nyaskivor.se

Roger Glover ”If life was easy” (Ear Music/Playground)

Jag hade mina aningar att ”If Life Was Easy” inte skulle bryta mönstret nämnvärt
från den snart tio år äldre skivan ”Snapshot”, som jag av någon märklig
anledning har relativt färskt i minnet. Det visade sig dock vara ett betydligt
mer personligt album än jag kunnat förutse.

Den vanliga positionen för Roger Glover, iklädd den självskrivna bandanan, hårt
arbetande med sin Rickenbacker-bas är snett till vänster bakom Ian Gillian.
Placerad som sig bör i rampljuset under liveframträdanden med Deep Purple inför
tiotusentals jublande åskådare.

Den walesiska bassisten är på sin soloskiva i princip helt avskärmad från allt
vad rockmusik heter. Den som letar efter ’Smoke On The Water’ eller något
liknande gör sig icke besvär. Skivan spretar åt alla möjliga väderstreck. Här
återfinns en remarkabel blandning av soul, folk, reggae, blues, storband (?) och
(ge mig kraft) världsmusik.    
 
Ett förutsättningslöst närmande av skivan ger vid handen att dess syfte är att
åskådliggöra en låtskrivares antologi, där de gångna åren beskrivs i med -och
motvind. En händelserik kris i den högre medelåldern är onekligen ett
tacknämligt uppslag som är värt att återberättas.  

Skotten Dan McCafferty (Nazareth) får anses som den mest namnkunniga gästen som
är inbjuden till studion. I ’The Dream I Had’ hörs hans oefterhärmligt skrovliga
röst som är endast en del av sammanlagt hela sexton låtar. Rent musikaliskt förs
tankarna till musiker som Mark Knopfler, Chris Rea, JJ Cale och självaste
Leonard Cohen minsann.       

Den högt ärade dottern Gillian Glover’s ljuva stämma hörs på ett antal spår. Hon
sjunger med inlevelse och raffinemang och likheten med Dani Klein i Vaya Con
Dios är inte helt fjärran. Den stämningsfulla sånginsatsen i ’Moonlight’ och de
betydligt tuffare takterna i bluesinspirerade Get Away (Can’t Let You) gör att
minnet av henne hänger kvar länge.       

Roger Glover’s sång figurerar på de flesta spåren. Såväl i de traditionella,
utlämnande rentav hjärtskärande ’Welcome To The Moon’ och ’When Life Gets To The
Bone’, som i de lättsammare ’The Car Won’t Start’ och ’Box Of Tricks’ som
besitter en betydligt mer roande karaktär.

Livet är inte lätt, men ”If Life Was Easy” är en välarrangerad, jordnära skiva
som är väl värd att utforska. Roger Glover besitter stora musikaliska talanger,
det har inte minst historien bevisat. Den här skivan är för många en ny sida av
myntet. En sida som, även om den är återhållsam, är minst lika välpolerad.  
 
Thomas Claesson

Red Hot Chili Peppers ”I’m with you” (Warner)

Red Hot Chili Peppers är tillbaka med sitt nya album I’m With You. John Frusciante har lämnat bandet och numera är det Josh Klinghoffer som sköter gitarrspelet. Skivan öppnar starkt med Monarchy of Roses och de första sekunderna bjuder på ett nytt skitigare sound med lite skränigare mixad sång och man tänker för en stund, ”Yeah, nytt sound!”. Men efter en stund kommer den traditionella välproducerade ljudbilden som de haft ända sedan albumet Californication. Det känns nästan lite tråkigt och för förutsägbart, men allteftersom skivan snurrar på så hittar man ändå några riktigt bra låtar. Då tänker jag framförallt på Ethiopia med sitt sjuktaktsgroove, Did I Let You Know med sitt sköna driv och trumpetsolo och klockrena Dance, Dance, Dance som liksom sätter sig på hjärnan och ger ett bra avslut på albumet. Vid närmare lyssning så innehåller I’m With You en hel del sköna partier med nytänk. Det är dansant, mycket percussion, en del piano och stämsång samt låtar av lite mer melankolisk karaktär.

