Tar sent omsider vid där andra slutade
Rival Sons ”Pressure and time” (Earache/Sound Pollution)
Den här skivan skulle man, tack vare omslaget, kunna plocka hem direkt från
skivstället utan att ha hört en enda ton. En projekterad man som med ljus och
lykta varsamt skrider ner för nobeltrappan är en oemotståndlig syn. Han ser
dessutom ut att finna det han söker, vilket gör drömbilden än mer övertygande.
Rival Sons har nu lämnat sitt residens i soliga Kalifornien och är ute på en
världsomspännande turné för att sprida sina härliga retrospektiva rytmer
kryddade med nydanande visioner. De landar för övrigt i Stockholm den 17:e
november. Ett datum som är värt att minnas.
När väl dörrarna till Gyllene salen skjuts upp och avstampet med ’All Over The
Road’ friläggs, förstår man att ingen oöverlagd handling har begåtts. Mycket
respektlös rock släpps loss i rampljuset, kanske till och med mer än det är
berättigat till.
Robert Plant’s pekpinne sveper förbi katedern mer än en gång. Ingen tvekan om
vart förebilden är hämtad. I synnerhet är influenserna från den senare delen av
Led Zeppelin’s storhetstid markant och låtar som ’Burn Down Los Angeles’ och
’Gypsy Heart’ förtydligar scenariot anmärkningsvärt.
I ’Young Love’ svävar Jim Morrison’s ande tryggt över händelsernas centrum. Alla
parametrarna ligger prydligt upplagda på det musikaliska brädet. Den lätt
psykedeliska undertonen och de ”distade” gitarrerna – som sprakar som tomtebloss
– samt inte minst Jay Buchanan’s skolade röst ger nytt blod till rocken.
Den fina balladen ’Only One’ visar en mjukare sida som är allt annat än en
chimär som sveper förbi i all hast. Bandet är helt på det klara med åt vilket
håll de skall gå, för de vet så väl var andra har varit.
Rival Sons är troligen de förlorade sönerna som har kommit för att hämta
rockkronan, spiran och det förgyllda äpplet. Vägen dit är dock lång, längre än
man tror, men en sak står klart. De har onekligen kommit en bra bit på väg.
Thomas Claesson
