nyaskivor.se

Magnus Uggla ”Innan filmen tagit slut” (Uggly Music/EMI)

          Release: 2 november 

Idag släpps Magnus Ugglas nya album. ”Innan filmen tagit slut” innehåller 10 spår varav de flesta låter som man kan förvänta sig. Men…det känns i detta album att han går från ”rebell” till ”retrospektiv”. Kan det vara åldern? Eftersom Magnus själv skrivit alla sångerna, så har han kanske tagit med en del av vad han själv upplevt, eller önskat, och lagt i texterna.

De flesta melodierna låter som Uggla SKA låta – med lite nasal och läspande sång och med ett tätt, lite slamrande sound.

Men det finns ett spår som fövånar mig. ”Tänker på dig” är en av två duetter han sjunger tillsammans med Edith Backlund. Det känns som den är inriktad på Svensktoppen eller på P4:s låtlistor. Apropå den radiokanalen så har ju Uggla ett program där, men där är ”rebellen” fortfarande framträdande. När jag lyssnade på hans program veckan innan detta, så öste han galla över SJ efter en händelse där han själv blev försenad åtskilliga timmar. Hade detta spelats in efter det så hade det kanske varit mer av den ”gamla” Uggla, och då hade jag lämnat ett lite högre betyg.

”Innan filmen tagit slut” kommer säkert ligga som julklapp under granen i många våningar på ”Öfre” Östermalm.

Conny Eklund

Indigo Girls ”Beauty Queen Sisters” (Vanguard/EMI)

Indigo Girls: Emily Saliers och Amy Ray släpper nu sin artonde fullängdare. Dessa damer har varit igång sedan 1985 och har lyckats göra en fusion av folkmusik och punkrock på ett framgångsrikt sätt.

Man skriver det mesta av materialet själva och fyller på med ’trad music’.

Jag tycker att Indigo Girls sjunger mycket vackert tillsammans och har gjort många bra låtar genom åren men i mitt tycke aldrig en helt bra skiva som håller rakt igenom.

Det låter dessutom mer och mer schlager på de senare skivorna.

Denna nya är inget undantag men min bistra kritik kanske beror på att hösten gör sig påmind?

Här finns dock några riktigt bra låtar såsom: Damo och Yoke.

Börje Holmén

Annis Brander ”Glass People In The Woods” (Lonely Road Records/Border)

I landet Brunsås kan någon bli en fulländad artist på 2 minuter i Idol och knappt fyllt sjutton. I vissa andra fall tar det betydligt längre tid, vilket också  kan bära sig bättre i längden. Annis Brander har som musiker och låtskrivare tagit den långa vägen enligt metoden LHS(livets hårda skola). Längs stigar, småvägar och otaliga stopp har hon under cirkus tio år som musiker och låtskrivare slipat fram ett uttryck i sin musik som kan bära långt.

Det finns ett moget uttryck i hennes låtar och röst som är tilltalande och går rakt in i hjärteroten. Hon sitter på en guldskatt som är få förunnat när det gäller att skapa slagkraftiga melodislingor som har förmågan att stanna kvar i medvetandet.

Bäst kommer detta fram i de mer tempofyllda spåren på Glass People In The Woods, hennes  andra album på det egna skivbolaget Lonely Road Records. Oh Foolish Me, More Then Ice  Cream, Darling och Burning Sky borde toppa radions spellistor om det fanns någon rättvisa i mediasvängen. Men det vet vi ju hur det är med den saken.

Hennes balladsida har en mörkare ton och känns mer privat. Här syns ett annat musikskapande som inte  i första hand bygger på en snygg melodihake.

Live på Café Augusts scen för en kort tid sedan fungerade det här bättre än på detta album. Då kunde man koppla ihop hennes själfyllda röst, musik och utmärkta band på ett helt annat sätt.

På skiva glöder Annis. Live brinner hon.

Bengt Berglind

Tävling: Den med lite tur kan faktiskt vinna ett alldeles eget exemplar av Glass People In The Woods. Under oktober lottar vi ut 5 skivor i samarbete med Birgitta Nielsen, Big Is Promotion. Dessutom kör vi en extra dragning i november för er som läser det här lite sent (tack Peter Holmstedt på Hemifrån för den extra skivan). Ta nu chansen att vinna det här fantastiska albumet. Du kommer till tävlingssidan genom att klicka på länken…

Oh My Darling ”In the lonesome hours” (Oh My Darling Music/Hemifrån)

Oh My Darling är en grupp bestående av: 

              Allison De Groot sång och banjo
              Marie-Josée Dandeneau sång och bas
              Rosalyn Dennett sång och fiol
              Vanessa Kuzina  sång och gitarr

När dessa kanadensiska damer drar i gång är det inte några ensamma timmar om man får skoja lite om skivans titel.