Självklart kommer de aldrig kunna göra ett album så perfekt som deras storverk från 1991, Blood Sugar Sex Magik. Men å andra sidan så ska man inte jämföra alla nya albumsläpp från ett gammalt och erfaret band som RHCP med det album som ses som deras mästerverk. Man får istället vara glad att de kan fortsätta göra musik och samtidigt hitta lite nya vägar som de lyckats göra på I’m With You.

Passa även på att se dem live. De spelar i Globen 11e och 12e oktober. Och bara det att de har bjudit in Femi Kuti (en av legenden Fela Kutis söner) & The Positive Force att spela förband säger lite om var Red Hot kan ha hittat mycket av influenserna till detta dansanta album och framförallt vilken perfekt konsertkväll det kommer bli med både Femi Kuti och Red Hot Chili Peppers under samma kväll!

Bästa spår: Ethiopia och Dance, Dance, Dance

Rickard Engström

Black Country Communion ”2” (Mascot/Border)

Just när man trodde att allting redan var sagt och gjort så faller BCC ”2” ner
från himlen. 

De transatlantiska gentlemännen -med ryktbarhet som får jorden att skälva-
levererar än en gång en alldeles utmärkt 70-tals baserad bluesrockplatta. Det är
mindre än ett år sedan debutskivan (recenserad här 101108) men Hughes, Bonamassa,
Sherinian och Bonham har på kort tid samlat nya krafter till ännu en massiv
insats för alla och envar, som älskar rockmusik som är värd namnet. 

Den enkla beteckningen ”2” är förvisso rak och rättfram, men det krävs betydligt
mer av lyssnaren att komma den in på livet än det gjorde med dess föregångare.
När väl alla (psykologiska) hinder är överbryggade och Sherinian’s murbräcka
’The Outsider’ har öppnat fördämningarna radar den ena klassikern efter den
andra upp sig. 

Bonham’s bidrag är som en uppenbarelse från det förgångna. Den hett emotsedda
’Save Me’ faller äntligen på plats och de historiska vingslagen är ödesmättade.
Han driver det hela så långt, som en man med hans gener överhuvudtaget kan göra
och det säger inte lite. De fyra, förenade herdarna rider här på väl beprövade
kamelstigar med den österländska stjärnan som ledsagare. Utsända som de enda
sanna resenärerna i tid och rum på en resa som om än inte leder till Marrakesh
så av allt att döma återigen till Kashmir eller trakten där omkring.

Det är inte bluesfantomen Bonamassa som har skrivit den påtagligt bluestyngda
’Little Secret’. Det är -som på så många andra spår- Hughes som är upphovsman
och dessutom står för sången som framförs med en sådan ingivelse att det saknar
motstycke. En betagande melodi där hela bandet spänner musklerna. Känsloladdning
virvlar runt i hela kroppen för att så småningom landa någonstans vid de ädlare
delarna.    

Utomordentliga ’Cold’ lindas inte riktigt lika många varv runt hjärtat som ’A
Song Of Yesterday’ från första skivan, men det räcker långt ändå. Den stegrande
intensiteten finns där, men glöden är inte lika het. Hughes stjäl hela
föreställningen helt utan hänsyn till Bonamassa’s gitarr som i sin tur är
fullkomligt bländande.

Om man sätter fyra levande legender i ett rum och kastar bort nyckeln, så kan
det inte sluta på något annat sätt än så här. För dig som vill komma tillbaka
till musikens kärna, då både värdighet och stil var något man beaktade, ja då är
BCC ”2” något för dig.

Thomas Claesson

Rival Sons ”Pressure and time” (Earache/Sound Pollution)

Den här skivan skulle man, tack vare omslaget, kunna plocka hem direkt från
skivstället utan att ha hört en enda ton. En projekterad man som med ljus och
lykta varsamt skrider ner för nobeltrappan är en oemotståndlig syn. Han ser
dessutom ut att finna det han söker, vilket gör drömbilden än mer övertygande.

