nyaskivor.se

Alice In Videoland ”A Million Thoughts And Their All About You” (Artoffact/Sound Pollution)

Alice In Videoland är nu inne på sin fjärde fullängdare och electro-punkarna i Malmö har inte tappat den attityd som fick dem att slå igenom. Visst har de adapterat ett lite klubbigare sound på vissa låtar och musiken har kanske anpassats för att kunna spelas på radio till en viss del. Men överlag så är det här samma Alice In Videoland som det alltid har varit. Musiken låter bra och texterna är tuffa och råa. Samtidigt som låttexterna har mognat en del i takt med att medlemmarna blivit äldre.

Klubbinriktningen som bandet tagit till viss del hörs bäst i ”Spaceship” där det dunkas ordentligt och sången ligger i autotune hela vägen. Inte min personliga favorit men den gör sig säkert bra i en svettig folksamling även om den inte lyckas hemma i soffan. Samtidigt hittare vi det råare och kaxigare soundet i låtarna ”Bender” och ”In A Band”. Bandet har även valt att inkludera en cover på ”Buffalo Stance” av Neneh Cherry, något som var både oväntat och kul.

Överlag är det ett riktigt bra album ifrån malmöbandet och jag hoppas på många fler år och skivor med Alice In Videoland och deras electro-punk.

Tobias Blixt

I.D.A ’’Pink Explosion” (Hitworks)

Ida Pihlgren mer känd under namnet I.D.A är tillbaks med sitt andra fullängdsalbum. Förra skivan Armageddon Ready var en riktigt, riktigt bra skiva och jag hade höga förväntningar även på Pink Explosion. Tyvärr så når skivan inte upp till mina förväntningar och låtmaterialet håller en allt för låg kvalitet för att göra detta till något mästerverk. För det är låtarna som är problemet på Pink Explosion, Ida själv sjunger precis lika bra som alltid och hade det inte varit för henne så hade skivan troligen varit en ren katastrof.

Problemen med Pink Explosion är många och stora. Låtarna är alldeles för fega och ibland till och med lite för barnsliga. Man har helt gått ifrån det experimentella och alternativa som fanns i Armageddon Ready och man märker av en tydlig satsning mot radiopubliken. Detta märks speciellt i låtarna ”Turn Up The Radio” och ”Sha La Laa” varav den första rent soundmässigt verkar vara en ren Katy Perry-kopia.

Att betyget ändå landar mellan två och tre beror delvis på Ida’s fantastiska röst och även på att det faktiskt finns några låtar på skivan där hon får chansen att skina med den. ”Your Rain” är en helt okej ballad där Ida sjunger riktigt bra och sedan har vi ”Famous” som går åt det lite rockigare hållet. Famous är utan tvekan den bästa låten på Pink Explosion. Vi har även några låtar som faller in mellan de riktigt bra låtarna och skräpet. ”Emergency” och ”The Real One” som båda två roligt nog, tillsammans med ”Famous”, är skrivna av Charlie Mason. Ida bör nog tacka denne man för att skivan inte blev sämre än så här.

Tobias Blixt

Coldplay ”Mylo Xyloto” (Parlophone/EMI)

        I butik: 24 oktober

Nya plattan med den kryptiska titeln Mylo Xyloto är engelska Coldplays femte i ordningen och andra med ljudkreatören och producenten Brian Eno vid spakarna, även om denne tycks har trätt tillbaka lite denna gång. Coldplay har ibland beskrivits som ett slags U2 för 2000-talet med sin i många stunder episka arenapop/arenarock. Samtidigt har sångaren och bandledaren Chris Martin vid flertalet tillfällen i media tänkvärt angett norska A-HA som en viktig förebild. Jag tillhör dem som tycker att föregående albumet Viva La Vida Or Death and All His Friends (2008), förutom titellåten, var ganska blekt i jämförelse med tidigare album i Coldplays backkatalog. Mylo Xyloto är inte direkt en omedelbar platta, men är ändå som helhet starkare och mer rättframt poppig än Viva La Vida.

Lyssna på: ”Paradise”, Every Teardrop Is a Waterfall”, “Princess of China”.

