Posts Tagged ‘v.18’

Nog är det Dillinger alltid

Dillinger Escape Plan Option Paralysis (Season Of Mist/Sound Pollution)
Dillinger Escape Plan ”Option Paralysis” (Season Of Mist/Sound Pollution)

betyg 4

Jag började lyssna på The Dillinger Escape Plan (TDEP) vid releasen av Ire Works. Det blev för mig en av årets bästa skivor och jag gillar den skarpt än idag. Så jag har sett fram emot releasen av Option Paralysis ett bra tag nu. Vad jag dock inte har lyckats med är att lyssna in mig på deras tidigare album, jag tror att det kan vara ljudkvalitén som sätter stopp.

Ljudmässigt så är ju TDEP ett band som kräver en väldigt tydlig ljudbild, något som de lyckades med på Ire Works och nu på Option Paralysis. Det är mycket som händer hela tiden och gitarrerna är ofta på gränsen att övergå till rent oljud. Vilket de som tur är inte gör! Det är otroligt bra riff som finns att hitta om man bara ger låtarna lite tid. Några favoriter har blivit Farewell Mona Lisa, Gold Teeth On A Bum, Widower och Parasitic Twins.

En utveckling som jag sett hos bandet är att har mera av de underbara refrängerna, melodislingorna och ackordföljderna är av världsklass. Det har blivit något mindre ös och mer genomtänkta passager för lyssnaren att njuta av. Ett råd till alla nya lyssnare som ställs inför TDEP:s musikbomb, desarmera den med tålamod. Det är så många intryck på en gång att det inte går att ta till sig allt direkt, men med fler genomlyssningar så upptäcker man alltid nya saker. Det är svårlyssnat och inte alls för den vanliga ”Svensson-människan” när det gäller musiksmak. Musiken kräver mycket av lyssnaren, men ta dig tid så är det värt det! Skivan växer otroligt snabbt, precis som med Ire Works.

Något som jag dock kan sakna är de elektroniska inslagen som var mer frekventa på Ire Works, men det är dock lite av en petitess när skivan i helhet är mycket bra. Betyget blir 4/5 djävulshorn från mig.

Martin Engström

Tags:

07

05 2010

Rock på svenska av högsta klass

MÄBE Söker Lögner Får Sanning Till Svar (TwoFaced/Sound Pollution)
MÄBE ”…söker lögner får sanning till svar” (TwoFaced/Sound Pollution’)

betyg 4

Detta är så bra att det här känns en smula orättvist, men vi tar det väl på en gång så är vi av med det: Mattias ”Mäbe” Johansson låter ruskigt lik Thåström. Fraseringen, ja, hela röstmaneret är legenden upp i dagen. Därmed var det sagt och över till väsentligheterna.
När svenska musikåret 2010 summeras lär Mäbes första platta Söker Lögner Får Sanning Till Svar hamna högt upp på listorna. Det rör sig nämligen om rock på svenska av högsta klass. Från det sköna slamret i Alla hjärtans dag, singeln som släpptes i vintras, till oemotståndliga, omedelbara melodier som Bortom allt förbud. Som helhet är det en fulländad mix av melodi och suggestivt mörker.

Texterna drar ned betyget ett snäpp. Det gränsar till det tonårsnaiva ibland och med väl mycket nödrim. Mäbe är från Strömstad och det är väl endast där man kan rimma på då och ska…

Söker Lögner Får Sanning Till Svar är oantastligt välproducerad och arrangerad. Albumet har tagit ett par års tid att färdigställa. Och nej, det är inget egentligt soloprojekt det här. Mäbe består av fem grabbar med gedigen rutin från diverse konstellationer.

Mats Johansson

Tags:

06

05 2010

Den öde stranden

Jon Strider Fresh Tracks (New Sky/PLU/Hemifrån)
Jon Strider ”Fresh Tracks” (New Sky/PLU/Hemifrån)

betyg 2.5

Det finns saker som är kända och det finns saker som är okända. Där emellan
finns dörrar.

Den här dörren öppnas med stor försiktighet för man vet inte vad som väntar på
andra sidan. Det finns två möjligheter att tolka det man ser när dörren väl står på glänt och man möts av en man som kommer gående barfota på sandstranden i vita byxor med
sandalerna i handen.

Alt 1

Det ser ut att vara en trevlig man som promenerar på stranden. Det här är säkert
stämningsfull musik.  

