrar på så hittar man ändå några riktigt bra låtar. Då tänker jag framförallt på Ethiopia med sitt sjuktaktsgroove, Did I Let You Know med sitt sköna driv och trumpetsolo och klockrena Dance, Dance, Dance som liksom sätter sig på hjärnan och ger ett bra avslut på albumet. Vid närmare lyssning så innehåller I’m With You en hel del sköna partier med nytänk. Det är dansant, mycket percussion, en del piano och stämsång samt låtar av lite mer melankolisk karaktär.

Självklart kommer de aldrig kunna göra ett album så perfekt som deras storverk från 1991, Blood Sugar Sex Magik. Men å andra sidan så ska man inte jämföra alla nya albumsläpp från ett gammalt och erfaret band som RHCP med det album som ses som deras mästerverk. Man får istället vara glad att de kan fortsätta göra musik och samtidigt hitta lite nya vägar som de lyckats göra på I’m With You.

Passa även på att se dem live. De spelar i Globen 11e och 12e oktober. Och bara det att de har bjudit in Femi Kuti (en av legenden Fela Kutis söner) & The Positive Force att spela förband säger lite om var Red Hot kan ha hittat mycket av influenserna till detta dansanta album och framförallt vilken perfekt konsertkväll det kommer bli med både Femi Kuti och Red Hot Chili Peppers under samma kväll!

Bästa spår: Ethiopia och Dance, Dance, Dance

Rickard Engström

Black Country Communion ”2” (Mascot/Border)

Just när man trodde att allting redan var sagt och gjort så faller BCC ”2” ner
från himlen. 

De transatlantiska gentlemännen -med ryktbarhet som får jorden att skälva-
levererar än en gång en alldeles utmärkt 70-tals baserad bluesrockplatta. Det är
mindre än ett år sedan debutskivan (recenserad här 101108) men Hughes, Bonamassa,
Sherinian och Bonham har på kort tid samlat nya krafter till ännu en massiv
insats för alla och envar, som älskar rockmusik som är värd namnet. 

Den enkla beteckningen ”2” är förvisso rak och rättfram, men det krävs betydligt
mer av lyssnaren att komma den in på livet än det gjorde med dess föregångare.
När väl alla (psykologiska) hinder är överbryggade och Sherinian’s murbräcka
’The Outsider’ har öppnat fördämningarna radar den ena klassikern efter den
andra upp sig. 

Bonham’s bidrag är som en uppenbarelse från det förgångna. Den hett emotsedda
’Save Me’ faller äntligen på plats och de historiska vingslagen är ödesmättade.
Han driver det hela så långt, som en man med hans gener överhuvudtaget kan göra
och det säger inte lite. De fyra, förenade herdarna rider här på väl beprövade
kamelstigar med den österländska stjärnan som ledsagare. Utsända som de enda
sanna resenärerna i tid och rum på en resa som om än inte leder till Marrakesh
så av allt att döma återigen till Kashmir eller trakten där omkring.

Det är inte bluesfantomen Bonamassa som har skrivit den påtagligt bluestyngda
’Little Secret’. Det är -som på så många andra spår- Hughes som är upphovsman
och dessutom står för sången som framförs med en sådan ingivelse att det saknar
motstycke. En betagande melodi där hela bandet spänner musklerna. Känsloladdning
virvlar runt i hela kroppen för att så småningom landa någonstans vid de ädlare
delarna.    

Utomordentliga ’Cold’ lindas inte riktigt lika många varv runt hjärtat som ’A
Song Of Yesterday’ från första skivan, men det räcker långt ändå. Den stegrande
intensiteten finns där, men glöden är inte lika het. Hughes stjäl hela
föreställningen helt utan hänsyn till Bonamassa’s gitarr som i sin tur är
fullkomligt bländande.

Om man sätter fyra levande legender i ett rum och kastar bort nyckeln, så kan
det inte sluta på något annat sätt än så här. För dig som vill komma tillbaka
till musikens kärna, då både värdighet och stil var något man beaktade, ja då är
BCC ”2” något för dig.

Thomas Claesson

Rival Sons ”Pressure and time” (Earache/Sound Pollution)

Den här skivan skulle man, tack vare omslaget, kunna plocka hem direkt från
skivstället utan att ha hört en enda ton. En projekterad man som med ljus och
lykta varsamt skrider ner för nobeltrappan är en oemotståndlig syn. Han ser
dessutom ut att finna det han söker, vilket gör drömbilden än mer övertygande.

Rival Sons har nu lämnat sitt residens i soliga Kalifornien och är ute på en
världsomspännande turné för att sprida sina härliga retrospektiva rytmer
kryddade med nydanande visioner. De landar för övrigt i Stockholm den 17:e
november. Ett datum som är värt att minnas.

När väl dörrarna till Gyllene salen skjuts upp och avstampet med ’All Over The
Road’ friläggs, förstår man att ingen oöverlagd handling har begåtts. Mycket
respektlös rock släpps loss i rampljuset, kanske till och med mer än det är
berättigat till.

Robert Plant’s pekpinne sveper förbi katedern mer än en gång. Ingen tvekan om
vart förebilden är hämtad. I synnerhet är influenserna från den senare delen av
Led Zeppelin’s storhetstid markant och låtar som ’Burn Down Los Angeles’ och
’Gypsy Heart’ förtydligar scenariot anmärkningsvärt.

I ’Young Love’ svävar Jim Morrison’s ande tryggt över händelsernas centrum. Alla
parametrarna ligger prydligt upplagda på det musikaliska brädet. Den lätt
psykedeliska undertonen och de ”distade” gitarrerna – som sprakar som tomtebloss
– samt inte minst Jay Buchanan’s skolade röst ger nytt blod till rocken.   

Den fina balladen ’Only One’ visar en mjukare sida som är allt annat än en
chimär som sveper förbi i all hast. Bandet är helt på det klara med åt vilket
håll de skall gå, för de vet så väl var andra har varit.

Rival Sons är troligen de förlorade sönerna som har kommit för att hämta
rockkronan, spiran och det förgyllda äpplet. Vägen dit är dock lång, längre än
man tror, men en sak står klart. De har onekligen kommit en bra bit på väg.

Thomas Claesson