nyaskivor.se

Carly Simon ”Never Been Gone” (Warner)

Carly Simon är med Never Been Gone  en i den långa rad av mer eller mindre glömda popartister som vill komma igen, och gör detta med nya halvakustiska versioner av hennes gamla hits – plus några nya låtar. Till hjälp har hon sonen Benjamin Taylor. Pappa heter James, men det visste du väl redan? Jag har ett närmare musikaliskt förhållande till honom än till Carly och hennes musik.

Jag känner igen hitsen You´re so vain, Boys From The Trees och Comin´ Around Again. De fastnar nu och gjorde det då de kom första gången också. Men nu är det bara så att  Carlys röst berör mig inte det minsta, även om det är avslappnat och skönt att lyssna på. Jag kräver och vill att något ska gripa tag och dra mig in i musiken och dess underbara värld. Men sorry Carly, det har du aldrig gjort, varken nu eller när det begav sig. Det gör däremot den förre detta mannen James Talylor både nu och då; men det hör egentligen inte hit. Ett stortpluspoäng ska i alla fall Carly ha för texten till You So Vain. Enligt legenden var Mick Jagger måltavlan.

Bengt Berglind

Sarah Blasko ”As day follows night” (Dramatico/Bonnier Amigo)

Sarah Blasko gör med detta album en storsatsning på Europa. Hon har en lång och gedigen karriär bakom sig ,  – down under. Till sin hjälp har hon den svenske producenten Björn Yttling  från poptrion Peter, Bjorn and John och en hög med svenska musiker. As Day Follows Night  är  en elegant och storslagen produktion med ett stort spektra av stilar och tempon i musiken. Jazziga instick blandas med cabarémusik, valstempon och mörkare vemodiga melodislingor.

I början ger musiken ett splittrat intryck. Det finns inget att hålla sig i och känna sig trygg. Men efterhand löser detta sig när man får förtroende  för Saras röst och hennes sätt att sjunga. Fram träder då en säker och nyskapande kvinnlig artist. Sedan måste man ge en stor guldstjärna till Björn Yttling för den suveräna produktionen som skapar stämningar med sina skiftande ljudlandskap.

As Day Follows Night är ett album som växer ju mer du lyssnar och öppnar ditt musiköra på vid gavel.  

Bengt Berglind

Amy Macdonald ”A Curious Thing” (Mercury/Universal)

Amy Macdonalds andra album A Curious Thing är tragiskt nog överproducerat. Att gömma denna genuina skottska turboröst och en handfull bra poplåtar i bombastiska orkestermattor är på gränsen till straffbart.

Även förra albumet This is the life var på var på väg mot katastrof som detta album stundtals är, men räddades av charmen i musiken och texterna. Producenten vem det nu är, tänker nog så här att med den här häftiga rösten som Amy har ska det rockas så inihelsefyr så det hörs över hela de brittiska öarna och lite till. Men så blir nu inte fallet. Alla påhittiga pålägg och det flåshurtiga tempot tar udden av allting och öronen vägrar att vara lyhörda och ta emot Amy Macdonalds  popmelodier.

Amy gästade nyligen Landet vi lever i och hyllades i storstadspressen för sitt musicerande med en tight liten rock- och popcombo i sitt sällskap. Så skulle jag vilja att det lät på platta också. Exempel på detta är My One Love och This Pretty Face, lättfotat popmusik utan större åthävor och utan ton av studiofläsk i ryggen. Allra, allra bäst och rent av magiskt blir det i plattans sista spår. En helakustisk liveversion av Springsteens Dancing in the dark.

Bengt Berglind

Revolve ”Burning Money” (Screaming/PLU)

Lite väl intetsägande och lite för mycket hårdrock för att falla mig i smaken till fullo. Men i sina ljusstunder är det tungt, maffigt och riktigt medryckande.

Revolves musik står med ena foten i rockgenren och andra i hårdrocksgenren – enligt mig påminner musiken en heldel om Foo Fighters (fast inte ens i närheten av lika bra). Det här är inte det minsta nyskapande och kanske är det därför det inte känns speciellt intressant, trots att låtarna inte egentligen är dåliga.

Bäst av allt är skivans ballader som är riktiga powerballader och skulle nästan kunna vara hämtade från 80-talets hairmetalscen. Det är just balladerna som höjer upp skivans totala betyg till en stark 3:a.

