nyaskivor.se

Paul Weller ”Wake Up the Nation” (Island/Universal)

Paul Weller, före detta sångare i legendariska The Jam på 70-och 80-talen och utmejslad estet med mods- och soulkulturen som stora riktmärken, är idag en av de främsta brittiska pop-/rockikonerna jämsides exempelvis Morrissey och har blivit något av en nestor och fadersfigur för efterkommande urtypiska brittband som Oasis med flera. I hemlandet går Weller nuförtiden i musikpressen under smeknamnet ”The Modfather”.
 
Efter en mellanperiod i fotspåren av tiden med The Jam började Weller under 90-talet att bygga upp en framgångsrik solokarriär med bland annat de hyllade albumen Wild Wood (1993) och Stanley Road (1995). Förra albumet 22 Dreams (2008) framhölls närmast unisont av kritikerkåren (i alla fall av de inbitna anglofilerna) som det slutliga mästerverket i katalogen. Plattan kan beskrivas som experimentell och som en exposé över Wellers alla influenser och preferenser, karaktäristiskt dock för skivan är en ganska cool jazzig och trippig ton. 
 
Nu är Weller tillbaka med en uppföljare, albumet Wake Up the Nation – titeln är ett stridsrop mot dagens fabriksproducerade artister som skapas i program som Idol och liknande – och går lite i samma övergripande anda som förra alstret. Man skulle kunna säga att nya plattan är en rockigare variant av tendenserna på 22 Dreams. Vilket funkar alldeles ypperligt för mig.
 
Henric Ahlgren

Roger Holzheimer ”Rough hewn heart” (Hemifrån)

I första låten får jag en känsla av att Roger Holzheimer har lyssnat mycket på  både Bruce Springsteen och Neil Young. Men ju mer skivan snurrar i bilstereon inser jag likheterna med Soul Asylum, Live, R.E.M. och Crash Test Dummies. Skivan håller en mycket hög kvalitet gällande både på sång och musik. Favoriten är ”Younger” som inleder hela skivan, en avskalad låt med sång och gitarr. Avskalat och enkelt men ändå mer effektfullt än när det blir överproducerat. Texterna verkar vara självupplevda och därför träffsäkert och trovärdigt på alla sätt och vis.  Vet att han redan nu jobbar på nästa skiva och ser fram emot en uppföljare!

Mattias Ransfeldt

Invasionen ”Hela världen brinner” (Columbia/Sony)

Dennis Lyxzén (Refused, The International Noise Conspiracy) bildade redan 1999 sidoprojektet The Lost Patrol som sedan bytt namn till Invasionen och nu har släppt sin första svenskspråkiga platta Hela världen brinner.

Det finns ekon av gamla hjältar som Ebba Grön, KSMB och även Docenterna – men det här låter inte alls så gammalpunkigt som jag förväntade mig, utan är mer poppigt.

Jag saknar dock det lilla extra klöset, även om det här även finns en del skönt powerpoppiga pärlor som t.ex. ”Korrumperat” och ”Kom igen”.

Henric Ahlgren

Yosei ”The Wind-Up Waltz” (Brus & Knaster/Playground)

När jag har lyssnat klart på skivan The Wind-Up Waltz av Yosei så känner jag mig överraskad. Jag hade inga förväntningar innan jag började men känner mig ändå överraskad. Musiken är pop och folk men drar tydligt åt jazzhållet. Med inslag av flöjtar, saxofoner och andra instrument blir musiken levande och känns väldigt naturlig. Låtar som The Illusionist har medryckande och svängiga refränger och de flesta är sköna att lyssna på. Vissa andra blir tyvärr så långsamma att de nästan verkar sövande.

Lina Langendorf har skrivit alla texter och gjort all musik, dessutom är det hon som sjunger och spelar gitarr i bandet. Musiken är världsinspirerad och på hemsidan står också att läsa att Lina har rest runt och tagit till sig av olika influenser. Yosei har ett nytt sound och det är svårt att hitta något annat band att likna dem med. En jämförelse kan dock göras med Jenny Wilson, vars röst är väldigt lik Linas. Just de två artisterna samarbetar faktiskt också på skivans första låt, The Raven.

Yosei finns ännu inte på Spotify och även om den inte kommer vara den allra största musikupplevelsen i år är skivan väl värd att ladda ner eller köpa i affären. Så att även du kan bli överraskad.

Rebecka Bergh

Her Bright Skies ”Causing A Scene” (Panic/Bonnier Amigo)

Första kontakten jag fick med Social Siberia, eller Joakim Jensen som han heter till vardags, var när jag första gången kom in på hans Myspace-sida i början av mars. Jag blev väldigt intresserad när han sa sig vara en blandning av pop, akustisk och skatepunk. Då började jag hoppas på att det skulle vara musik i samma stil som tidiga Billy Bragg eller ännu hellre rebellisk anti-folk i samma skola som Hamell on Trial. Men så fel det visade jag hade. Musikaliskt låter Social Siberia snarare som ett poppunkigt Rocky Dennis (Jens Lekmans projekt innan han blev just Jens Lekman). 

