Ingredienserna finns men brister i kommunikation
- Jesse Sykes & The Sweet Hereafter ”Marble Son” (Fargo/Playground)
I butik: 4 april
Oh My Girl-albumet för några år sedan med amerikanska sångerskan och bandledaren Jesse Sykes var en mindre sensation i mina örongångar. En skiva som var fyllt med ovanligt rockig americana, bra låtar och en gitarrist som spelade varierat, stämningsfult och ibland med stor pondus. Ett par album senare är det inte lika fräscht som då.
Visserligen är inledningsspåret en grym uppvisning i hur hela albumet borde tagit sig ut med sin psykedeliska americana. Lite som ett ungt Jefferson Airplane skulle ha låtit 2011. Men sedan avstannar det hela snabbt. Många av de resterande spåren är uppbyggda på samma sätt, med en lugn inledning som doftar engelsk folkmusik eller kanske något som liknar gruppen Midlakes senaste album.
Jesse Sykes och hennes band är suveräna musiker som tar det hela på för stort allvar denna gång. Musiken, sången och arrangemangen är täta, snygga och musikaliskt oantastliga. I vissa fall kan jag lätt falla för detta. Men inte idag, inte nu. För det blir lätt tråkigt. Musik ska ha puls och ett groove. Kollar jag ner på foten som brukar indikera om det småsvänger något i musiken så sover den sin stilla törnrosasömn. Inte bra, för jag borde gilla det här.
Alla musikingredienserna var på plats men det blev ingen kommunikation den här gången. Sorry Jesse !
Bengt Berglind