Rival Sons har nu lämnat sitt residens i soliga Kalifornien och är ute på en
världsomspännande turné för att sprida sina härliga retrospektiva rytmer
kryddade med nydanande visioner. De landar för övrigt i Stockholm den 17:e
november. Ett datum som är värt att minnas.

När väl dörrarna till Gyllene salen skjuts upp och avstampet med ’All Over The
Road’ friläggs, förstår man att ingen oöverlagd handling har begåtts. Mycket
respektlös rock släpps loss i rampljuset, kanske till och med mer än det är
berättigat till.

Robert Plant’s pekpinne sveper förbi katedern mer än en gång. Ingen tvekan om
vart förebilden är hämtad. I synnerhet är influenserna från den senare delen av
Led Zeppelin’s storhetstid markant och låtar som ’Burn Down Los Angeles’ och
’Gypsy Heart’ förtydligar scenariot anmärkningsvärt.

I ’Young Love’ svävar Jim Morrison’s ande tryggt över händelsernas centrum. Alla
parametrarna ligger prydligt upplagda på det musikaliska brädet. Den lätt
psykedeliska undertonen och de ”distade” gitarrerna – som sprakar som tomtebloss
– samt inte minst Jay Buchanan’s skolade röst ger nytt blod till rocken.   

Den fina balladen ’Only One’ visar en mjukare sida som är allt annat än en
chimär som sveper förbi i all hast. Bandet är helt på det klara med åt vilket
håll de skall gå, för de vet så väl var andra har varit.

Rival Sons är troligen de förlorade sönerna som har kommit för att hämta
rockkronan, spiran och det förgyllda äpplet. Vägen dit är dock lång, längre än
man tror, men en sak står klart. De har onekligen kommit en bra bit på väg.

Thomas Claesson

Invasionen ”Saker som jag sagt till natten” (Columbia/Sony)

Om namnet Dennis Lyxzen inte säger dig något så borde du antagligen sluta läsa den här recensionen nu, eftersom det här med stor sannolikhet inte är något för dig. Mannen som verkar ha ett finger med i spelet i alla punkband norr om Sundsvall kommer här med uppföljaren till förra årets lysande debutskiva från postpunkbandet ”Invasionen”. Men kan postpunk på norrländska funka? Ja det funkade redan på ovan nämnda ”Hela Världen Brinner”. Men nu tar Lyxen och bandet ytterligare några steg till i utvecklingen. I och med den nya ”Saker som jag sagt till natten” har man tagit flera steg ifrån förra plattan och mer eller mindre helt bytt ut de glada powerpopinfluenser som fanns, och ersatt dem med mer depressiva och malande tongångar. En utveckling som har gett Lyxens texter mer substans och tyngd.

Bästa spåren som borde finnas med på de flesta Spotify-spellistor nu under hösten är ”Himlen Där Uppe” och ”Martyrskap”. Så lägg nu till den på din spellista, lyssna, njut och sedan är det upp till dig om du vill utforska resten av ”Saker som jag sagt till natten”.

Lars Svantesson

Lindsey Buckingham ”Seeds We Sow” (Eagle Rock/Playground)

Fleetwood Macs musikaliske häxmästare Lindsey Buckingham har vid sidan av sin huvudgrupp sedan 1981 släppt soloskivor som ytterligare förstärkt hans position som en av popens egensinniga avantgardister. Samtidigt som han också är en av kreatörerna bakom en av historiens mest sålda album i och med Fleetwood Macs megasuccé Rumours från 1977.

Buckingham har under 2000-talet släppt en svit med smakfulla men knappast superkommersiella soloplattor (Under the Skin, 2006 och Gift of Screws, 2008) som nu kröns med senaste alstret Seeds We Sow. Plattan är producerad av Buckingham, inspelad i hemstudion och släppt på eget skivbolag. Bra karl reder sig själv. Och låtarna reder sig också. Det är vackert, intrikat och känslostarkt. En mogen mästares hantverk. Låten ”Stars Are Crazy” är ett av paradexemplen på detta.