Henric Ahlgren

Wilco ”The Whole Love” (Anti/Cosmos)

The Whole Love är det åttonde studioalbumet från Chicagobandet Wilco. De har även denna gång lyckas ypperligt med att kombinera sin speciella rock (med rötter i bl a nordamerikansk folkmusik, blues, garagerock m.m.) med det nytänk, skaparglädje och känsla som blivit deras signum både live och på skiva. The Whole Love innehåller 12 låtar av olika karaktär. Den långa öppningslåten Art Of Almost ger albumet en mycket bra start med ett starkt groove som stegrar i ett jammigt outro som är som plockat från en bra kväll på scen. Låtarna I Might, Dawned On Me, Standing O, Born Alone och The Whole Love skiljer sig mycket åt men har samtidigt ett gemensamt sound som förmedlar energi och glädje medan låtar som Open Mind, Black Moon och One Sunday Morning bjuder på mer melankoliska tongångar. One Sunday Morning avslutar också det hela på ett mycket bra sätt med sitt drivande tema och utdragna framförande.

Som vanligt bygger Wilcos musik på gitarrer som spelas med en skicklighet och känsla som aldrig slutar att imponera. Wilco har även en häpnadsväckande förmåga att blanda såväl stilar, nya sound och speltekniker med äldre mer traditionella rockstilar vilket gör deras kompositioner till något alldeles extra. Och det är säkerligen därför som detta album växer så mycket för varje genomlyssning, kombinerat med att de lyckats fånga en livekänsla som ger en aning om deras spektakulära liveshower, vilka alltid präglas av en enorm känsla för samspel, sväng och spelglädje.´

Bästa spår: Born Alone, The Whole Love, Art Of Almost

Tips: Wilco spelar på Annexet i Stockholm 27e februari.

Rickard Engström

Levon Helm ”Ramble at the Ryman” (Dirt Farmer/EMI)

De traditionsenliga livespelningarna ”Midnight Rambles” i Woodstock N.Y. är lika
sägenomspunna som Levon Helm själv. Den här upptagningen utspelar sig 2008, just
emellan hans soloskivor ”Dirt Farmer” och ”Electric Dirt” (recenserad här).   

Helm blandar en amerikansk kompost där rötterna är så långt ner i den
amerikanska root-myllan att ingen spade når djupare. Behöver jag säga att inslag
av rock ”n” roll, gospel, blues, bluegrass och folk är i representerade? Nej,
jag tänkte väl det. Country då, säger en lätt upphetsad man på tredje bänkraden.
Jo, naturligtvis det glömde jag, i massor dessutom. 

Det rör sig om hela 15 låtar lämpligt förpackade på antingen CD eller DVD.
Vilket man än föredrar, så presenteras musiken av duktiga utövare. Av de mer
namnkunniga gästerna kan nämnas den mångsidiga Sheryl Crow och allkonstnären
John Hiatt, som båda har aktningsvärda CV:n på sina samveten.

Det blir bitvis lite för mycket hästjazz för min del. Falangen ”cajun” borde man
troligen vara uppväxt med för att kunna uppskatta, om ens då. Alldeles för många
”hillbillies” är också närvarande med inte bara ett halmstrå i mungipan utan
även en ansenlig mängd under hatten. Ett antal, om än inte hemsnickrade, så
minst sagt kufiska instrument figurerar när föreställningen har nått halvvägs.
Det känns inte speciellt upplyftande.  

Det finns ingen som kan ta ifrån Helm de tidlösa melodierna ’Rag Mama Rag’ och
den obligatoriskt mäktiga ’The Weight’ som för övrigt, i den här versionen,
mynnar ut någonstans i Dixieland. Även ’Ophelia’, ’The Shape I’m In’ och ’Chest
Fever’ bör ligga många varmt om hjärtat, åtminstone för de som har uppnått rätt
ålder.

Den här musiken tillhör en svunnen tid och det är inget man kan ändra på. Det är
därför jag så innerligt hade önskat ett återupplivande av de tre historiska
festivaldagarna 1969 och att man själv hade varit inkvarterad på vittomtalade
Yasgur’s Farm. En plats som bara ligger ett stenkast ifrån, just det –
Woodstock.

Thomas Claesson

Thus Owls ”Harbours” (Hoob/Border)

Svenska bandet Thus:Owls ledda av Erika Angell  släpper nu sin andra skiva Harbours –  inspelad  på franska slottet La Frette – som är vemodig och stämningsfull pop av bästa snitt, ett perfekt soundtrack till höstmörkret som tätnar alltmer runt oss. Det är smakfull och vackert, med en oerhört suggestiv och närmast filmisk kraft.

Som referens kan nämnas ekon av Kate Bush i dennes avantgardistiska utflykter. Det låter emellanåt också som en vuxnare variant av svenska popprinsessan Lykke Li. Det här är blå toner, nordiskt vackert och underbart – värt bred exponering.

