nyaskivor.se

Invasionen ”Saker som jag sagt till natten” (Columbia/Sony)

Om namnet Dennis Lyxzen inte säger dig något så borde du antagligen sluta läsa den här recensionen nu, eftersom det här med stor sannolikhet inte är något för dig. Mannen som verkar ha ett finger med i spelet i alla punkband norr om Sundsvall kommer här med uppföljaren till förra årets lysande debutskiva från postpunkbandet ”Invasionen”. Men kan postpunk på norrländska funka? Ja det funkade redan på ovan nämnda ”Hela Världen Brinner”. Men nu tar Lyxen och bandet ytterligare några steg till i utvecklingen. I och med den nya ”Saker som jag sagt till natten” har man tagit flera steg ifrån förra plattan och mer eller mindre helt bytt ut de glada powerpopinfluenser som fanns, och ersatt dem med mer depressiva och malande tongångar. En utveckling som har gett Lyxens texter mer substans och tyngd.

Bästa spåren som borde finnas med på de flesta Spotify-spellistor nu under hösten är ”Himlen Där Uppe” och ”Martyrskap”. Så lägg nu till den på din spellista, lyssna, njut och sedan är det upp till dig om du vill utforska resten av ”Saker som jag sagt till natten”.

Lars Svantesson

Lindsey Buckingham ”Seeds We Sow” (Eagle Rock/Playground)

Fleetwood Macs musikaliske häxmästare Lindsey Buckingham har vid sidan av sin huvudgrupp sedan 1981 släppt soloskivor som ytterligare förstärkt hans position som en av popens egensinniga avantgardister. Samtidigt som han också är en av kreatörerna bakom en av historiens mest sålda album i och med Fleetwood Macs megasuccé Rumours från 1977.

Buckingham har under 2000-talet släppt en svit med smakfulla men knappast superkommersiella soloplattor (Under the Skin, 2006 och Gift of Screws, 2008) som nu kröns med senaste alstret Seeds We Sow. Plattan är producerad av Buckingham, inspelad i hemstudion och släppt på eget skivbolag. Bra karl reder sig själv. Och låtarna reder sig också. Det är vackert, intrikat och känslostarkt. En mogen mästares hantverk. Låten ”Stars Are Crazy” är ett av paradexemplen på detta.

Henric Ahlgren

Sebastian Bach ”Kicking & Screaming” (Frontiers/Cosmos)

 
 
Sebastian Bach har en stark röst som är ytterst få förunnat. Dessvärre har han också en stor talang som hårdrockens bad boy, annars hade han säkerligen gjort många fler skivor än vad han gjort efter att det ”tog slut” med Skid Row.

Nu är det 2011 och Sebastian släpper en skiva som Skid Row har försökt göra alla dessa år utan honom – utan att lyckas. Att det ändå inte handlar om ett mästerverk säger en hel del om Skid Row…

Titelspåret är som en spark mellan benen och är helt outstanding i en jämförelse låt-för-låt. Andra höjdpunkter är det lugna partiet i självbiografiska (?) My Own Worst Enemy och mixen av tungt och lugnt i Tunnelvision. Det vore heller inte en Bach-skiva utan en ballad av hög klass och här heter den I’m Alive.

Mindre bra är – trots en mycket fyndig låttitel – As Long As I Got The Music som inte riktigt kommer någonstans. Dessutom är Dream Forever och Wishin’ trots Sebastians makalösa röst inte något annat än standardballader.

Helt klart hade Kicking & Screaming fått ett högre betyg med färre låtar i och med att (oturstalet) 13 är några för mycket. Och det är önskvärt att svängarna tas ut lite mer på nästa skiva, det vill säga att det går att höra något överraskande.

Vill du förresten veta vilken Skid Row-skiva som mest liknar denna? Svaret är givet: Slave To The Grind.

För övrigt är det bara att hålla tummarna för Sebastian Bach på Sweden Rock 2012, där han skulle passa som hand i handske.
 
