nyaskivor.se

SuperHeavy ”SuperHeavy” (Polydor/Universal)

’Superheavy’ är Mick Jaggers nya supergrupp, en grupp som förutom sir Mick själv, även består av Eurythmics grundare och manliga halva, Dave Stewart, new age reggae-artisten och tillika Bob Marleys yngsta son, Damian “Jr Gong”  Marley, den indiske producenten, kompositören och musikern, R.A. Rahman, samt den kvinnliga soulsångerskan, Joss Stone!

’Superheavy’ bildades efter att Jagger och Stewart hade gått och funderat på hur ett band med musiker från olika genrer skulle kunna låta! Jagger hade dock vissa tvivel, men det hela är trots allt en mycket intressant musikalisk skapelse där man kan skönja en mängd olika typer av musikaliska byggstenar som t.ex. pop, rock, reggae, hip hop och blues, ibland även försedda med diverse stänk av toner från världsmusikens breda territorium!

Jagger kommenterade tidigare projektet ‘Superheavy’ med följande ord till tidningen Rolling Stone:

“It’s different from anything else I’ve ever been involved in… The music is very wide-ranging – from reggae to ballads to Indian songs in Urdu.”

Och Stewart tillade följande kommentar:

”We were just jamming and making a noise. It was like when a band first starts up in your garage. Sometimes Damien would kick it off and then Joss would sing something on top of it. We might have a 22 minute jam, and it would become a six minute song.”

Herrarna Jagger/Stewart säger själva att det hela är en organiserad form av improviserat oväsen och/eller diverse gränsöverskridande musik! Och då undrar man ju verkligen hur det färdiga resultatet blev?

Albumet vänder sig på grund av sin komplexa struktur främst till den aktive och medvetne lyssnaren. Lyssnar man inte aktivt och medvetet till denna musikaliska pyttipanna så låter det hela bara rörigt och brokigt i lyssnarens öra! Visst är det så med denna anrättning – antingen gillar man det, eller så gör man det inte! Tror inte det egentligen finns något mellanting!

Men skivan kräver nog en 3-4 lyssningar innan man finner ”dess rätta jag”, med alla dess olika musikaliska vindlingar, detaljer och strukturer! Och hittar man inte musikens ”rätta jag” och därmed också dess essens, så finns det en viss risk att man istället går vilse i denna musikaliska labyrint.  Men finner man essensen så har man också funnit detta koncepts motsvarighet till den berömda Rosettastenen, och med denna kodnyckel i sin lyssnade hjärna kan man sedan avkoda den musikaliska anrättningens inbyggda hieroglyfer, och därmed också förstå denna globala musikaliska anrättnings verkliga syfte och innebörd! Det låter oerhört krångligt, men innebär faktiskt bara att man tar sig tid att lyssna på skivan några gånger i lugn och ro, tillsammans med ett öppet sinne och utan en massa förutfattande meningar!   

Visst kan man tycka att Jaggers röst låter lite underlig ibland, men då får man faktiskt tänka bort Jagger i sin gamla roll som en gammal rullande sten! Men i denna supertunga konstellation så spänner han bågen rejält ibland, med ett varierat resultat till följd, får man nog säga! Men är man ute efter diverse bakgrundsmusik eller lättsamma poplåtar att sjunga med i, så ska man nog bläddra vidare i rea-backen på den lokala macken istället! Detta går definitivt inte under epitetet lättlyssnade låtar och är definitivt ingen skval- eller hissmusik! Det hela är mycket tyngre än så!

Mina egna favoritlåtar på detta album är den reggae & hip hoppande & rockiga världsmusiklåten ”Superheavy”, reggaeflirten ”Miracle Worker” den rockiga och lätt bluesiga ”Energy” samt den låt som ligger närmast i Rolling Stones registret, ”I Can Take It No More”. Sämsta låtar är enligt mitt tycke ”One Day One Night” och ”Never Gonna Change” som inte känns riktigt färdiga i sin form och det är faktiskt lite demovarning över dessa! Övriga sex låtar på skivan håller en hyfsad acceptabel och godkänd nivå, men inte så mycket mer än så!