Lars Svantesson

MÄBE ”…söker lögner får sanning till svar” (TwoFaced/Sound Pollution’)

Detta är så bra att det här känns en smula orättvist, men vi tar det väl på en gång så är vi av med det: Mattias ”Mäbe” Johansson låter ruskigt lik Thåström. Fraseringen, ja, hela röstmaneret är legenden upp i dagen. Därmed var det sagt och över till väsentligheterna.
När svenska musikåret 2010 summeras lär Mäbes första platta Söker Lögner Får Sanning Till Svar hamna högt upp på listorna. Det rör sig nämligen om rock på svenska av högsta klass. Från det sköna slamret i Alla hjärtans dag, singeln som släpptes i vintras, till oemotståndliga, omedelbara melodier som Bortom allt förbud. Som helhet är det en fulländad mix av melodi och suggestivt mörker.

Texterna drar ned betyget ett snäpp. Det gränsar till det tonårsnaiva ibland och med väl mycket nödrim. Mäbe är från Strömstad och det är väl endast där man kan rimma på då och ska…

Söker Lögner Får Sanning Till Svar är oantastligt välproducerad och arrangerad. Albumet har tagit ett par års tid att färdigställa. Och nej, det är inget egentligt soloprojekt det här. Mäbe består av fem grabbar med gedigen rutin från diverse konstellationer.

Mats Johansson

Jon Strider ”Fresh Tracks” (New Sky/PLU/Hemifrån)

Det finns saker som är kända och det finns saker som är okända. Där emellan
finns dörrar.

Den här dörren öppnas med stor försiktighet för man vet inte vad som väntar på
andra sidan. Det finns två möjligheter att tolka det man ser när dörren väl står på glänt och man möts av en man som kommer gående barfota på sandstranden i vita byxor med
sandalerna i handen.

Alt 1

Det ser ut att vara en trevlig man som promenerar på stranden. Det här är säkert
stämningsfull musik.  

Alt 2

Alla röda varningslampor tänds. Sirener ljuder oavbrutet. Saftblandare i alla
regnbågens färger börjar rotera. Jag hinner uppfatta berlinerblått, tizianrött,
karmosin, kinolingult och slutligen en ljusbåge av titanvitt som slår ner i
proppskåpet varvid samtliga säkringar briserar i ett inferno. Sedan är det hela
över. Bara tystnaden återstår, den bedövande tystnaden.

Kanske var det Maritza Horn som ursprungligen skrämde mig för
Singer/Songwriters. Jag krockade med henne i en trappuppgång under en visafton i
Katrineholm för många herrans år sen. Hon spände sina stora ögon i mig med
gitarren hårt tryckt till kroppen. Inte ett enda ord sades. Jag glömmer aldrig
den blicken och den här traumatiska upplevelsen har förföljt mig allt sedan
dess.

Nåväl, Jon Strider har rätt till en objektiv bedömning. Jon som ursprungligen
kommer från Berkeley och Los Angeles i soliga Kalifornien immigrerade till
Sverige 2001 och hamnade till att börja med på en pianobar i Stockholm. Ödets
ironi förde honom så småningom till Malmö där han har etablerat sig.  

Jon har arbetat och uppträtt med ett flertal stora artister som t.ex Steely Dan,
Van Morrisson, Mink deVille, Paul Simon, Jackson Browne och Don Henley för att
nämna några. Visst finns det vissa influenser, om inte annat från de sistnämnda,
men han tycks ha etablerat en helt egen rytm och folk genre.

Den mjuka paraden av sångtitlar passerar lugnt och stilla. Sångerna återspeglar
tro, hopp och kärlek, men även besvikelse och glädje. Det är lågmälda melodier
av en ambitiös låtskrivare. 

Inledningsspåret ”Apple Pie Song” är så nära en perfekt poplåt det går att
komma. Den ger säkert många lyssnare en behaglig vällustkänsla.

Jag blir inte nämnvärt blidkad av de lugnare melodierna ”You Need Me” och
”Magnolia Tree”. Däremot de mera tempostarka ”Good Ol’ Boy Gone Bad”, ”There’s A
Road” och ”Daddy’s Comin’ Home” känns som en frisk fläkt från Nashville,
Tennessee.

För en inbiten sportfiskare som jag själv höjer man oundvikligen åtminstone på
ena ögonbrynet när man ser en annan titel benämnd ”Workin’ Is For People That
Don’t Know How To Fish”. Nog kan man dra på smilbanden en aning och undra
huruvida Jon gillar fiske eller ej men han sjunger i alla fall om att gå ner
till floden med sitt fiskespö och finna rofylldheten i skuggan av ett träd. Det
är bra så långt. 

Sammanfattningsvis tror jag inte att Jon Strider behöver återvända till
pianobaren, då han verkar ha hittat sin egen nisch. Huruvida jag själv är botad
från mitt trauma är osäkert, men jag har nog kommit en bra bit på väg.

