Texas Hold’em
Chris Duarte bördig från St. Antonio (Texas) började sin karriär som så många
andra med otaliga spelningar på allehanda pubar och lokaler. Vid 16 års ålder
var han redan en etablerad artist och det långt innan han själv var berättigad
att nyttja dryckerna som stod uppställda bakom bardisken.
Jag har haft ögonen på Chris Duarte ända sedan debuten med Texas Sugar/Strat
Magik (1994). Det var en skiva som träffade mitt i Bullseye. Duarte kändes som
en värdig om än inte ersättare så åtminstone efterträdare till Steve Ray Vaughan
som så tragiskt gick bort i helikopterolyckan 1990.
Infinite Energy bjuder på en varierande mylla av blues även om inriktningen vid
några tillfällen ändras, irrar iväg och försvinner in i snårskogen med andra mål
i siktet.
Hästen är sadlad och en Winchester – geväret som vann vilda västern – är tryggt
nerstoppad i högra sidofacket. Det är dags att jaga tvättbjörn. Första spåret ”
Ridin'” hoppar igång med en rejäl hästspark och man skulle kunna tro att Johnny
Winter sitter vid tömmarna på den vilt galopperande Mustangen. Influenserna är
inte at ta miste på.
”City Life Blues” och ”Sundown Blues” är två tunga spår med rätt adelsmärke. Med
grundplåtar härstammande från Jimi Hendrix och ett eget briljant gitarrspel
kommer man långt. Rytmsektionen ombesörjs av Matt Stallard på bas och Chris
Bourroghs vid trummorna. En trio är självfallet allt som behövs.
Långa ekvilibristiska gitarrövningar bjuds det på i ’Killing Time’ och ’Purple
Gloaming’. Duarte har lärt sig alla tricks under resans gång och jag är
övertygad om att en presentation på scen hade varit klart givande för att inte
säga övermäktig.
’My Heart Don’t Want To Let You Go’ ger sig ut i soul-träsket där Marvin Gaye’s
ande håller ett vakande öga på de ofrälsta som sitter fast i kvicksanden. En
helt onödig utflykt, som absolut inte helgar medlen utan bara väcker ont blod.
Att bege sig in i Jazz fusion – labyrinten med ’Hamra St’ var även det dömt att
misslyckas. Möjligheten att träffa på Miles Davis i slutänden är som bekant ett
hopplöst företag i en värld där kampen för evigt är förlorad. Däremot är risken
att gå vilse överhängande stor.
Duarte gör rätt i att bli vid sin läst och förbli den bluesman och Texas Ranger
han är utsedd till. Han måste förtjäna sina sporrar ärligt och inte ge sig ut på
planlöst kringflackande strövtåg och därmed kanske rent av sluta sina dagar som
en utarmad Rodeo Clown.
Thomas Claesson