nyaskivor.se

Coheed and Cambria ”Year of the Black Rainbow” (Roadrunner/Warner)

Year of The Black Rainbow heter CaC:s senaste fullängdare, som är den femte i ordningen. Detta band har ett ganska häftigt koncept, alla deras album så här långt är delar/kapitel i en berättelse, skriven av frontmannen Claudio Sanchez, där detta album utspelar sig före händelserna i deras tidigare album. Detta är ganska intressant, jag kommer någon gång sätta mig och lyssna igenom alla album och försöka greppa hela storyn.

Åter till skivan. Musikmässigt är CaC en typ av progressiv pop/rock med inslag av metal för er som inte känner till dem. De är väldigt bra på att blanda dessa olika stilar, det känns skickligt utfört och det är så mycket smartare gjort än all gladpop/rock som finns, men ändå inte så destruktivt och enformig som viss metal kan vara. Många passager och riff är helt magnifika och får mig på ett riktigt nördigt musikhumör. Sångarens röst gör att det hela heller aldrig landar helt i metalgenren, på gott och ont.

Detta album växer helt klart vid varje genomlyssning, det har potential att bli bättre än deras förra skiva, som ibland kunde bli rent fjantig i sina poppiga melodier. Trummisen, ex-Dillinger Escape Plan, har också fått mer utrymme och jag märker att man vid varje genomlyssning hittar något nytt att gotta sig i. Några favoriter på skivan är Guns of Summer, Here We Are Juggernaut, Pearl of The Stars, This Shattered Symphony.

Men det finns ändå en del saker som jag inte riktigt gillar. Sången är oftast bra, men i vissa låtar blir det, precis som på deras förra album, oerhört krystat och töntigt. Många skulle nog inte vilja ha detta band på Metaltown till sommaren just för att de inte anser att det är metal. Made Out Of Nothing är en sådan låt som ibland bara blir lite för mycket.

Detta album får 3½/5 djävulshorn av mig, bandet har bra saker på g, bra riff och minnesvärda melodier finns. Jag hoppas och tror att albumet blir bättre i sin helhet med storyn som finns, det återstår för mig att kolla upp.

Martin Engström

Lena ”My Cassette Player” (Lionheart/Universal)

Ibland måste man sälja sig för att nå ut med sin musik. Ibland är det nödvändigt att vara med i Idol eller Eurovision Song Contest. Så är det bara. Sen handlar det om hur man förvaltar det. Ta svenska Amanda Jensen som ett typexempel på att konceptet funkar.

Schlagervinnande Lenas singel ”Satellite” gick direkt upp listornas topp i Europa, och nu är det upp till bevis om albumet håller samma klass. Det finns många starka popdängor på skivan och några är covers på Jason Mraz mfl. Lena har själv knåpat ihop några låtar men för paketeringen av det hela står nöjesprofilen och producenten Stefan Raab.

Lena är bäst när hon flirtar med swingjazzen, det är uppenbart att hon har inspirerats av Lily Allen och Kate Nash.

En bra debut. Nu skall det bli intressant att följa denna tyska 19-åring i hennes karriär.

Mattias Ransfeldt

Toni Holgersson ”Ibland kallar jag det kärlek” (Bonnier Amigo)

Förhoppningsvis behöver inte Toni Holgersson någon närmare presentation, hans album från 90-talet borde vara tillräckligt för att folk ska veta vem han är. Nu är han tillbaka efter många års tystnad på grund av drogmissbruk och hemlöshet. Både SVTs och TV4s nyhetsprogram har gjort små reportage om hans comeback, men man valde att lägga det stora fokuset på att Toni har tagit sig ur missbruket och hemlösheten. Däremot valde man inte att göra ett kulturreportage och ta upp hans nya musik (den hördes lite i bakgrunden, i något av reportagen vill jag minnas), vilket är synd eftersom det är både Holgersson och hans musik värd.

Holgersson har lyckats att locka till sig ett par mycket intressanta gästartister som gör att skivan lyfts ytterligare ett snäpp. Anna Maria Espinosa gästar på ett par spår och hjälper till att göra låten ”Och så går dessa dagar” till att bli skivans absolut vassaste spår. Markus Krunegård gästsjunger på ett spår medans Martin ”Jag är med på nästan alla svenska skivor” Hederos lirar fiol och klaviatur hela skivan igenom.

