Det är inte över ännu
Black Country Communion ”2” (Mascot/Border)
Just när man trodde att allting redan var sagt och gjort så faller BCC ”2” ner
från himlen.
De transatlantiska gentlemännen -med ryktbarhet som får jorden att skälva-
levererar än en gång en alldeles utmärkt 70-tals baserad bluesrockplatta. Det är
mindre än ett år sedan debutskivan (recenserad här 101108) men Hughes, Bonamassa,
Sherinian och Bonham har på kort tid samlat nya krafter till ännu en massiv
insats för alla och envar, som älskar rockmusik som är värd namnet.
Den enkla beteckningen ”2” är förvisso rak och rättfram, men det krävs betydligt
mer av lyssnaren att komma den in på livet än det gjorde med dess föregångare.
När väl alla (psykologiska) hinder är överbryggade och Sherinian’s murbräcka
’The Outsider’ har öppnat fördämningarna radar den ena klassikern efter den
andra upp sig.
Bonham’s bidrag är som en uppenbarelse från det förgångna. Den hett emotsedda
’Save Me’ faller äntligen på plats och de historiska vingslagen är ödesmättade.
Han driver det hela så långt, som en man med hans gener överhuvudtaget kan göra
och det säger inte lite. De fyra, förenade herdarna rider här på väl beprövade
kamelstigar med den österländska stjärnan som ledsagare. Utsända som de enda
sanna resenärerna i tid och rum på en resa som om än inte leder till Marrakesh
så av allt att döma återigen till Kashmir eller trakten där omkring.
Det är inte bluesfantomen Bonamassa som har skrivit den påtagligt bluestyngda
’Little Secret’. Det är -som på så många andra spår- Hughes som är upphovsman
och dessutom står för sången som framförs med en sådan ingivelse att det saknar
motstycke. En betagande melodi där hela bandet spänner musklerna. Känsloladdning
virvlar runt i hela kroppen för att så småningom landa någonstans vid de ädlare
delarna.
Utomordentliga ’Cold’ lindas inte riktigt lika många varv runt hjärtat som ’A
Song Of Yesterday’ från första skivan, men det räcker långt ändå. Den stegrande
intensiteten finns där, men glöden är inte lika het. Hughes stjäl hela
föreställningen helt utan hänsyn till Bonamassa’s gitarr som i sin tur är
fullkomligt bländande.
Om man sätter fyra levande legender i ett rum och kastar bort nyckeln, så kan
det inte sluta på något annat sätt än så här. För dig som vill komma tillbaka
till musikens kärna, då både värdighet och stil var något man beaktade, ja då är
BCC ”2” något för dig.
Thomas Claesson