Henric Ahlgren

16 Horsepower ”Yours, Truly” (Glitterhouse/Border)

Yours, Truly är en dubbelsamling där CD1 är vad man kallar greatest hits; dessa har gruppens fans tydligen röstat fram. På CD2 finns det ett gäng tidigare outgivna rariteter, B-sidor och några covers. Bandet med  den karismatiska sångaren David Eugene Edwards startade sin musikaliska själavandring i Denver i mitten på nittiotalet och blev under de kommande åren en ledstjärna för genren Gothic Americana. Sen gruppen mer eller mindre lade av runt  2007-2008 har David  huserat i konstallationen Wowen Hand.

Men det här är fortfarande musik som lever och andas i högsta grad, främst då genom Davids röst som brinner av inneboende frustration och sårbarhet och kan utrycka en hetta som skulle kunna smälta vinyl. Han kan påminna om en  amerikansk frikyrkopastor på speed eller en kärlekskrank hane på någon kärleksdrog.

Gruppmedlemmar har kommit och gått men musiken har under åren varit en välkomponerad pytt av folkmusik, country, bluegrass med allehanda rockinfluenser.

Nu var det några år sedan 16 Horsepower frekventerade min CD. Då var det i första hand albumet Folklore (2002) som tilltalade mig med sin blandning av folkmusik och den där påträngande rösten som alltid brann och var svår att värja sig från, på ett positivt sätt.

Eftersom rösten fortfarande brinner så borde denna samling tilltala en yngre musikintresserad skara som söker både framåt och bakåt i den nutida rockmusikhistorien, för att hitta musik som fortfarande ger kickar och förmedlar blod, svett och tårar. Värt att kolla in alltså och då får man på CD2 ett par mäktiga coverversioner av Creedence Bad Moon Rising och Cohens The Partisan.

Bengt Berglind

Distorted Wonderland ”Distorted Wonderland” (Jamsync Music/Import)

Distorted Wonderland är namnet på en rockgrupp från Göteborg som spelade in ett album under 2010! Albumet släpptes i USA redan i början av december 2010, men här i Sverige har dock skivan inte gått att få tag på och enda möjligheten var att beställa albumet på någon amerikansk webbsida och sedan privatimportera den till Sverige! Med alla kostnader och problem som detta i sin tur kunde medföra!

Personligen tyckte jag att detta var helt j*vla absurt! En skiva med en svensk grupp som inte går att köpa i Sverige, no way! Vad göra? Det enda man kunde göra i detta läge var att försöka få någon i branschen att öppna en officiell importkanal och ta hem skivan Sverige! Jag kontaktade därför Bengans i Göteborg och förklarar situationen och undrar om de inte kan ta hem skivan på import! Bengans tyckte precis som jag, och tar omgående hem skivan via sina importkanaler, och från och med augusti 2011, så går äntligen Distorted Wonderlands album att köpa via import i en skivaffär här i Sverige.

Distorted Wonderland (DW) har följande sättning: Olof Lindgren, sång, Fredrik Lundstedt, gitarr, Axel Karlsson, bas, och Petter Karlsson på trummor.

Historien bakom DW är sammanfattningsvis ungefär enligt följande:

DW startade som en lossryckt idé hos Olof Lindgren och Axel Karlsson. Efter att ha spelat tillsammans i det svenska glambandet ’Overnight Sensation’  under flera år så hade de vissa ambitioner att försöka ändra sin musikaliska inriktning. Tanken var att kombinera starka melodier med hårda och tunga gitarriff. Sedan när Olof och Axel var med och körade på ett album av ’Hardcore Superstars’ någon gång i mitten av 2000-talet, kände de att tiden nog var inne för att förverkliga ambitionen med ett nytt band. Till slut föll alla bitar på plats och man började arbeta med sitt debutalbum tillsammans med Petter och Fredrik. 2009 splittrades ’Overnight Sensation’ och då kunde man också fokusera helt och hållet på DW. I början av 2010 var det självbetitlade albumet klart. Ett album skapat genom ett brett spektra av influenser, och resultatet blev ett musikaliskt flöde bestående av tung rock och melodiska stämmor!

DW’s självbetitlade debutalbum består av följande elva låtar:

”Raised on rock n’ roll, Losing it, Slave of my desire, In for a thrill, Never had nothing, Behind the scenes, Waving the flag, Stand and deliver, Guillotine babies, On the other horizon, Tangerine”.