Henric Ahlgren

The Horrible Crowes ”Elsie” (SideOneDummy/Cosmos)

Vid första anblicken kan den här skivan verka både själlös och ganska tråkigt förutsägbar. Det tyckte även jag efter första lyssningen – även omslaget hjälper till att skapa en känsla av att det här inte är mycket att ha. Men oj så fel jag hade. Anledningen till min första tanke om skivan var att jag hade stora förväntningar utan att egentligen veta vad som skulle komma ut ur högtalarna. Mina förväntningar började redan i våras när jag läste om att Brian Fallon (sångare, gitarrist och låtskrivare) skulle ta en paus från huvudbandet ”The Gaslight Anthem” för att göra en ny skiva under bandnamnet ”The Horrible Crowes”, och med tanke på vad jag har tyckt om de två senaste Gaslight plattorna sköt förväntningarna i höjden direkt.

När Peter lyckades fixa ett digitalt recensionsexemplar av skivan var det med stora förväntningar som jag började lyssna. Om jag ska hålla mig till sanningen var jag först besviken över vad jag hörde. Men det var verkligen inte dåligt, det var bara inte vad jag hade väntat mig av mannen vars röst jag fullkomligen älskar. Och återigen kan jag inte sätta orden på vad det var jag egentligen förväntade mig.

Men nu efter flertalet genomlyssningar är jag nöjd med resultatet som Brian Fallon och Gaslights gitarrtekniker Ian Perkins lyckats prestera i dessa 12 väl avvägda och varierande låtar. The Horrible Crowes-debuten ”Elsie” rör sig mest i gränslandet av Tom Waits och Nick Cave, men tar sig ibland in i känt Gaslight Anthem-land där det mixas ihop till en trevlig mix av vackra låtar. Med tanke på tidigare nämnda herrar är det uppenbart att skivan ”Elsie” är både mjuk och varsam samtidigt som den blir hård och ruffig, men eftersom det görs på ett sådant vackert sätt som i det här fallet är det en ren njutning för lyssnaren.

Låten ”Ladykiller” är min stora favorit för tillfället; den har en filmisk känsla. Den skulle säkerligen kunnat vara med i filmen ”Almost Famous” om den varit inspelad innan filmen gjordes.

Lars Svantesson

The Bonesmen ”Deuce” (Angel Creek/Hemifrån)

Fyrtal i tvåor är inte mycket bättre än död mans hand (par i svarta ess och
åttor). I alla fall inte i musikaliska termer. Det var säkert mera aktion i
Deadwood (South Dakota) augustikvällen 1876 när Wild Bill Hickok blev skjuten.
Han var så ivrig att börja spela kort så han satte sig med ryggen vänd mot
dörren. Det bör man aldrig någonsin göra. I allmänhet inte i en
inspelningsstudio och synnerhet inte när man sitter vid ett pokerbord.

Jag leker med tanken att Charlie Daniels har bjudit in Marshall Tucker och Dan
Baird (The Georgia Satellites) till ett pokerparti. Även Chris Robinson (The
Black Crowes) och Mick Jagger sitter om än motvilligt på varsin stol. Det står
en flaska Jack Daniels på bordet och det är upplagt för whiskeyrock med
boogiewoogiestamp hela kvällen lång. The Bonesmen skulle vilja vara en
sammanslagning eller kombination av de fem, men det blir inte bra, inte bra
alls.

I mina öron är det här bandet bara ett lokalt pubband, vilket som helst. I det
här fallet råkar de vara hemmahörande i New Haven (Connecticut), en stad som
alla andra. Det finns inget nyskapande i musiken och musikernas handhavande av
sina instrument lämnar en hel del övrigt att önska. Den enda låt som
oförklarligt bryter mönstret är ’Last Train To Clarksville’ men då talar vi ju
om cover, The Monkees och förhistorisk fossilrock.

Barbecue med höga röster, T-bone stek på grillen, vilda västern hatt, spetsiga
cowboy boots och ett sexpack Budweiser innanför västen kan kanske göra
skillnaden. För mig gör det inte det. Jag tycker att steken är vidbränd och ölen
avslagen. Det enda rådet jag kan ge är och förblir – ’Go back to where you came
from’.

Thomas Claesson

Möra-Per ”Sockervägen” (Swamp.se/PLU)

Tidigare album med dessa genuina värmläningar har skänkt  mig mycket lycka och värme, även om de på tidigare album har varit något ojämna. De har liksom inte hängt ihop ibland när det gäller text och melodi. Men när de väl fått till det, så brukar det bli väldigt bra. Som till exempel De Som Byggde Landet från albumet Brev Från En Vän, som också var avslutningslåt på årets Packmopedsturné med bland annat Plura, Pernilla A och Dregen.

