Sydstatsflaggan vajar stolt för vinden
- Gov’t Mule ”Mulennium” (Provogue/Border)
Det finns datum i historien som aldrig glöms. Var och en som har upplevt den 3:e
september 1967, den 28 februari 1986 eller den 31 december 1999 har mycket lätt
att redogöra för vad som gjordes just de dagarna.
Vid millenniumskiftet befann jag mig själv i en liten stad i Sverige. Vi kan
kalla staden Kristinehamn.
Dimman låg tät den natten. Då menar jag inte den själsliga eller kroppsliga
dimman utan Moder jords dimma från naturen. Fyrverkeriet stod uppställt på Norra
Torget och tolvslaget närmade sig. Raketer för tiotusen och åter tiotusentals
kronor briserade i skyn. Ingen såg raketerna när de exploderade i dimman.
Dova knallar hördes milsvitt. Karl den XII:e måste ha upplevt något liknande
under sina fälttåg i Polen, där mörsare med jämna intervall fyrade av sina
salvor i krökta banor mot skyn. Nu hördes dånet i en liten stad i Sverige. Vi
kan kalla staden Kristinehamn.
I en annan del av världen var det ännu sex timmar kvar till tolvslaget. Roxy-
Teatern i Atlanta (Georgia) förbereddes som värst, då Gov’t Mule skulle spela
senare på kvällen.
Gitarristen/sångaren och den tillika gudabenådade visionären Warren Haynes insåg
redan 1994 att han genom sin medverkan i Allman Brothers Band inte kunde få
fullt utlopp för sin kreativitet. Han bildade Gov’t Mule tillsammans med
bassisten Allen Woody (vars öde beseglades efter endast åtta månader in på det
nya århundradet) och ABB:s Matt Abts på trummor.
Nu väljer Gov’t Mule att lägga fram den över tio år gamla inspelningen med
originalmedlemmarna. En mäktig upplevelse som återspeglas på tre cd-skivor
framställda precis som det tilldrog sig. Ett digert spektrum presenteras där
ingredienser från blues, rock, blues-rock, southern rock, soul (southern style )
och klassisk rhythm & blues blandas till en härligt välsmakande kompott.
Första sessionen präglas av kronjuveler hämtade från Mule’s till då dags egna
unika samling. ”Bad Little Doggie” är och förblir den obligatoriska öppningen.
Pythagoras sats (formel som anger sambandet mellan sidorna i en rätvinklig
triangel) avgör fortsättningen och den naturliga följden blir självfallet den
suggestivt pulserande ’Lay Your Burden Down’ och den kraftfullt gitarrdrivna
’Blind Man In the Dark’. Gov’t Mule’s karismatiska scenframträdande börjar så
smått ta form.
Mot slutet första akten släpps tyglarna fria och covers radas upp som på ett
pärlband. King Crimson’s episkt progressiva rockstycke ’21st Century Schizoid
Man’ smyger sig fram i bakhasorna på The Who’s ’We’re Not Gonna Take It’ likt
den mest självklara saken i världen.
Toppningen med Led Zeppelin’s ’Dazed and Confused’ är magnifik och det till
råga på allt när man just hade glömt hur bra den är. Det känns som om John
Bonham har väckts upp från de döda i form av Abts massiva trumspel. Det är
förvisso inte lätt att nå upp till Roberts Plant’s högt svävande skrik, men
Haynes jordnära tolkning ger den klassiska sången en mera andlig dimension.
Klockan har vid det här laget slagit tolv. En kultförklarad melodi hade
avkunnats och det gav en värdig start på det nya årtusendet. Åskådarna var
säkert lite omtumlade, men inte så förvirrade, för allting var ju trots allt
helt normalt. Klockorna fortsatte att ticka som förr och datorerna var lugna och
fina om än något förundrade över all uppståndelse.
En sak man kan störa sig på under hela föreställningen är varför introduktionen
och mellansnacket är så gravallvarligt och urbota tråkigt? Där hade det funnits
många poäng att hämta. Den enda förklaring jag kan ge är att det enligt
filmkonstens alla regler är lättare at skriva en thriller än en komedi. Ibland
kan det vara svårt att fånga åhörarnas intresse eller för den delen rent av vara
rolig på beställning, men sak är klar – det är aldrig fel att göra ett försök.
I andra sittningen bärs bluesen fram ända till arla morgonstund. Blueslegenden
Little Milton beträder scenen och välkända titlar som ’I Can’t Quit You Baby’,
’It Hurts Me Too’ och ’Blues Is Alright’ är oundvikliga. Samarbetet mellan
Milton och Haynes gitarrer förstärker på ett magiskt sätt brödraskapet inom
musikkåren. Dessutom hörs bitvis ljudet från en glascylinder som glider längs
gitarrhalsens fulla längd. Det råder ingen tvekan om att den är placerad på
vänstra handens ringfinger.
Mot slutet av akt två smäller en riktig nyårsraket av. Alice Cooper’s ’Is It My
Body?’ trampas igång med distorsion på sången och med Black Crowes gitarrist
Audley Freed vid spakarna. Chockvågorna når ända till sista bänkraden.
Vad är mera lämpligt än att spela Beatles ’Helter Skelter’ när dödens timme ändå
är slagen? Akt tre inleds på ett kusligt sätt och med en på sin tid skakande och
beroendeframkallande sång som drev mer än en osalig själ in i dödsskuggans dal.
’30 Days in the Hole’ och ’End Of The Line’ syr ihop säcken med starka sömmar
och förebilden i hur man avslutar en konsert är komplett. Alla åtta cylindrarna
tänder med noggrann precision och krutröken ligger tät.
Bara en sak återstår – hyllningen till legenderna Lynyrd Skynyrd – och vad är
mera rättvist än att föreviga en utsträckt version av ’Simple Man’. Det
ofattbara inträffar att drygt 15 minuter känns alldeles för kort. Fem minuter
till hade så att säga inte suttit i vägen.
Historien upprepar sig och faktum kvarstår att det dels är fullt möjligt att
uppleva en magisk musiknatt med ett tremanna band och dels att man kan få en
åsna att gå hur långt som helst – bara man hänger en morot på en käpp framför
dess huvud.
Thomas Claesson