Det hela svänger rätt rejält emellanåt och gillar man gränsöverskridande musik, eller en blandning av olika genrer, så är detta skivan för dig! Personligen tycker jag att skivan växer för varje lyssning och jag är faktiskt positivt överraskad av denna musikmix! Men jag vet också att det finns många som kommer att avsky denna musikaliska anrättning, men smaken är ju som sagt olika!

Några låtar når dock inte riktigt fram, det ska villigt erkännas, medan en del andra låtar i sin tur känns spännande och behagliga! Albumet med sina tolv låtar får dock i mina öron ändå ett godkänt betyg som helhet! Men det hela går naturligtvis att göra bättre, men konceptet med någon sorts rockig världsmusik är ju ett intressant grepp!

Jagger och Stewart har producerat detta album som är inspelat runt om i världen, bland annat i Frankrike, Cypern, USA och Indien!

Skivan släpps i tre olika versioner:

–         En standard-cd med tolv låtar:  “Superheavy,  Unbelievable, Miracle Worker,  Energy, Satyameva Jayathe,  One Day One Night, Never Gonna Change , Beautiful People,  Rock Me Gently,  I Can’t Take It No More , I Don’t Mind,  World Keeps Turning”

–         En DeLuxe-cd med fyra extra bonuslåtar : ”Mahiya, Warring People, Common Ground, Hey Captain”

–         En vinyl LP med samma tolv låtar som standard cd:n.

Men lever man upp till det egna namnet, kanske någon undrar?

Nja, både ja och nej, måste man nog säga!  Visst är det bitvis tungt och ibland nästan supertungt! Men sett till helheten är det nog mer ”Super” och ”Heavy” än ”Superheavy”!

Roger Skoog

Stoney Curtis Band ”Cosmic Connection” (Provogue/Border)

Få är dem som har missat det animerade stenåldersprogrammet – Familjen Flinta.
För Stoney Curtis gick det så långt att han hämtade sitt artistnamn från en
karaktär i den omtyckta TV-serien från 60-talet.

Nu försöker polaren till Fred Flinta med konststycket att sammanlänka den gamla
världen med annalkande UFO:n – vilka som bekant inte är så lätta att fånga på
bild. Det blir emellertid inga vidlyftiga rörelser utan allenahärskande
bluesrock, om än med en nypa psykedeliska inslag.   

Introt till ’Blues & Rock ’N’ Roll’ är direkt hämtad från Zappa’s förbryllande
studie av ’Camarillo Brillo’. För en Zappa-nörd som jag, vars själsliv inte
varit sig likt sen den mörka decembernatten 1992, är detta ett gott tecken i
skyn. Fortsättningen av sången blir däremot av mera traditionell rotbaserad
bluesrock med eftertrycklig gitarr.

’Rise Up’ och ’Soul Flower’ skulle lika gärna kunna ha varit signerade av Robin
Trower. Den svepande gitarren förstärkt med allehanda pedaler flyter fram med
karakteristiska influenser. Svagheten inför rundnätta damer gör sig gällande
i’Big Beautiful Women’ vilket mynnar ut i en rungande hyllningssång där
kontaktannonser framhävs som ett bra sätt att knyta bekantskap.

Det finns dock intergalaktiska störningar. ’Mouthful Of Honey’ är rätt så
utslätad och intetsägande rock n’ roll vilket aldrig har fallit mig på läppen.
’Mary Jayne’ är ett annat aber då den trots ambitioner känns som ett upprepande
digitalt kluster eller för att uttrycka sig på ett annat sätt med ett enda ord
nämligen – tjatig.

’The Letter’ rundar av föreställningen på ett taktfull och rogivande manér.
Stillsam bluesrock spelad som den skall göras. Curtis sjunger med äkthet och
förtroende och varje ord är vägt på guldvåg. En låt som i sig är värd hela den
musikaliska resan.

Ett betyg som landar på över genomsnittet är inte dåligt, men det indikerar även
att planeterna inte står i den optimala konjunktionen. Det är möjligt att den
gode Stoney Curtis är uppe och vidrör kosmos, men det är bara ett problem. Han
ska tillbaka hem också.

Thomas Claesson

Eilen Jewell ”Queen Of The Minor Key” (Signature/Border)

Ibland så förbannar man sig själv. Men i det här fallet var det faktiskt det svenska vintervädret som jag ska skylla mest på. Eilen Jewell med band spelade i Torsby och jag var inte där. Tänk bara hur bra det hade varit att kolla in om Eilen och hennes magiska band lät lika bra som på detta utomordentliga album.

