Den öde stranden
- Jon Strider ”Fresh Tracks” (New Sky/PLU/Hemifrån)
Det finns saker som är kända och det finns saker som är okända. Där emellan
finns dörrar.
Den här dörren öppnas med stor försiktighet för man vet inte vad som väntar på
andra sidan. Det finns två möjligheter att tolka det man ser när dörren väl står på glänt och man möts av en man som kommer gående barfota på sandstranden i vita byxor med
sandalerna i handen.
Alt 1
Det ser ut att vara en trevlig man som promenerar på stranden. Det här är säkert
stämningsfull musik.
Alt 2
Alla röda varningslampor tänds. Sirener ljuder oavbrutet. Saftblandare i alla
regnbågens färger börjar rotera. Jag hinner uppfatta berlinerblått, tizianrött,
karmosin, kinolingult och slutligen en ljusbåge av titanvitt som slår ner i
proppskåpet varvid samtliga säkringar briserar i ett inferno. Sedan är det hela
över. Bara tystnaden återstår, den bedövande tystnaden.
Kanske var det Maritza Horn som ursprungligen skrämde mig för
Singer/Songwriters. Jag krockade med henne i en trappuppgång under en visafton i
Katrineholm för många herrans år sen. Hon spände sina stora ögon i mig med
gitarren hårt tryckt till kroppen. Inte ett enda ord sades. Jag glömmer aldrig
den blicken och den här traumatiska upplevelsen har förföljt mig allt sedan
dess.
Nåväl, Jon Strider har rätt till en objektiv bedömning. Jon som ursprungligen
kommer från Berkeley och Los Angeles i soliga Kalifornien immigrerade till
Sverige 2001 och hamnade till att börja med på en pianobar i Stockholm. Ödets
ironi förde honom så småningom till Malmö där han har etablerat sig.
Jon har arbetat och uppträtt med ett flertal stora artister som t.ex Steely Dan,
Van Morrisson, Mink deVille, Paul Simon, Jackson Browne och Don Henley för att
nämna några. Visst finns det vissa influenser, om inte annat från de sistnämnda,
men han tycks ha etablerat en helt egen rytm och folk genre.
Den mjuka paraden av sångtitlar passerar lugnt och stilla. Sångerna återspeglar
tro, hopp och kärlek, men även besvikelse och glädje. Det är lågmälda melodier
av en ambitiös låtskrivare.
Inledningsspåret ”Apple Pie Song” är så nära en perfekt poplåt det går att
komma. Den ger säkert många lyssnare en behaglig vällustkänsla.
Jag blir inte nämnvärt blidkad av de lugnare melodierna ”You Need Me” och
”Magnolia Tree”. Däremot de mera tempostarka ”Good Ol’ Boy Gone Bad”, ”There’s A
Road” och ”Daddy’s Comin’ Home” känns som en frisk fläkt från Nashville,
Tennessee.
För en inbiten sportfiskare som jag själv höjer man oundvikligen åtminstone på
ena ögonbrynet när man ser en annan titel benämnd ”Workin’ Is For People That
Don’t Know How To Fish”. Nog kan man dra på smilbanden en aning och undra
huruvida Jon gillar fiske eller ej men han sjunger i alla fall om att gå ner
till floden med sitt fiskespö och finna rofylldheten i skuggan av ett träd. Det
är bra så långt.
Sammanfattningsvis tror jag inte att Jon Strider behöver återvända till
pianobaren, då han verkar ha hittat sin egen nisch. Huruvida jag själv är botad
från mitt trauma är osäkert, men jag har nog kommit en bra bit på väg.
Thomas Claesson
Kultfakta: Rubriken – Den öde stranden – är titeln på spår nr 1 från John Holms
debutalbum Sordin (1972) . John Holm är en gudabenådad Singer/Songwriter som har
producerat alltför lite. Även John Holm är numera bosatt i Malmö.