Men på nya Sockervägen faller alla de nödvändiga bitarna på plats. Albumet  är till bredden fylld av strålande melodier och flertalet av texterna är underbar vardagspoesi som i Hela Skiten, “…har visst somnat in en stund, därute ligger Sverige som en sliten gammal hund..” eller i God natt jord ”..där enen bugar kur och krum, och granskogen står stönigt stum, en hälsning genom tid och rum, god natt, god natt min jord..”

Det är inte nog med att Bröderna Eriksson denna gång varit ovanligt lyckosamma ordsmeder. Snygga melodier harmonierar med texterna och då blir det, som vi ibland säger på vårt värmländska tungomål, -Dretbra !
Å det är inte nog med det ! Produktionen och ljudbilden är krispig som en klar höstmorgon bland frostigt lingonris i Arvikatrakten, och det finns inte ett spår på albumet som inte håller hög eller skyhög kvalité.

Mitt råd till Värmlands Turistråd inför 2012 är, – ge Möra-Per rikligt tilltaget gage och skicka ut bandet på rikstäckande turné med Sockervägen i bagaget, så kommer turismen i länet att öka med ett par hundra procent.
Se upp Gustav, Selma, FBK och Stefan Holm, ni är passé, för Möra–Per äger. 
Å huk er i bänkera göbber å kärringer för nu ladder ja öm CD:n, å kör ut på Sockervägen igen !

Bengt Berglind

The Pusher ”The art of hit music” (Virgin/EMI)



The Pusher är en svensk kvartett bestående av Pontus Karlsson på trummor, Jakke Erixson på sång och bas, Karl-Ola Solem på gitarr, samt John Hårleman på keyboards.

Deras debutsingel “Blinded By The Dark” gick in på den Svenska iTuneslistans förstaplats tidigare i år. Sommaren 2011 fick The Pusher även äran att agera förband här på den svenska Västkusten (Göteborg, Varberg, Grebbestad) i samband med Europes och Takidas gemensamma tältturné!

Vid konserten i Grebbestad fick jag personligen uppleva ett positivt röjande på scenen där energin verkligen sprakade och svetten stänkte åt alla håll. Jag fick, trots ett dåligt tekniskt ljud vid tillfället, ändå väldigt positiva vibbar från bandet! Jag såg också ett jävlar anamma som bådade gott inför det kommande albumsläppet!  Jag såg därför fram emot The Pushers debutalbum “The Art of Hit Music” med ett stort intresse!

Albumet kom, och jag lyssnade… Men… någonting är fel!

Det känns nästan som en helt annan grupp! Var är röjet, energin och svetten? Den musikaliska energiinjektion Pusher med sina svettindränkta linnen har helt plötsligt förvandlats till något som skulle kunna vara en digital kostymprodukt med vattenkammat hår, sidbena, och knivskarpa pressveck på byxorna! Det tuffa och skitiga soundet har helt plötsligt blivit någon sorts tam och plastig schlagerpop! Gitarren hörs nästan inte alls eftersom den är nedskruvad i mixningen till förmån för keyboarden! Det rockiga har blivit poppigt, det poppiga har blivit sliskigt och det som var bra live, har blivit mindre bra på skiva! En stor besvikelse med andra ord!

Nästan allt som jag uppskattade under uppträdandet i Grebbestad i somras är som bortblåst! Allt är så tillrättalagt, välansat och polerat så att det bara blir segt och tråkigt! Överproducerat är nog det rätta ordet!

Målgruppen för skivan är nog mest tonårstjejer eller något likande, och jag tror knappast att denna skiva tilltalar speciellt många i åldersgruppen över 25 år! Jag själv tillhör definitivt inte den aktuella målgruppen, det inser jag ju!

Jag vill verkligen inte såga dessa albumdebutanter och tror nog att man med sin produkt kanske även kan få till några hits hos den yngre publiken! Men inför kommande skivsläpp så bör man nog bli lite skitigare och råare i sin musikaliska attityd! För denna välpolerade och perfekta musik tröttnar man nästan omgående på! Med mera ös och tyngre rockriff så skulle man åtminstone i mina öron bli till det bättre!

Det finns några acceptabla spår på skivan och fyra av låtarna (”Blinded by the dark”, ”Blow me and run”, Fallen soldier” samt ”Deadlocked space”) ligger någonstans i landet mellan ganska hyfsat och bra! Men fyra låtar av elva möjliga är inte godkänt i min värld!

”The art of hit music” or “The art of shit music” is the question? Svaret från mig blir en tvåa!

Roger Skoog