Thomas Claesson

Kultfakta: Rubriken – Den öde stranden – är titeln på spår nr 1 från John Holms
debutalbum Sordin (1972) . John Holm är en gudabenådad Singer/Songwriter som har
producerat alltför lite. Även John Holm är numera bosatt i Malmö.

The Ark ”In Full Regalia” (ArtistMagasinet/Universal)

Det är nog svårt att få mer publicitet än vad The Ark haft den senaste månaden – ett uppträdande på SVT:s Skavlan och nu när albumet har släppts kan man inte gå förbi en Pressbyråbutik utan att få deras ansikten kastade i ansiktet på sig. Att lansera skivan tillsammans med en egen tidning är en rolig och för mig en helt ny lanserings metod. Visst har det följt med magasin med skivor tidigare men inte riktigt på det här sättet där magasinet är som skivans booklet. 

Jag tror detta kan vara ett smart drag kommersiellt och eftersom priset enbart är 99 kronor kommer det locka fler köpare. Kanske är ett nytt sätt för skivbolag och artister att nå ut med sin musik – jag gillar det i alla fall. Det är intressant att läsa om bandets historia och även kul att läsa vad Hank von Helvete tycker om the Ark. Men jag avslöjar inget är man intresserad får man helt enkelt köpa tidningen och skivan.

Jag som säkert många andra fick upp ögonen för Ark när de släppte sin första hitsingel ”It takes a fool to remain sane” år 2000, en låt som jag verkligen gillade. Men efter det tappade jag intresset för gruppen och i och med deras deltagande i Melodifestivalen 2007 tappade de helt den lilla respekt som jag fortfarande hade för bandet.

Men i och med den nya skivan ”In full regalia” blev jag intresserad att se vad bandet hade att erbjuda år 2010. Jag måste säga att jag är grymt imponerad av det som de levererar. Det är medryckande 70-tals glamrock i modern tappning med klara influenser av Queen. Sämre influenser kan man ju helt klart ha. Musiken är ruffigare än vad den varit tidigare (i alla fall om man jämför med de låtar som tidigare varit hitlåtar spelats på radio och TV). Väntar man sig musik som vore klippt och skuren för melodifestival och slätstruken radiorock kommer man sätta morgonkaffet i halsen.  Bortsett från några ballader är det ruffigt och lite småkaxigt, det känns som bandet har blivit mognare i sin image och kan driva lite med sig själva även i musiken och det är något som även det lyfter helhetskänslan.

Tack vare den här skivan har jag återigen fått upp både intresset och respekten för the Ark, hoppas även att andra som tidigare varit skeptiska till deras musik får upp öron och ögon för deras storhet.

Lars Svantesson

Steve Mednick & Eddie Seville ”La Collaborazione Dei Due” (Cottage/Hemifrån)

Det är trygg och säker Tom Petty/Springsteen-rock som levereras av Steve Mednick och hans vapendragare Eddie Seville. Inte unikt på något sätt men tillräckligt bra ändå. Ibland drar det åt Little Stevens-hållet, ibland klampar de in i bluesträsket och är även inne och flörtar med Bob Dylan. Mesta dels är det ändå Tom Pettys middle of the road-rock som klinar ur stereon.  Jag kommer på mig själv att tänka tillbaka på när jag var i USA och körde längst Highway 1, för det just där den här musiken gör sig bäst, i bilen. När jag först såg omslaget så kände det som det var en övervintrad rockräv som försökte sig på en comeback på ålderns höst. Det är långt ifrån föredettingarnas urvattnade värld. Steve Mednick släppte sitt debutalbum 2006 och har sedan dess varit otroligt produktiv och bara matat ut plattor på löpande band tillsammans med producenten Eddie Seville. Värt att nämna är deras inspelning som kom tidigare i år ” Sunset at the North Pole”, där hör man tydliga referenser från Neil Young, Bob Dylan men även de självklara Petty-Springsteen referenserna. Ett fingerfärdigt gitarrspelande och ett självsäkert komp briljerar de emellanåt på ”La Collaborazione Dei Due” men det känns ändå att det görs på rutin vilket gör att det flagnar ibland på sina ställen. Överlag är det här en platta som kommer växa tror jag, med tiden. Steve Mednick kanske inte axlar manteln efter Tom Petty, men han är ändå på god väg. Det mina vänner är inte kattskit.