Alt 2

Alla röda varningslampor tänds. Sirener ljuder oavbrutet. Saftblandare i alla
regnbågens färger börjar rotera. Jag hinner uppfatta berlinerblått, tizianrött,
karmosin, kinolingult och slutligen en ljusbåge av titanvitt som slår ner i
proppskåpet varvid samtliga säkringar briserar i ett inferno. Sedan är det hela
över. Bara tystnaden återstår, den bedövande tystnaden.

Kanske var det Maritza Horn som ursprungligen skrämde mig för
Singer/Songwriters. Jag krockade med henne i en trappuppgång under en visafton i
Katrineholm för många herrans år sen. Hon spände sina stora ögon i mig med
gitarren hårt tryckt till kroppen. Inte ett enda ord sades. Jag glömmer aldrig
den blicken och den här traumatiska upplevelsen har förföljt mig allt sedan
dess.

Nåväl, Jon Strider har rätt till en objektiv bedömning. Jon som ursprungligen
kommer från Berkeley och Los Angeles i soliga Kalifornien immigrerade till
Sverige 2001 och hamnade till att börja med på en pianobar i Stockholm. Ödets
ironi förde honom så småningom till Malmö där han har etablerat sig.  

Jon har arbetat och uppträtt med ett flertal stora artister som t.ex Steely Dan,
Van Morrisson, Mink deVille, Paul Simon, Jackson Browne och Don Henley för att
nämna några. Visst finns det vissa influenser, om inte annat från de sistnämnda,
men han tycks ha etablerat en helt egen rytm och folk genre.

Den mjuka paraden av sångtitlar passerar lugnt och stilla. Sångerna återspeglar
tro, hopp och kärlek, men även besvikelse och glädje. Det är lågmälda melodier
av en ambitiös låtskrivare. 

Inledningsspåret ”Apple Pie Song” är så nära en perfekt poplåt det går att
komma. Den ger säkert många lyssnare en behaglig vällustkänsla.

Jag blir inte nämnvärt blidkad av de lugnare melodierna ”You Need Me” och
”Magnolia Tree”. Däremot de mera tempostarka ”Good Ol’ Boy Gone Bad”, ”There’s A
Road” och ”Daddy’s Comin’ Home” känns som en frisk fläkt från Nashville,
Tennessee.

För en inbiten sportfiskare som jag själv höjer man oundvikligen åtminstone på
ena ögonbrynet när man ser en annan titel benämnd ”Workin’ Is For People That
Don’t Know How To Fish”. Nog kan man dra på smilbanden en aning och undra
huruvida Jon gillar fiske eller ej men han sjunger i alla fall om att gå ner
till floden med sitt fiskespö och finna rofylldheten i skuggan av ett träd. Det
är bra så långt. 

Sammanfattningsvis tror jag inte att Jon Strider behöver återvända till
pianobaren, då han verkar ha hittat sin egen nisch. Huruvida jag själv är botad
från mitt trauma är osäkert, men jag har nog kommit en bra bit på väg.

Thomas Claesson

Kultfakta: Rubriken – Den öde stranden – är titeln på spår nr 1 från John Holms
debutalbum Sordin (1972) . John Holm är en gudabenådad Singer/Songwriter som har
producerat alltför lite. Även John Holm är numera bosatt i Malmö.

Tags:

05

05 2010

En ny och rolig lanseringsmetod

The Ark In Full Regalia (ArtistMagasinet/Universal)
The Ark ”In Full Regalia” (ArtistMagasinet/Universal)

betyg 4

Det är nog svårt att få mer publicitet än vad The Ark haft den senaste månaden – ett uppträdande på SVT:s Skavlan och nu när albumet har släppts kan man inte gå förbi en Pressbyråbutik utan att få deras ansikten kastade i ansiktet på sig. Att lansera skivan tillsammans med en egen tidning är en rolig och för mig en helt ny lanserings metod. Visst har det följt med magasin med skivor tidigare men inte riktigt på det här sättet där magasinet är som skivans booklet. 

Jag tror detta kan vara ett smart drag kommersiellt och eftersom priset enbart är 99 kronor kommer det locka fler köpare. Kanske är ett nytt sätt för skivbolag och artister att nå ut med sin musik – jag gillar det i alla fall. Det är intressant att läsa om bandets historia och även kul att läsa vad Hank von Helvete tycker om the Ark. Men jag avslöjar inget är man intresserad får man helt enkelt köpa tidningen och skivan.