Deras musik kommer från USA och Kanada där folkmusikens influenser är tydligast.

Jag tycker att bandet låter lika bra som The Be Good Tanyas och har mycket gemensamt med de tre tjejerna. Även om Oh My Darling blandar folkmusiken med mycket mera av bluegrass.

Sammanfattningsvis en mycket bra skiva och en bra inkörsport till americana-folk och bluegrass.

Börje Holmén

Grinspoon ”Six To Midnight” (DR2/Sound Pollution)

Att det australiensiska Grinspoon tagit sitt namn efter Dr Lester Grinspoon, som var den första som uppmärksammade att man kunde använda marijuana för mediciniskt bruk, är bara meningslös besserwisserfakta. Men att deras ”Six To Midnight” (som faktiskt släpptes redan 2009) redan sålt guld i Australien, borde tyda på att de har något som borde tilltala även den europeiska publiken nu när den europeiska versionen av skivan, med fem bonuslåtar, släpptes i juli. Skivan är bandets sjätte i ordningen.

Grinspoon spelar hårdmusik som är svår att definiera och placera i ett bestämt fack; för bandets musik har influenser av tung 70-tals hårdrock, sleaze, grunge, punk, hardcorepunk och hederlig skitig rocknroll som man mixar ner till något som känns som ett relativt eget sound. Det viktigaste faktumet kvarstår dock och det är att jag gillar detta skarpt, för att det känns färskt, levande och vitalt samtidigt som det är som en musikalisk spark i skrevet. Så därmed placerar vi in Grinspoon i facket ’bra hårdmusik’. I övrigt hoppas jag att detta album kan ge bandet en marknad även i norra Europa, för det vore skoj att se dem live någon gång i framtiden.

Lars Svantesson

Gaslight Anthem ”iTunes session” (SideOneDummy)

För regelbundna läsare är det antagligen ingen nyhet att jag gillar Gaslight Anthem utav stora mått. Men den här digitala utgåvan som mest innehåller mediokra covers känns det som vi kunde ha varit utan. Den är visserligen släppt som en mellan-album-grej för de absolut mest inbitna supportrarna, och som det kanske den funkar. Men om du inte gillar bandet mer än vad jag gör, gör du lika bra i att strunta i den här digital-EP:n – för speciellt rolig är den inte. Bäst är ändå den något udda versionen av deras egna ”The Boxer” och den sprillans nya ”Our Fathers Son”.

Varmt välkomna igen grabbar, när ni har något att komma med!

Lars Svantesson

Def Leppard “Mirror Ball – Live & More” 2CD+DVD (Frontiers/Cosmos)

Givetvis har jag Def Leppard’s alla utgivna album, samt Dvd:n ”Best Of The Videos” från 2004, hemma i mitt älskade musikrum!

Detta eftersom jag…

–     gillar Def Leppard’s musik!

–     alltid har gillat Def Leppard’s musik!

–     nog alltid kommer att gilla Def Leppard’s musik!

Då jag uppenbarligen har en positiv grundinställning till Rick Allen, Vivian Campbell, Phil Collen, Joe Elliot och Rick Savage och deras musik, så kanske jag också är tillräckligt partisk i frågan för att tycka att allt Def Leppard ger ut på skiva alltid också är bra?

Nej, så är verkligen inte fallet (det mesta är förvisso riktigt bra, men inte allt)!

Men nu är det väl först och främst inte låtarna som sådana som ska nagelfaras på denna skiva, för de är ju redan etablerade sedan många år tillbaka, utan det är själva produktionen, konceptet och produktens sammantagna kontext i lyssnaren öron som måste betygsättas!

Detta är Def Leppard’s första livealbum efter mer än 30 år som albumsläppande band. Man släppte i och för sig live-dvd:n ”Live in Sheffield” hösten 2010, men på cd har man inte släppt något tidigare.

Detta tycker jag på sätt och vis är bra!

Bra därför att man inte har gödslat marknaden med medelmåttiga livealbum, som många andra artister gjort, och bra för att man försöker göra något ordentligt av det hela, nu när man väl ger ut en liveplatta sent omsider.

Normalt är jag inget större fan av liveskivor! Liveskivor som nästan alltid är en sämre version av ett ”The Greatest Hits/The Best Of” album, eller liknande. Album där man alltid staplar en massa hitlåtar på varandra, samtidigt som det alltid låter så mycket sämre än de ursprungliga versionerna, men som man istället har övergött med diverse meningslösa musikaliska onaniakter bestående av olika typer av nervpåfrestande gitarr-, bas- och trumsolon (pust…)! Det är väl inte heller helt ovanligt att man många gånger också bättrar på musikljudet i efterhand, samt klistrar in lite extra publikljud etc.