Mattias Ransfeldt

Strandvägen ”Den vingliga vägen hem” (Commendante/Triada)

        I butik: 26 maj

Efter nyåret har det kommit ut flera skivor med bra rockmusik med punknerv på svenska. Och här kommer den absolut bästa av dem alla, Strandvägens debutskiva ”Den vingliga vägen hem”. Göteborgskvartetten Strandvägen är som en mix av Perssons Pack och Nina Rochelle (ni vet Martin ”Rymdraket” Svenssons rock/punkband som förövrigt släppt två kanonplattor).

Skivan sitter som ett smäck från början till slut. Det finns inga dåliga låtar, alla är bra och fyller sin funktion att höja upp albumet. Varierande låtar som rör sig mellan upptempo, ballader och midtempolåtar. Låtarna behandlar ämnen som kärlek, familjeliv, revolt och droger/missbruk. Låtarna har en poetisk känsla som är rak på sak, vilket gör att allt känsla äkta och ärligt. Texterna och musiken fungerar som i en perfekt symbios. Rockmusik i den här klassen är mycket stor konst. Som du förstår är det en total omöjlighet att tipsa om några låtar som står ut över de andra – därför tipsar jag om att gå till bandets myspacesida och provlyssna på låtarna som finns där.

Det är bara att ställa sig och köa utanför skivbutiken den 26 maj när plattan släpps, för du vill väl inte missa årets svenska platta?

Lars Svantesson

Alan Parsons ”Eye 2 Eye/Live In Madrid” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Den mångfasetterade Alan Parsons har utan tvivel en hel del på sitt samvete. Man
får gå tillbaks ända till ursprunget för den moderna musikens tideräkning för
att förstå vidden av hans musikaliska fallenhet (kompositör, musikproducent och
musiker). Anno dazumal 1968 bidrog han med – som blott 18 årig studiotekniker –
att lyfta fram ljudmattan till den grandiosa ”Abbey Road” av de inte helt okända
The Beatles. Förtroendet var cementerat och bakom spakarna vid uppföljaren (och
slutet på en era) ”Let It Be” stod ej längre inkognito samme man. Parsons arbete
som studiotekniker kröntes sedermera med Pink Floyds mästerverk och förmodligen
den mest betydelsefulla skivan någonsin – ”The Dark Side Of The Moon”(1973).

Efter att ha bildat ”The Alan Parsons Project” tillsammans med Eric Woolfson
1975 följde en räcka studioplattor. De allra första och enligt min mening de
mest tongivande var ”Tales of Mystery and Imagination” influerad av Edgar Alan
Poe vilket gör att den kusliga atmosfären förstärks och sätter direkta avtryck i
medvetandet samt ”I Robot” där experimentlustan och den tekniska fulländningen
kryddas med bitterljuva melodier.

Efter att i många år varit bortglömd och väl undanstuvad i en gammal trälår på
vinden träder nu Alan Parsons och hans projekt fram i dagsljuset och lyfter som
en gigantisk fågel Fenix upp mot himmelen. 30 år av mörker släpps ut och livs
levande människor ställs på en scen långt ifrån tryggheten i den slutna
inspelningsstudion. 

Liveskivan ”Eye 2 Eye” tål att lyssnas på och åskådarmassan får sina behov
uppfyllda. Ett antal duktiga musiker bistår med sina kunskaper och förvaltar
arvet från 70-talet briljant. Sångare från när och fjärran sätter färg på
tillvaron och avlöser varandra i en kaskad av angenäma hitlåtar och mera
eftertänksamma epos. 

Detta är den ultimata instegsskivan om man vill lära känna Alan Parsons. Han
styr sin ensemble kraftfullt, med omväxling och fascination precis som den
mentor han är utsedd att vara. 

Spektrumet från en svunnen tid speglas i de (ibland alltför) vackra melodierna
”Don’t Answer me”, ”Time”, ”I Wouldn’t Want To Be Like You” och ”Don’t Let It
Show” varvade med de progressivt obskyra ögonstenarna ”Breakdown/The Raven” och
”(The System Of) Dr. Tarr and Professor Fether” där illmarigheten har sitt
högsäte.

Denna sedelärande föreställning förseglas slutligen med ”Games People Play” och
det är bara att slå ett rött sidenband runt konvolutet och sätta ett sigill på
en välproducerad liveskiva som varmt kan rekommenderas till den något mognare
lyssnarskaran.

Thomas Claesson

Fotnot: Den amerikanska författaren Edgar Alan Poe levde mellan åren 1809-1849.
Under sin korta levnadstid skrämde han slag på både folk och fä med sina
mystiska skräcknoveller. Legenden förtäljer att hans ande lever kvar än idag och
möjligen kan man genom hans verk få svar på den stora frågan som mänskligheten
än idag ställer sig och det är inte varifrån ljuset kommer utan var mörkret har
sitt ursprung.