Magnus Bergström

House Of Lords ”Big Money” (Frontiers/Cosmos)

Det är bara att gratulera sångaren/bandledaren James Christian till ännu en House Of Lords-skiva som står sig bra vid en jämförelse med bandets övriga skivor. Samtidigt är det bara att konstatera att den inte når höjderna på suveräna Cartesian Dreams (som fick betyget 4,5) men hur som helst är Big Money en angenäm anrättning.

Passande nog inleder herr Christian (som har en röst av högsta klass) med att ”yla” innan inledande titelspåret Big Money drar igång på allvar. Refrängen kan tyckas en aning simpel/tjatig men det går inte att förneka att den fastnar direkt.

Priset för skivans bästa låt går utan tvekan till One Man Down som efter en mycket lugn inledning i balladstil visar upp House Of Lords från sin bästa storslagna AOR-sida.

Lite lätt Rainbow-doftande Living In A Dream World (vilken refräng!) är en annan låt som är godis för öronen.

Egentligen är det ingen låt som inte är bra men å andra sidan känns det ibland som att man har hört det ena och det andra några gånger tidigare… Alltså är det bristen på något utöver det vanliga som gör att betyget blir det som det blir. Kraven på ett band av den här kalibern är och ska vara höga.

För den som redan är ett fan av bandet likväl som någon som vill ha en kvalitativ melodiös hårdrocksskiva i sin samling så är Big Money vinst varje gång, så att säga.

Magnus Bergström

16 Horsepower ”Yours, Truly” (Glitterhouse/Border)

Yours, Truly är en dubbelsamling där CD1 är vad man kallar greatest hits; dessa har gruppens fans tydligen röstat fram. På CD2 finns det ett gäng tidigare outgivna rariteter, B-sidor och några covers. Bandet med  den karismatiska sångaren David Eugene Edwards startade sin musikaliska själavandring i Denver i mitten på nittiotalet och blev under de kommande åren en ledstjärna för genren Gothic Americana. Sen gruppen mer eller mindre lade av runt  2007-2008 har David  huserat i konstallationen Wowen Hand.

Men det här är fortfarande musik som lever och andas i högsta grad, främst då genom Davids röst som brinner av inneboende frustration och sårbarhet och kan utrycka en hetta som skulle kunna smälta vinyl. Han kan påminna om en  amerikansk frikyrkopastor på speed eller en kärlekskrank hane på någon kärleksdrog.

Gruppmedlemmar har kommit och gått men musiken har under åren varit en välkomponerad pytt av folkmusik, country, bluegrass med allehanda rockinfluenser.

Nu var det några år sedan 16 Horsepower frekventerade min CD. Då var det i första hand albumet Folklore (2002) som tilltalade mig med sin blandning av folkmusik och den där påträngande rösten som alltid brann och var svår att värja sig från, på ett positivt sätt.

Eftersom rösten fortfarande brinner så borde denna samling tilltala en yngre musikintresserad skara som söker både framåt och bakåt i den nutida rockmusikhistorien, för att hitta musik som fortfarande ger kickar och förmedlar blod, svett och tårar. Värt att kolla in alltså och då får man på CD2 ett par mäktiga coverversioner av Creedence Bad Moon Rising och Cohens The Partisan.

Bengt Berglind

Glen Campbell ”Ghost on the canvas” (Surfdog/Playground)

Glen Campbell – rösten bakom Jimy Webbs magnifika låt ”Witchita Lineman”, sägs tyvärr musikaliskt sjunga på sista versen då det i juni i år meddelades att han fått diagnosen Alzheimers sjukdom och planerar en pensionering från musikindustrin efter en stundande avskedsturné.