Skivan innehåller många fina popmelodier som leveras på ett ganska eget sätt. Tyvärr fastnar han ändå i den typiska singer/songwriter högen av artister och där finns många fler som gör det både bättre och mer intressant. Jag tycker skivans bästa spår är ”17”, ”Lone Gunman” och ”Can’t Commit Without A Loss”. Kolla upp dem för att göra dig en uppfattning om Social Siberia.

Lars Svantesson

Her Bright Skies ”Causing A Scene” (Panic/Bonnier Amigo)

Det är tungt och samtidigt smörigt. Det är hårt och samtidigt mesigt. Det är vanlig sång som mixas med growl. Det är hårdrock mixad med popmelodier. Det är söta unga pojkar som försöker skapa något intressant men som misslyckas någonstans i början. I måttliga mängder står jag ut och tycker till och med att det är lite småtrevlig musik – men i albumform håller det inte. Men som flickidoler funkar ni säkert, grabbar. Lycka till!

Lars Svantesson

Vince Melamed ”What matters most” (Adroit records/Hemifrån)

Han är en studiomusiker uti fingerspetsarna och spelat ihop med de stora namnen. Rosanne Cash, Bob Dylan, Cher, Tina Turner och The Eagles för att nämna några. Gillar man den typiska AOR-musiken så är det här rena rama guldgruvan. Jag är en förespråkare för AOR i allra högsta grad, men ibland som på den här skivan blir det lite för pretto. Det blir ofta det när det är studiomusiker med i bilden. De är för skolade och för bra, det blir för perfekt och för tillrättalagt. Nu behöver inte det vara något negativt men det blir inte heller så intressant. Det funkar ju för grupper som Toto och The Eagles.

Gillar du gubbrock när man vet vad man får så är det här en platta för dig.

Mattias Ransfeldt

Josh Rouse ”El Turista” (ADA/Warner)

Jag var inte med från början och kan säga att första skivan var bäst. Jag kom in i bilden 2002 i och med släppet för skivan ”Under cold blue sky”, men tappade lite intresset efter ”1972” och istället hamnade jag i Ryan Adams-träsket. Men nu känns det riktigt fräscht och grymt bra och svängigt värre.

Det är här en skiva för dig som inte har råd att åka på semester. Sätt på skivan och semestra hemma istället!

Jag vet att han är uppväxt med punkpop-band som The Cure och The Smiths men den här skivan doftar Simon and Garfunkel-pop. Låten ”I will live on island” är en grymt S&G-låt. Att nya akivan känns lite ”Viva Espania” är inte så konstigt då han sedan några år lever i Spanien med sin familj. Det är lite stänk av latinomusik, Paul Simons ”Graceland och lite kubanskt och brasilianskt.  En feelgood-platta med andra ord! Hans version av ”Cotton Eye Joe” går inte för hackor den heller.

Josh Rouse var Sverige-aktuell i mars, då hade ni chansen att se honom live and kickin’!

Mattias Ransfeldt

Teddybears ”Devil’s Music” (Epic/Sony)

Eklektikerna i  svenska Teddybears är tillbaka med ett splitternytt album. En gång i tiden var gruppen ett hardcoreband (jag är så pass gammal att jag minns detta), men har gått en ganska lång väg i och med sin nutida blandning av elektronika, klubbmusik, rock, reggae med mera.

På plattan deltar bl.a. internationella storheter som Flaming Lips, B52’s och Cee Lo. Och man kan förstå varför dessa namn vill vara med. För Teddybears är ett helt briljant band som i sina bästa stunder utan problem matchar liknande internationella topprojekt som t.ex. Gorillaz och Timbalands Shock Value-grejor.

Några toppspår: ”Rocket Scientist”, ”Get Mama A House” och ”Crystal Meth Christian”.

Henric Ahlgren

Galaxie 500 ”Today”, ”On Fire”, ”This Is Our Music” DELUXE EDITIONS (Domino/Playground)

Amerikanska poptrion Galaxie 500 existerade mellan 1987-1991 och hann släppa tre skivor: Today (1988), On Fire (1989) och This Is Our Music (1990) som dock passerade ganska förbisedda. Jag och många med mig missade dem helt när det begav sig. Mest uppmärksamhet fick bandet i England där de signades till bolaget Rough Trade, nådde plats 7 på UK Indie Chart med albumet On Fire samt gjorde radiospelningar för John Peel.

Men Galaxie 500 har haft tiden på sin sida. När nu alla tre plattorna återutges framgår det tydligt att detta är ett stort popband med tidlösa kvaliteter. En lågmäld och atmosfärrik stil som stundtals påminner om ett nedtonat Velvet Underground gör också att det här är musik som låter helt rätt i dagens popklimat och även  kan tas som föregångare till mången sorts nutida popband av olika nationalitet.

Henric Ahlgren