Jag som säkert många andra fick upp ögonen för Ark när de släppte sin första hitsingel ”It takes a fool to remain sane” år 2000, en låt som jag verkligen gillade. Men efter det tappade jag intresset för gruppen och i och med deras deltagande i Melodifestivalen 2007 tappade de helt den lilla respekt som jag fortfarande hade för bandet.

Men i och med den nya skivan ”In full regalia” blev jag intresserad att se vad bandet hade att erbjuda år 2010. Jag måste säga att jag är grymt imponerad av det som de levererar. Det är medryckande 70-tals glamrock i modern tappning med klara influenser av Queen. Sämre influenser kan man ju helt klart ha. Musiken är ruffigare än vad den varit tidigare (i alla fall om man jämför med de låtar som tidigare varit hitlåtar spelats på radio och TV). Väntar man sig musik som vore klippt och skuren för melodifestival och slätstruken radiorock kommer man sätta morgonkaffet i halsen.  Bortsett från några ballader är det ruffigt och lite småkaxigt, det känns som bandet har blivit mognare i sin image och kan driva lite med sig själva även i musiken och det är något som även det lyfter helhetskänslan.

Tack vare den här skivan har jag återigen fått upp både intresset och respekten för the Ark, hoppas även att andra som tidigare varit skeptiska till deras musik får upp öron och ögon för deras storhet.

Lars Svantesson

Tags:

04

05 2010

En platta som kommer växa med tiden

La Collaborazione Dei Due (Cottage Sound)
Steve Mednick & Eddie Seville ”La Collaborazione Dei Due” (Cottage/Hemifrån)

betyg 3

Det är trygg och säker Tom Petty/Springsteen-rock som levereras av Steve Mednick och hans vapendragare Eddie Seville. Inte unikt på något sätt men tillräckligt bra ändå. Ibland drar det åt Little Stevens-hållet, ibland klampar de in i bluesträsket och är även inne och flörtar med Bob Dylan. Mesta dels är det ändå Tom Pettys middle of the road-rock som klinar ur stereon.  Jag kommer på mig själv att tänka tillbaka på när jag var i USA och körde längst Highway 1, för det just där den här musiken gör sig bäst, i bilen. När jag först såg omslaget så kände det som det var en övervintrad rockräv som försökte sig på en comeback på ålderns höst. Det är långt ifrån föredettingarnas urvattnade värld. Steve Mednick släppte sitt debutalbum 2006 och har sedan dess varit otroligt produktiv och bara matat ut plattor på löpande band tillsammans med producenten Eddie Seville. Värt att nämna är deras inspelning som kom tidigare i år ” Sunset at the North Pole”, där hör man tydliga referenser från Neil Young, Bob Dylan men även de självklara Petty-Springsteen referenserna. Ett fingerfärdigt gitarrspelande och ett självsäkert komp briljerar de emellanåt på ”La Collaborazione Dei Due” men det känns ändå att det görs på rutin vilket gör att det flagnar ibland på sina ställen. Överlag är det här en platta som kommer växa tror jag, med tiden. Steve Mednick kanske inte axlar manteln efter Tom Petty, men han är ändå på god väg. Det mina vänner är inte kattskit.

Mattias Ransfeldt

Tags:

03

05 2010

Härligt tillbakalutat och lugnt

Bill Callahan "Sometimes I Wish We Were An Eagle" (Drag city/Border)
Bill Callahan ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” (Drag city/Border)

betyg54

Konungen är död, länge leve konungen ville jag utbrista när det blev klart att Mr. Callahans alter ego Smog lades på hyllan år 2007 och visst kunde man nästan göra så, för levererat har denne Bill alltid gjort. Skivan från 2007 ”Woke On A Whaleheart” var inte dålig alls men den riktiga knorren saknades kanske för att uttrycket om konungen skulle kunna klinga friskt. År 2009 klingar det friskare än på mycket länge. Albumet ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” tillhör enligt mig ett av de bästa album som denne man fått ur sig.

Mannen låter så härligt tillbakalutad som om han vore liggandes i en hängmatta berättandes små historier om och ur livet. Man lyssnar gärna, för han är en mycket finurlig textförfattare och med sin lugna nästan talade sång hör man tydligt allt han berättar om även om man många gånger inte förstår vad han menar, men det kvittar för man vävs på något sätt in i hans berättelser och finner ett lugn.