Med tanke på vad Holgersson har tagit sig igenom skulle man kanske kunna vänta sig totalt nattsvarta texter, så är inte fallet. Visserligen är texterna mörka och personliga men de har samtidigt ett ljus och förmedlar ett hopp om något bättre. Musiken är långt ifrån enformig utan ger lyriken liv samtidigt som det utmanar hörseln med små fina finesser och utspel som gör lyssningen till något spännande varje gång.

”Ibland kallar jag det kärlek” är en fullt värdig comeback som är bra mycket bättre än vad jag någonsin kunde ha hoppats på, den når inte riktigt upp i samma klass som ”Zigenaren i Månen” (från 1991) som är en personlig favorit men den är bra mycket bättre än 1993 års ”Blåa Andetag”. Hela skivan är intressant och bra. Mina favoritlåtar i skrivande stund är ”Ibland kallar jag det kärlek”, ”Och så går dessa dagar” och ”Parken”.

Lars Svantesson

Katie Melua ”The House” (Dramatico/Bonnier Amigo)

Katie Melua var i början på sin karriär en sångerska som hamnade i jazzfacket. Kanske berodde det på att en av hennes första  hits hade lätt jazztouch. Sedan dess har det nästan enbart blivit lättvikig musik i popfacket, men med en hög bra popmelodier i bagaget som The Closest Thing To Crazy och Nine Millions Bicycles.

Inför aktuella albumet The House gick ryktet att en ny inhyrd stjärnproducent skulle tuffa till ljudlandskapet rund Katies underbara kristallklara röst. Den sockersöta snälla stämpeln skulle tvättas bort. Nu verkar det inte ha blivit så mycket av det hela. Visserligen försöker man i Plauge Of love och God On Drums And Devil On Bass, men innehållet ekar stort och  tomt. Något bättre blir det i cabarédoftande A Moment Of Madness, No Fear Of Heights och avskalade småbluesiga The One I Love Is Gone. Här och i avslutande The House låter Katie Melua sin röst på ett nedtonat sensuellt vis gripa tag i musiken. Musik och röst blir plötsligt till den enhet som man förmodligen strävar efter.

Katie Melua, om du nu letar efter producenter som har förmågan att ge dig det där stora albumet med det stora ljudet (för rösten finns där; om det råder ingen tvekan) – slå en signal till Daniel Lanois, T-Bone Burnette eller Brian Eno så ska du se att det kommer ordna sig.

Bengt Berglind

John Grant ”Queen of Denmark” (Bella Union/Bonnier Amigo)

Detta är ren och skär popmagi redan från första spåret TC And The Honeybear, med John Grants mäktiga baryton inramat av gruppen Midlakes mjuka böljande ljudlandskap. I Wanna go To Marz  och tredjespåret Where Dreams got To Die  bildar en inkörsportal till det stora vemodet i en pastoralram med blekt suddiga kanter.

Runt John Grants röst lindar sig storslagna arrangemang ofta dominerade av det stora pianoljudet, multi-trackade röster och sjuttiotalssyntljud. Texterna är stundtals fyndiga även om jag säkert inte fattar hälften av dem. Men vad gör det. Silver Platter Club studsar fram med en ihärdig blåsfigur som etsar sig fast i medvetandet. Så  fortsätter det imponerande medium och balladtempo plattan igenom . Till stor del beror detta på att John Grant och gruppen Midlake passar så bra för varandra.Ett totallyckat samarbete som vi vill ha mer av.F ör du har väl koll på den gruppens egna album.

Hittar du John Grants förra grupp Czars så kan kolla in dom också. Det är dom värda. Men kolla in på Queen of Denmark först  om du är intresserad av storslagen klassisk popmusik .Du lär inte bli besviken.

Bengt Berglind

Citizen K  ”A bit further up north” (Paraply/Plugged)

Klas Qvist eller Citizen K som han kallar sig följer nu upp den hyllade plattan ”Meet Citizen K – Somewhere up North” (fick en 4:a av Hasse Carlsson här på nyaskivor.se) med en fyralåtars EP som han kallar för ”More Citizen K – A Bit Further North”. Jag har inte hört det hyllade albumet, men efter att ha spenderat en tid med den här fantastiska EP:n är jag övertygad om att jag kommer söka mig fram till albumet inom en inte allt för avlägens tid.