Ghost On the Canvas är sålunda Campbells svanesång – producerad  i liknande anda som John Cash sista plattor i den s.k. American Recording-serien. Det här är en fin och värdig avslutning med ekon från Campbells hela karriär. Signifikant för albumet är hur strålande och varm Campbells sångröst fortfarande låter. Starkast  är öppningsspåret ”A Better place” med de hjärtskärande inledningsraderna: ”I’ve tried but I have failed, Lord.”

Henric Ahlgren

Bill Callahan ”Apocalypse” (Drag City/Border)

Är det här det sista man får höra innan man somnar in för gott? Ett svagt
nynnande, snudd på mumlande ljud som kommer någonstans långt bortifrån.

Hur skall man ta sig an en man, en gitarr och en avskalad röst som stillsamt
förkunnar sju betraktelser om det egna hemlandet och dess innevånare?

Det enda raka är nog att börja från slutet helt kort för att sedan gå till
början och periodiskt återkomma till slutet. Historien bör också vara ur olika
personers perspektiv, annars blir det trist utifrån den kronologiska synvinkeln.

Det är bäst att Callahan själv berättar historierna med sin släpiga stämma, som
är så sparsmakad att man knappt märker den. En mytomspunnen man i sina bästa år
som är självutnämnd till den ende sanna förlösaren i det karga landet utan
förtröstan.     

Inledande ’Drover’ filosoferar i temat om det inte var bättre förr. Då fanns det
riktiga karlar som visste vad dem gjorde. Några sammanrörda elektriska toner
blandas med den vemodiga country-stämningen och resan blir tilltrasslad, om man
inte redan har ett ödelagt psykiskt sinne vill säga.    

I ’America’ läggs en  rejäl bredsida mot etablissemanget, men jag sätter inte
signaturen under det manifestet. En aning överkänsligt, men möjligheternas land
– USA – föder som bekant inte bara framgång utan även misär. En kvävande
pastoral som har överskott av metaforer i dess värld utan hopp. Ännu en
trosbekännelse som jag inte är mottaglig för, i alla fall inte idag.

Vissa tankar kan vara i vårt sinne utan vår vetskap. Även om inte religionen
tröstar så måste man ha tro. ’Riding For The Feeling’ handlar om den sista tiden
i livet och vad man borde ha gjort. Mycket melankoliskt och knappast någon
människa blir upprymd utan desto mer berörd. Kanske skulle man vara mer
tillgänglig om man vore försatt i hypnos. 

Inåtvänd och rent av översinnlig får ’Universal Applicant’ betecknas som. Jag
ser läpparna röra sig men jag hör ingenting. Det känns som om Callahan pratar i
sömnen och orden försvinner innan man får tag på dem. En flöjt i fjärran ger
visst stöd men kanske en talbok med Björn Ranelid hade varit att föredra i
stället. 

Slutligen ser jag mig själv, med ’One Fine Morning’ som bakgrundsmusik, mitt
uppe i en seans. Jag sitter hand i hand med likasinnade runt ett bord i väntan
på kontakt med avlidna vänner. Frågan är ställd. Spänningen är förtätad i
avvaktan på en knackning för ja eller två knackningar för nej, men inga
knackningar hörs för jag har redan somnat. 

Thomas Claesson

Devilicious ”The asylum gospels” (Rambo/Sony)

Någonstans på vägen mellan Spiritual Beggars och Volbeat befinner sig lilla
Londons nya stolthet – Devilicious. Enligt min mening är de inte i klass med de
förstnämnda, men bättre än de sistnämnda och jag har aldrig någonsin haft fel
(möjligen en gång).

Det är mycket svett och attityd som pumpas fram på debutskivan. Många timmars
exercis i replokalen har äntligen burit frukt. Strävan efter variation är näst
intill obefintlig, men riktningen är desto tydligare utstakad med en okonstlad
rätlinjig förflyttning. Framfarten fortgår med plattan i botten, 120 km/tim på
rakan och ingen nerväxling i kurvan. Det hänger en halvt avklädd ’wunderbaum’ i
backspegeln och pomadan ligger som gjuten i det böljande hårsvallet. Det kan
bara sluta på ett sätt. Färden leder med buller och bång rakt in i stoner-
garaget.