Queen Of The Minor Key har allt som man kan önska sig om du är något intresserad av amerikansk rootsmusik av i dag. Här blandas country, rockabilly, blues, femtiotals rock ’n’ roll och ballader på bästa sätt.

Eilens röst bidrar starkt till att helheten blir så lyckad. Hon behärskar alla stilar och tempon och lockar in mig som lyssnare i sin musik på samma sätt som till exempel andra kvinnliga kollegor i branchen, Lucinda Williams och Gillian Welch.

Sedan har Eilen sitt roadband med sig som spelat ihop sig  och är tighta som bara sjutton. Ett extra plus för hennes gitarrist Jerry Miller som svänger loss så det stänker om det i korta intensiva solon.

Med detta musikaliska facit i hand, efter att ha lyssnat på Queen Of The Minor Key, så skulle jag i dag kunna cykla genom åska och drivis och längre än till Torsby för att få uppleva Eilen Jewell live. Snudd på femma !

Bengt Berglind

The Kooks ”Junk of the heart” (Virgin/EMI)

                    I butik: 14 september

Så var det dags för The Kooks tredje album att se dagens ljus. Och som vi har längtat. Britpop från Brighton kan vara ett måste i alla skivsamlingar och har du ingen är det denna du bör införskaffa. Junk of the heart är en skiva utan bäst-före-datum. Den kommer vara precis lika självklar om femton år som den är nu.

Enkel, lekfull och melodiös är tre ord som genomsyrar skivan. Rytmer som tvingar foten till att gunga i takt och melodier som får endorfinerna i kroppen att sprudla. Musiken är både uppåt och nedåt samtidigt på ett sånt härligt sätt bara The Kooks kan göra. Det är lätt att ta till sig orden de sjunger och mycket snart finner jag mig själv sjunga med.

Jag känner mig nykär efter första lyssningen. The Kooks och jag har haft ett långt kärleksförhållande som äntligen fått en nytändning. Junk of the heart tar mig tillbaka till ljudbilden The Kooks presenterade på sin första skiva, vilket absolut inte är något dåligt. Det sämsta med skivan vore väl att den tar slut för snabbt, så tack för repeat-knappen.

En skiva att både deppa och peppa till i många år framöver.

Sophia Lönnergård

Melissa Horn ”Innan jag kände dig” (Sony)

              I butik: 14 september

Detta är ett öppet brev till yttre rymden. Jag som skriver detta heter Hasse Carlsson och bor på planeten Tellus vars lilla solsystem är beläget i en galax vi kallar Vintergatan.

Jag vill på detta enkla sätt försöka förmedla en väldigt speciell tacksamhet. Vi människor är, som ni vet, den mest komplexa varelse som har fötts på den här planeten. Den kraft och dynamik som vårt känsloliv besitter är enorm. I sina mörkaste stunder leder den till krig, olycka och elände. I sina ljusaste stunder till glädje, enighet och välfärd. Allt kretsar kring det vi kallar relationer. Relationen vi har till oss var och en och de relationer vi har till varandra. Det finns många som genom text och musik försökt beskriva allt som kan rymmas i detta mysterium. Men nu har det visat sig att en liten musicerande varelse vi kallar Melissa Horn gör det på ett vis som faktiskt totalt avslöjar hennes ursprung. Att hon definitivt inte är från vår planet är numera ett faktum. Hennes sätt att, för tredje skivan i rad, beskriva vårt inre universum är fantastiskt. Och då skall ni veta att jag är kräsen. För att vara jordbo är jag rätt så gammal, eller medelålders som de säger som är rädda för att bli äldre.

I mitt yrke som föreläsare, ett märkligt yrke som jag inte tror ni behöver, träffar jag oerhört mycket människor. Jag reser runt och hjälper företag, branscher och organisationer att bli starkare i sitt samarbete. Jag ger dem verktyg som gör dem tydligare i sitt inre ledarskap och därigenom bli mer närvarande i sina liv och sina känslor. Det är då inte ovanligt att jag får träffa många människor som mår dåligt.

Det kan vara kraschade relationer, en skyldtyngd bild av händelser i livet eller så har de svårt att förstå sig själva.

