Pretentiöst magplask
Metallica och Lou Reed ”Lulu” (Vertigo/Universal)
Att skriva om det här pretentiösa magplasket känns inte alls bra. Jag skruvar lika mycket på mig när jag ska få ihop dessa rader som när jag lyssnade igenom Lulu första gången.
Lika bra att gå rakt på sak och beskriva min känsla så enkelt som möjligt: den av många (dock inte av undertecknad) oerhört kritiserade Metallica-skivan St Anger är att föredra 101 gånger av 100.
Av skivans tio låtar får åtta underkänt och två nästan godkänt: Pumping Blood med en otroligt udda text i kombination med ett ”jazzigt” trummspel och avslutande minst sagt stillsamma – och lååååånga – balladen Junior Dad.
Nej, betygshalvan delas inte ut för låtarna eller Lou Reeds texter utan för den stabila insatsen av trummisen Lars Ulrich: än en gång visar han förståsigpåarna i pressen att han kan hålla takten. Så det så!
Nu är det bara att se fram emot uppföljaren till finfina Death Magnetic och alltså en ”normal” Metallicaskiva. Lulu kommer aldrig mer att spelas i mitt hem, det är jag helt övertygad om.
Magnus Bergström