Det är som att bli vaggad sakta till sömns bit för bit men det är samtidigt för intressant för att bli riktigt sövande. Låtar som tar dig med på en resa som känns både mörk och ljus på samma gång genom livets små glömda och gömda oaser. Det känns som om man kommer nära inpå Bill och hans privatliv, men man känner sig alltid välkommen och inbjuden att ta del av denne mans tankar och funderingar.

Från spår ett ”Jim Cain” som ger dig ett lugn från första tonen, förbi lite bittrare fraser som ”Your love is the king of the beast, and when it gets hungry it must kill to eat” från den smått fantastiska låten ”Eid Ma Clack Shaw” vidare in i Callahans fantastiska värld som rymmer det mesta mellan himmel och jord och även bortom himlen. När man så sakteligt vaggats in mot en perfekt sömn i allra sista numret som beskriver en man som lagt sin gudstro på hyllan och funnit frid, ebbar skivan ut. Jag öppnar ögonen, ställer mig upp, sträcker armarna mot skyn och utbrister ”länge leve konungen”.

Tomas Ingemarsson

Tags:

02

05 2009

Verklighetstrogen skräck

Lordi "Deadache" (Rca/SME)
Lordi ”Deadache” (Sony BMG)

betyg413

Det var för lite drygt tre år sedan som monstern ifrån Finland fick sitt genombrott med låten “Hard Rock Hallelujah”. Efter att ha haft en rejäl paus medans de jobbat med sin film, ”Dark Floors”, har de nu äntligen släppt en ny skiva. Den kom iochförsig strax innan nyår men det verkar inte vara många som har fattat galoppen eller ens lyssnat på skivan – och det har bara varit dissningar – så nu skriver jag om den just därför.

Precis som vanligt så håller de på med sitt skräcktema. Men jag gillar det. Texterna är en aning mer trovärdiga, liksom, en sång om en tjej som blir kidnappad, och en annan sång om en tjej som mördar folk på grund av rösterna som skriker i hennes huvud känns mer verklighetstrogna än att bli någons middag, eller John Blund som dödar en.

Efter en liten Blinka Lilla Stjärna på Lordis egna vis drar skivan igång. Tempot är högt, men jag skulle ändå välja att jämföra skivan med ”The Monsterican Dream”. Låtarna är mer mysiga, ni vet? Det är musik man gärna lyssnar på när man ska sova, inte när man åker bil.

Det jag gillar specifikt med det här albumet är att här har ALLA medlemmar fått komma till kritan. Det finns MINST en låt av varje medlem, och det är ett stort plus! Den låten som jag rekommenderar varmt och som ligger mig varmt om hjärtat är nog trots allt titelspåret, ”Deadache”. Det är en TYPISK 80-talsglamrock låt, med Lordis text. Kan det bli bättre? Nej. Det kan det sannerligen inte. Den bästa skivan jag hört på länge, och definitivt den bästa Lordi skivan någonsin!

Sara Köhler

Tags:

01

05 2009

Syntharnas återtåg

 

Depeche Mode "Sounds of the Universe" (Mute/EMI)
Depeche Mode ”Sounds of the Universe” (Mute/EMI)
betyg412

På ”Sounds of the Universe”, Depeche Modes tolfte album, har bandet experimenterat en hel del med syntharna. Under inspelningens gång så bytte Martin Gore ut alkoholen mot nyinköpta gamla keyboards och resultatet är allt annat än tråkigt. Producent även denna gång är Ben Hillier, som var med på förra plattan ”Playing the Angel”. Då med ett ganska enkelt sound, men nu har man fått fart på musikutrustningen igen; samtidigt har man återvänt något till det som en gång var.

Depeche Mode har sålt över 100 miljoner album och kanske vill de bevisa att de kan fortfarande; låta som de gjorde då. Saknade de sina gamla moog-syntar och trummaskiner så till den grad att de beställde hem dem på nytt?

Resultatet är både och – det känns som en naturlig fortsättning även om man nog borde satsat mer på refrängerna. Det här är nämligen inte en platta som sätter sig efter första lyssningen, och den innehåller inte så många självklara singlar, men ett mer jämnmatat album får man leta efter. Depeche Mode har gjort det igen även om de denna gång har tagit ett steg både framåt och bakåt. Inget större kliv för Depeche kanske men de utklassar ändå mycket av det som släpps just nu. Ge den här plattan en chans – det är den värd.

Den 3 juli kommer Depeche Mode till Arvikafestivalen, och det blir deras enda spelning i Sverige för denna gång.

Peter Dahlén

Tags:

01

05 2009