Redan i andra spårets ’Demonizer’ hörs de taktfasta stegen när bryggan beträds.
Basgången får plankorna att vibrera. De svulstiga gitarrerna fortsätter att mana
på i ’Bridge Of Satan’ och självfallet kommer ’Boogieman’ gåendes runt hörnet
när man minst anar. Med lien i högsta hugg karvar han in de dräpande riffen
direkt i sten.
   
Alla som utan framgång trevar efter väckarklockans snooze-knapp i arla
morgonstund bör lyssna på den gungande ’Hit The Snooze’. Har man aldrig lättat
från sängbädden som en utspänd spiralfjäder tidigare, så är risken överhängande
nu.

Mandom, mod och morske män. Ett väl genomfört dagsverke är avslutat. Om det är
djävulens påfund eller ej återstår att se.

Thomas Claesson

Zoe Muth And The Lost High Rollers ”Starlight Hotel” (Signature/Border)

Tänk att det svåra ibland kan vara så enkelt som när Seattlebaserade Zoe Muth och hennes Lost High Rollers musicerar. Där många andra tar i och vräker på med både röstakrobatik, instrumentmassakrering och diverse vilda produktionsidéer så vilar denna grupp  sin musik mot enkelhetens kudde. Sedan undrar jag om det skulle fungera på samma bedårande sätt om det inte var den traditionella countrymusiken som var bandets grundsten.

Här finns inte något gammaldags och präriedammigt. Ekot från Hank Williams, Loretta Lynn och många andra lever nu vidare med ett fräscht och modernt sound. Närvarande är naturligtvis de klassiska instrumenten som mandoliner, fioler och banjo, men även mexikansk blåssektion hämtat South of the Border. Det är välspelat utan att kännas polerat och bitvis småsvänger det grymt.

Zoe Mauth meddelar i pressklippet att hon aldrig varit mycket till musiker, så det hon gör med sin musik måste vara enkelt för att det ska kännas tillfredsställande. Enkelheten präglar också Zoe Muths sätt att sjunga.

Det är detta som bär upp albumet och gör det så skönt att umgås med, vare sig du hänger i soffan, rattar bilen eller rantar runt med ipoden i svampskogen.

Bengt Berglind

Egonaut ”Electric” (Rambo/Sony)

Electric är Egonauts första album men man har tidigare fått fina utmärkelser. Bl.a. har de blivit utsedda till Sveriges bästa liveband 2008, samt en utmärkelse som ”Sveriges bästa” av Close up-magazine. Musiken har ett stadigt fäste i den bredbenta, maskulina rocken, främst förknippad med band som Mustasch. Influenser från punk och även 70-talsrock hörs också, då man i några låtar använder sig av hammondorgel.

Genom albumet får vi en del sköna riff som snuddar på gränsen till mycket bra. Men det varvas också med något fattiga gitarrsolon och texter som inte riktigt tilltalar mig. En viktig beståndsdel hos den här typen av band är just sången. Det krävs en unik röst för att lyfta denna, relativt enkla sortens musik till högre höjder, och det är här jag tycker Egonaut tyvärr inte håller. Man har inte en ”Ralf”, som riktigt kan vråla till och lyfta musiken det där extra snäppet. Sången känns istället väldigt ansträngd och krystad, lite på villovägar ibland.

Egonaut får 2½ djävulshorn av mig. Det är ett medelmåttigt album av en grupp som jag tror kan växa i framtiden, speciellt när man fått till bättre låtbygge samt mer kraft bakom sången. Man har ännu inte den tyngden som Mustasch har, inte den känslan av rock’n’roll som band som Airbourne ger, heller inte attityden som Danko Jones. Ska jag lyssna på den här genren så finns det fortfarande band som gör det bättre.

Bästa spår: The Goner, The Hurt.

Martin Engström