Vilda västern är ej som förut
The Bonesmen ”Deuce” (Angel Creek/Hemifrån)
Fyrtal i tvåor är inte mycket bättre än död mans hand (par i svarta ess och
åttor). I alla fall inte i musikaliska termer. Det var säkert mera aktion i
Deadwood (South Dakota) augustikvällen 1876 när Wild Bill Hickok blev skjuten.
Han var så ivrig att börja spela kort så han satte sig med ryggen vänd mot
dörren. Det bör man aldrig någonsin göra. I allmänhet inte i en
inspelningsstudio och synnerhet inte när man sitter vid ett pokerbord.
Jag leker med tanken att Charlie Daniels har bjudit in Marshall Tucker och Dan
Baird (The Georgia Satellites) till ett pokerparti. Även Chris Robinson (The
Black Crowes) och Mick Jagger sitter om än motvilligt på varsin stol. Det står
en flaska Jack Daniels på bordet och det är upplagt för whiskeyrock med
boogiewoogiestamp hela kvällen lång. The Bonesmen skulle vilja vara en
sammanslagning eller kombination av de fem, men det blir inte bra, inte bra
alls.
I mina öron är det här bandet bara ett lokalt pubband, vilket som helst. I det
här fallet råkar de vara hemmahörande i New Haven (Connecticut), en stad som
alla andra. Det finns inget nyskapande i musiken och musikernas handhavande av
sina instrument lämnar en hel del övrigt att önska. Den enda låt som
oförklarligt bryter mönstret är ’Last Train To Clarksville’ men då talar vi ju
om cover, The Monkees och förhistorisk fossilrock.
Barbecue med höga röster, T-bone stek på grillen, vilda västern hatt, spetsiga
cowboy boots och ett sexpack Budweiser innanför västen kan kanske göra
skillnaden. För mig gör det inte det. Jag tycker att steken är vidbränd och ölen
avslagen. Det enda rådet jag kan ge är och förblir – ’Go back to where you came
from’.
Thomas Claesson