Yes, jag gillar ju sådan här musik! Hårdrock med kraftig rock’n’roll känsla, biffiga gitarriff, diverse metallinfluenser samt en markant sleaze-attityd! 

Men…

… , visst har man hört det förut!

… , det finns ju många andra grupper som spelar likartad musik!

… , nej det är inte banbrytande och definitivt inte speciellt nyskapande på något sätt!

MEN VAD F*N ÄR DET DÅ?? Kanske ni undrar?

Jo, det är jävligt bra och man blir både glad och lycklig av denna musik! En musik som dessutom bör avnjutas på riktig hög rock’n’roll volym!

Ska man jämföra DW med några andra band, är nog inte jämförelser med ’Hardcore Superstar’ och ’Crash Diet’ direkt felaktiga! Gillar man dessa band så gillar man säkert även DW!  En låt på albumet, “Slave of my desire”, tycker jag faktiskt även doftar lite ’Alice Cooper’!

Mina egna favoriter på skivan är ju givetvis ”Raised on rock n roll” som är en riktig skön partylåt med allsångsattityd, samt ”Never had nothing” som är en riktig skön rocklåt, andra favoriter på albumet är bland annat låtarna ”In for a thrill”, ”Guillotine babies”, ”Behind the scenes” samt den nyss nämnda ”Slave of my desire”! Men jag tycker nog att skivans första hälft är något bättre än den andra, men trots detta, tycker jag ändå att skivan håller ihop på ett mycket bra sätt, och därför får albumet mer än  ett godkänt betyg av mig!

Här är länken till skivan om man är intresserad att köpa ett eget exemplar: http://www.bengans.se/Product.aspx?skivkod=908128&section=music

Vill man istället lyssna på gruppen på nätet så kan man göra detta på Myspace: (http://www.myspace.com/distorted.wonderland )

eller på Youtube, (där de också finns med låtarna, ”Raised on rock n’ roll, Losing it, Never had nothing”).

Seså, kom nu in i detta förvrängda underland och rocka loss för en stund!

Roger Skoog

Arctic Monkeys ”Suck It And See” (Domino/Playground)

Engelska indierockarna Arctic Monkeys fjärde album Suck It and See har i hemlandet mottagits som en återkomst till den gamla formen efter förra albumet Humbug (2009) som till sin karaktär var lite av en experimentell utflykt (till öknen, rent bokstavligen – då flera låtare spelades in i en studio i amerikanska Mojaveöknen). Nya albumet gick också direkt upp på förstaplatsen på Englandslistan.

Kanske växer albumet med tiden, men det saknas några riktigt utstickare vid första lyssningarna. Första singeln “Don’t Sit Down Because I Moved Your Chair” är t.ex. ingen kioskvältare direkt. Men albumet är gediget över lag.”

Henric Ahlgren

Opeth ”Heritage” (Roadrunner/Warner) 

     I butik: 21 september

De stora överraskningarnas tid är inte förbi. Det var min första tanke när jag stiftade bekantskap med Heritage. Men sedan slog det mig: för den som följer bandpappan Mikael Åkerfeldts skivbotaniserande i Sweden Rock Magazine så är det istället rent av logiskt. Det var helt enkelt bara en tidsfråga innan Mikael & co skulle hitta hem. Vad menar jag då med hem? Jo, 70-talsprog med små metalinfluenser här och där.

Stämningsfullt. Vackert. Skickligt. Det är de tre ord som enligt mig sammanfattar Heritage på bästa sätt.

Heritage ska spisas i sin helhet i lugn och ro, gärna i sällskap med en god dryck. Sedan är det bara att låta tankarna flyga iväg…

Att ”bryta ut” låtar ur denna skapelse känns nästan som ett stilbrott men jag väljer ändå att lyfta fram Slither, som har ett skönt flyt i samspelet mellan instrumenten.

Inom sin genre så är det här hur bra som helst. Men jag kan inte annat än sakna rytandet från en av världens absolut bästa death metal-röster…

Magnus Bergström