Att sätta ord på dessa bräckliga själars känslor och tankar är snudd på omöjligt. Att ni skickat hit Melissa Horn är en stor gåva. Hennes ton är energisk men vilsam, stark men aldrig hotfull och hennes avväpnande framtoning gör att hon når längre in i våra hjärtan än många andra. Kan det vara den kosmiska mixen av vemod och hoppfullhet? Hennes arrangemang har utvecklats (hennes producent Ola Gustafsson är också från er, eller hur?) och hela plattan har fått en större rymd. Och hon berör. Hon är trovärdig. När jag satt i bilen idag, på väg till ett jobb i Linköping, lyssnade jag på nya skivan som hon kallar för ”Innan jag kände dig”. Kupén fylldes av denna, för mig väldigt bekanta, atmosfär av värme och varsamhet. På sitt enkla sätt lotsar hon mig genom passager i livet som vi människor i vanliga fall helst ryggar för. Men hon har tydligen gåvan att få oss att våga följa med. Våga känna tyngden av staplat mörker, våga blottlägga ensamhetens smärta eller staka ut en väg genom tvivlets täta och förrädiska dimmor. När den sjätte låten ”Du är nog den” börjar måste jag parkera. Tårarna bryter fram och själen visar att den måste få andas på sitt alldeles egna sätt. Men det är inget jobbigt sätt, det är tårar som förklarar något, som leder mig vidare och som lämnar mig med en lättnad. Och en tacksamhet.

Och det är denna tacksamhet som jag nu vill sända tillbaka. Vi har inte kommit så långt i vår utveckling på vår planet. Vi är inte så smarta men vi är, var och en, ett litet under av kraftfulla drömmar och tokstarka känslor. Att ni skickat hit Melissa Horn vars ord och musik leder oss vidare på vår inre resa är stort. Så tack. Tack så hemskt mycket. Och snälla, lova oss att hon får stanna kvar ett tag till hos oss på Tellus. Hon kommer behövas här under en lång tid. Precis som hon är …

Hasse Carlsson

Trevor Moss & Hannah-Lou ”Quality First, Last & Forever!” (Heavenly/Border)

Trevor Moss & Hannah-Lou är för mig en helt ny bekantskap som väl tillhör singer-songwriterfacket.  Duon är ovanligt samstämmig och låter ganska mycket Peter, Paul and Mary som dom gjorde på 1970-talet.

Allt är mycket välarrangerat och vackert. Ja detta är helt enkelt en skiva man blir riktigt glad av att lyssna på.

Låten jag fastnat mest för är Cheap Wine som dessutom har riktigt bra text, något som för övrigt kännetecknar hela skivan.

Det här är ett album jag rekommenderar varmt. Klicka här för lyssning.

Börje Holmén

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ’bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ’bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.

Lonely Drifter Karen ”Fall Of Spring” (Crammed Disc/Playground)

Lonely Drifter Karen är ett mångkulturellt band bestående av den österrikiska sångerskan Tanja Frinta, den spanska pianisten/keyboardisten Marc Melià Sobrevias och den italienska trummisen Giorgio Fausto Menossi. De spelar vad man kan kalla alternativ pop/rock.

Skivan Fall Of Spring är gruppens andra och är inspelad i Spanien, Belgien och i Frankrike.

Med sig har man ett antal andra musiker som stärker upp musiken och det hela känns arrangerat.

Vid första lyssningen tyckte jag den var väldigt spretig i sina tvära kast mellan musikstilarna och därför ganska svårlyssnad. Men efter några lyssningar till så börjar man känna ett visst välbehag.

Sångerskan låter stundtals som Björk och ibland som Billie Holliday.

Börje Holmén

Nick Lowe ”The Old Magic” (Proper/Playground)

     I butik: 12 september

Detta album är det femte i den långa raden som enligt mig började med The Impossible Bird och fortsatte med Dig My Mood, The Convincer och At My Age. Under dessa år fram till idag har Nick Lowe  på ett självklart sätt förfinat sin musik från ren pop till att gå bakåt i tiden och hämta inspiration från 40- och 50-talets underhållningsmusik. Detta innebär också att stundtals sjunger Nick Lowe som en samtida crooner – lätt, säkert med ett sublimt uttryckssätt.