Men idag har ju liveinspelningarna ofta också, mer eller mindre, flyttat över från cd-formatet till dvd:n! Ett format där liveuppträdanden fungerar så mycket bättre, tack vare en ytterligare dimension i upplevelsen hos konsumenten!  

Men nu har ju Def Leppard inte släppt någon liveskiva tidigare! Men denna skiva är inte heller inspelad under en och samma konsert, utan man har plockat materialet från flera olika tillfällen och som grädde på moset så  har man också bättrat på det hela i studion efteråt!

Men hur var det nu? Var det nu inte detta som jag ondgjorde mig över alldeles nyss? Visst var det väl så?

Jo, men i detta fall så känns konceptet ändå helt acceptabelt, man får ju den hit-kavalkad som man trots allt, ändå ville ha, och det hela är också framfört på ett lite annorlunda sätt (vilket skiljer denna utgivning från de tidigare originalinspelningarna), med fullt acceptabel ljudbild och det hela känns lite som studioinspelning på scen. Man kan köpa detta koncept och ljudmässigt är det inget att klaga på, trots att man får lite från båda världar!

I mina öron är detta ju inte någon renrasig liveskiva, utan mer en livehybridskiva! Dessutom avslutar tre nya studiospår cd nr 2!

Först har vi ”Undefeated”, som är en traditionell rockig och bra Def Leppard låt (denna gillar jag!), sedan kommer ”Kings of the world”, som nästan låter som en Queen-cover, den är ganska bra gjord, men… (nja!!), och den tredje är ”It’s all about believin”, en i mina öron ganska så identitetslös och poppig låt som ibland doftar lite Coldplay/U2 (!), denna låt känns som en utfyllnad (en låt jag tycker är alltför smetig och tråkig)!

Men förutom de två cd-skivorna så ingår ju även en dvd i paketet! Denna dvd innhåller två musikvideos, ”Nine live” & ”C’mon C’mon”, samt de fyra livespåren, ”Rock! Rock! (till you drop)”, ”Hysteria”, ”Armagedoon’ it”, & ”Pour some sugar on me”, samt lite spridda skurar med småsnuttar med titlar som “Rick Allen returns to Donington”, “Quebec, Canada”, (där man även träffar och pratar med rockkollegorna Billy Idol & Steve Stevens), “2009 Country Music Awards”, ”Backstage at Download 2009”, “Japan/Australia tour” samt “Making the Mirror Ball”.

Dubbelalbumet ”Mirror Ball – Live & More” innehåller följande livespår:

CD1:  “Rock! Rock (Till you drop)/Rocket/Animal/C’mon C’mon/Make love like a man/Too late for love/Foolin’/Nine lives/Love bites/Rock on”.

CD2: “Two steps behind/Bringin’ on the heartbreak/Switch 625/Hysteria/Armageddon it/Photograph/Pour some sugar on me/Rock of ages/Let’s get rocked/Action/Bad actress”, samt de tre tidigare nämnda studiospåren.

Som en plikttrogen Def Leppard-anhängare så kan min sammantagna slutsats givetvis inte bli något annat än ett godkänt resultat, men det hade det ju blivit i alla fall! Godkänt med ett litet plus i kanten, blir det till och med!

Men detta är faktiskt en ganska svårbedömd produkt om man ska vara helt ärlig, men den är helt klart värd att köpa, att lyssna på och självklart också värd sin plats i skivhyllan, och detta oavsett om man är en varm anhängare av Def Leppard eller ej!

C’mon C’mon  – Let’s Get Rocked!

Roger Skoog

New Found Glory ”Radiosurgery” (Epitaph/Cosmos)

Allvarligt talat. New Found Glory kan sluta att leta efter sin berömmelse. De må ha varit ganska hyggligt poppunkiga för cirka tio år sen, men nu har de gått och blivit både gamla och mätta. Tyvärr kommer säkert många köpa den här plattan för att bandet tidigare har gjort sig ett namn. De som gör det kommer få precis vad de vill ha, fast i mer ointressant variant än tidigare. Det här är tråkigt, tjatigt och sömnigt. Tyvärr för NFG är det mest intressanta med den här skivan låttitlarna, som stundtals är lysande – men tyvärr är inte låtarna ens närmningsvärt lika intressanta som just titlarna. Enda låtarna som lockar till att lyssnas på igen är ”Summer fling don’t mean a thing” och ”Caught in the act”.

Är det här den nya skivan med New Found Glory? Eller är det den skivan innan dess? Hör ingen skillnad!

Sluta, lägg ner eller gör nåt nytt. Snälla…

Lars Svantesson

Peter Gabriel ”New Blood” (Real World/EMI)

Hur står det till med Peter Gabriels förhållande till musik nuförtiden? Titeln på nya albumet New Blood antyder en nytändning samtidigt som skivan består av nya tolkningar av gammal skåpmat.