”More Citizen K” består av albumetspåret ”Badfinger” som här delar rum med låtarna ”Driftwood”, ”City Of Dreams” och ”Barbara”. Låtarna utgör en bra blandning av finstämd popmusik som för tankarna tillbaka till 60-talets mest förbisedda popgiganter, som en blandning av Dennis Wilson (som också är upphovsmakaren till Barbara) och Gene Clark. Bästa låten tycker jag är ”City of Dreams”.

Vare sig Citizen K är en gammal eller ny bekantskap tycker jag att du omgående ska besöka hans myspacesida (Klicka på omslaget ovan). Där kan du själv höra den här fantastiska EP:n (i skrivande stund ligger hela EP:n online) och bestämma själv om du tycker det är värt att skaffa EP:n och kanske även fullängdsalbumet. Dessutom kan du läsa hans roliga beskrivning om sig själv, den rekommenderas.

Lars Svantesson

Anna Bergendahl ”Yours Sincerely” (Lionheart/Universal)

Det är inledande Rolling Dice som får mig att känna dessa retrovibbar. Sedan kommer This is my life, som är en rätt okej låt men det kanske är för att den är förknippad med ett format jag inte gillar. Melodifestivalen. Jag förkastar det inte. Men jag är inte överförtjust i Idol, Talang eller Melodifestivalen. Det är en snäll popsoulsvängig skiva. Ofarligt. Men den berör inte fullt ut. Det finns guldkorn på skivan. Förmodligen kommer hon växa in i rollen som artist och uppföljaren blir nåt att hänga i granen.

Mattias Ransfeldt

Steget ”Förändrar allting” (Redtop/Border)

Piano duo, Nils Dahl vid tangenterna och Matilda Sjöström vid mikrofonen. Det är vackert, stämningsfullt, emellanåt är det lite svajigt på sina ställen. Sången påminner om Säkert (Annika Nordin). Det här är deras debut album, ”Förändrar allting”. Det är lätt att gilla det här. Det är enkel och rak pianopop från Göteborg.

Skivan inleds med Baby, baby, baby som är min favoritlåt tillsammans med Jag skulle dö för dig.

Mattias Ransfeldt

The Neighborhood Bullys ”What?” (Rankoutsider/Border/Hemifrån)

Likheterna med New York Dolls är slående. The Neighborhood Bullys låter som en mix av New York Dolls och The Knack, powerpoplegenderna som är mest ihågkomna för hiten ”My Sharona”. Med andra ord så lirar The Neighborhood Bullys sleazig powerpop på hög nivå. För att fortsätta likheterna med New York Dolls är deras debut platta ”What?” på gränsen till överproducerad vilket gör att musiken tappar mycket av den energin som de antagligen har när de står på scen.

The Neighborhood Bullys kommer ifrån Los Angeles och har blivit omskrivna som det bästa rock’n’rollbandet i L.A. för tillfället. Och på scen är de säkert en högenergisk vitamininjektion. Men på skiva känns de inte så energiska som det krävs för att dra den här typen av musik till allra högsta höjderna. Trots detta är The Neighborhood Bullys en frisk fläkt som är väl värd att lyssna lite närmare på.

Lars Svantesson

The Soundtrack of Our Lives ”The Immaculate Convergence EP” (Akashic/Bonnier Amigo)

The Soundtrack of Our Lives som tidigare i huvudsak har släppt fullängdsskivor och ibland till och med mer (deras dubbelplatta Communion kom ut 2008) har nu gjort en download-EP.

The Immaculate Convergence innehåller fyra låtar och den första blir man direkt glad av. Det är en lite annorlunda version av låten The Passover från just deras dubbelalbum. Att de har valt att spela in just den sången igen tycker jag tyder på mycket gott omdöme. En riktigt bra, medryckande låt som ger en mässliknande känsla med Ebbot som predikar ”don’t worry, stop hurry”. Resten av EP:n har det typiska TSOOL-soundet som kännetecknar bra pop men ändå låter nytt. Take Me Back låter dock som ett spår jag redan hört och är lite för lik deras tidigare verk.

Av egen erfarenhet vet jag att TSOOL är ett grymt liveband och även om deras EP är värd att ladda ner är det en ännu större investering att gå på en av deras spelningar. Så tills nästa konserttillfälle infinner sig låter jag The Passover gå på repeat och inväntar förväntansfullt deras kommande låtar.

Fotnot: Från och med nu kommer TSOOL fortsätta att spotta ut nya låtar digitalt under 2010-2011 samt leverera sina magiska livespelningar fram tills den fysiska utgåvan av ”Origin Vol II”.

Rebecka Bergh