The Old Magic innehåller inte bara Nick Loweorginal. Han har denna gång lånat in låtmaterial från Tom T Hall, Jeff West och gamle kompisen Elvis Costello. Här finns också som vanligt smart enkelhet, ordlekar och fyndiga one-liners bakom de sparsmakade melodierna.

Utsökta ballader som ”I Read a Lot”, ”House For Sale” och ”The Poisend Rose” visar Nick Lowe från sin bästa sida då han här sjunger med en närvaro som är få förunnat. Svänger till gör det i fartiga ”Sensitive Man” och ”Checkout Time”. En musikalisk tillbakablick i den engelska pubrocken ägnar sig Nick Lowe åt i småstökiga ”Somebody Cares For Me”.

Som du nu förstår är detta utsökta album till bredden fylld med Nick Lowemusik, som genomsyras av smakfulla arrangemang och god smak. Igen.

Bengt Berglind

Nazareth ” Big Dogz” (Ear Music/Playground)

Nazareth’s senaste alster ”Big Dogz” som kom ut i våras innehåller elva nya låtar. Detta album finns även att tillgå som ett digipack, inklusive en bonus-CD innehållande fem akustiska spår, samt i en crossover version bestående av både en vinyl-LP och en CD-utgåva!

Albumets första låt, ”Big dog’s gonna howl”, doftar en stor portion Nazareth a la sjuttiotalet.  I denna öppningslåt så är man starkt influerade av den gamla tunggunglåten ”Miss Misery”, samtidigt som man även flörtar med andra låtar från samma album! Detta innebär ju även en återkoppling till själva hundtemat!

Varför?

Jo, influensernas moder återfinns ju på ”Hair of the dog” från 1975. Letar man efter andra återkopplingar så kan man faktiskt hitta några till. Några är väldigt långsökta och ytterst vaga, men andra verkar desto mer tydliga och medvetna!

Låten ”Claimed” påminner i titeln lite vagt  om “Claim to fame” från  albumet “No Mean City” (1979). På detta album återfinns även låten med samma namn, “No mean city”, vilket titelmässigt påminner mycket om den nya låten ”No mean monster” ! När det gäller det tidigare nämnda albumet ”Hair Of The Dog” så kan man också se vissa temamässiga likheter i låttitlarna mellan den gamla låten ”Please don’t Judas me” och den nya ”When Jesus comes to save the world again”.

Nazareth släppte hela tjugo studioalbum mellan 1971-1998, sedan blev det en lucka på hela tio år innan man släppte ”The Newz” 2008. En comeback som jag själv inte var alltför förtjust i eftersom jag inte tyckte att  Dan McCafferty’s röst riktigt höll måttet på denna skiva! Som en gammal Nazareth-fantast (med hela deras albumdiskografi i skivhyllan) hade jag förväntat mig mera än vad jag fick!

Detta nya album är trots allt ett fall framåt, men helheten infinner sig inte riktigt och rösten låter fortfarande alltför raspig, svajig och sprucken emellanåt! Man tror nästan att Dan McCafferty får löständerna lite på sniskan ibland! Men trots denna hårda kritik från mig, så finner jag ändå att ca 6-7 låtar håller minst godkänd klass, medan resten inte gör det! Denna kvalitetsmässiga slagsida till trots, så får skivan ändå godkänt som helhet! Det är ju Nazareth vi talar om, en kultgrupp som har funnits i 2000 år, eller något liknande…

Detta är ett album för oss alla som har följt Nazareth genom åren och kanske inte ett alster man börjar med om man vill studera denna grupp lite närmare i sömmarna! Då är det bättre att man riktar in sig på de gamla albumklassikerna från sjuttiotalet, eller på de tre potenta skivorna man släppte under nittiotalet!

Detta nya album som dagens medlemmar i gruppen, gubbarna Dan McCafferty och Pete Agnew samt ungtupparna Jimmy Murrison och Lee Agnew levererar, lägger jag in på en 11:e plats i den totala diskografin bland de 22 utgivna studioalbumen! Man vill nog låta som man gjorde på 70-talet, men lyckas ju bara till en viss del med sin vision!

Nazareth’s Big Dogz vill nog lite mer än vad de orkar med, men trots hyfsad svansföring så känns ändå inte resultatet riktigt renrasigt! Jag skäller därför bara tre gånger – Voff, voff, voff!

Roger Skoog