Under många år var Peter Gabriel min husgud. Även om jag först på allvar upptäckte honom i samband med tredje soloskivan (Melt), så var min relation till hans skivor och musik mycket intensiv under drygt tio års tid, för att sedan kraftigt klinga av. Och ibland tror jag att det kan bero på att Gabriel själv förlorade intresse för att göra musik. Efter US som kom 1992 har han släppt ytterst få ”riktiga” album med egna låtar. En del filmmusik har skrivits men Gabriel har haft större engagemang i andras musik genom sitt skivbolag Real World och framförallt i andra frågor såsom mänskliga rättigheter. På pappret är det mer av pliktskyldighet som det dyker upp något vart tionde år, och nu det senaste är det inte ens originalkompositioner.

Förra året kom Scratch My Back, en coverskiva. Det som utmärker denna, bortsett från att den innehåller just covers, är att Gabriel här har hängt undan rocken, stängt av elektroniken, kopplat ner de globala inslagen och istället anammat ett mer avskalat anslag – trots att arrangemangen utgörs av stor orkester med blås-, sträng- och rytmsektion . Och kan man göra så med andras låtar kan man också göra så med sina egna.

På nya New Blood har Gabriel tagit ett knippe av sina egna alster och kört genom orkestermaskineriet med ganska skiftande resultat. Det är hedervärt att hits blandats med ”vanliga” spår, och extra fjäder i hatten att den anskrämliga Sledgehammer (vars enda egentliga förtjänst var musikvideon som lyfte bland annat Aardman Animations och leranimationen till accepterad uttrycksform) helt saknas.

New Blood inleds med Rhythm Of The Heart och det är att sätta ribban högt eftersom ett mästerverk är ett mästerverk är ett mästerverk. Men redan här inser jag att man kanske måste vara mer klassiskt skolad än vad jag är för att verkligen uppskatta den kakofoni av ljud och det kaos som låten utmynnar i. Inte heller Intruder, som i original är en manisk och klaustrofobisk pärla, överlever transformationen utan blir snarast outhärdlig. Å andra sidan får exempelvis Wallflower, In Your Eyes, Red Rain nya dimensioner och glittrar i nya nyanser. Två av de låtar som jag anser vara Gabriels största bidrag till vår kultur finns med på skivan; San Jacinto och Mercy Street. Mercy Street funkar utmärkt om man bortsett från Ane Bruns omotiverade bidrag och San Jacinto är tveklöst New Bloods absoluta höjdpunkt.

Sammantaget är mitt intryck av New Blood splittrat. Det som fungerar mindre bra havererar fullständigt och blir nästintill plågsamt medan det  som är bra ger nästan ståpäls. För de mest hängivna harcorefansen är nog New Blood spännande och uppfriskande, men den som bara är nyfiken på Peter Gabriel bör istället rikta sin uppmärksamhet på skivorna från 80-talet. Personligen är jag glad över alla livstecken från Gabriel och tacksam över att då och då får ta del av hans musicerande, men helt uppriktigt så föredrar jag i detta fall att leva i det förflutna. Ibland är det berättigat att tycka att det var bättre förr.

Jonaz Björk

Tom Waits ”Bad As Me” (Anti/Cosmos)

            Release: Idag

Under 1970-talet skapade sig Tom Waits en egen nisch inom amerikansk musik med en persona som försupen bohemisk barpianist och trubadur med foten i jazz, blues och gamla schlagers. I och med plattan Swordfishtrombones från 1983 excellerade Waits ytterligare i excentricitet och återuppfann sig själv med ett slags än mer vaudeville-aktig sound och teatraliskt uttryck – en rå blandning av forna tiders  amerikansk populärmusik,  tysk cabaret, rumba och experimenterande med slagverk och andra instrument än det tidigare så använda pianot. Alltid med den kärva och omisskännliga rösten – vacker och själfull i all sin skrovlighet  – som nav.

På den sistnämnda stigen har Waits fortsatt framgångsrikt. Det är sju år sedan förra studioalbumet Real Gone (2004) och nu kommer Waits med Bad As Me. En platta som är minst lika bra som föregående, om inte snäppet starkare. Jag tror jag gillar den mer, i alla fall. Och frågan är om inte Waits unika röst låter bättre och känsligare än någonsin. Det här är en typ av musik som ter sig klassisk och stilbildande från första stunden man hör den. Uråldrig och ny på en och samma gång. Hypnotisk. Förhäxande. Magisk. Ja, det är Tom Waits i högform, helt enkelt.

Lyssna på: ”Back In The Crowd”, ”Last Leaf”, ”New Year’s Eve”

Henric Ahlgren