nyaskivor.se

Flogging Molly ”Speed of darkness” (Borstal Beat/Border)

Första gången jag hörde Flogging Molly var på våren 2003 och jag knockades totalt av bandets mix av punk och irländsk folkmusik. Jag såg dem på Hultsfred samma år och där knockade dem mig också fullständigt. Jag åkte till Christiania i Köpenhamn den vintern och såg dem och dem knockade mig ännu mer.

Men därefter någon gång började min besatthet av bandet lugna ner sig och idag ser jag dem som ett band i mängden, men de är även ett av världens hårdast jobbande band och är ständigt ute på vägarna.

Nu har de släppt en ny platta, den 5:e studioplattan, ”Speed of darkness”, och det är en ganska spretig historia. De har spelat in skivan i en ombyggd kyrka utanför Asheville i North Carolina tillsammans med den namnkunnige Ryan Hewitt bakom spakarna.

Det är arbetarrock med hjärtat på rätt ställe och texterna, som är välskrivna av sångaren Dave King, behandlar ofta orättvisor. Punken har fått stryka på foten, med undantag för några av mina favoritlåtar ”Speed of darkness” och ”Oliver Boy (All of our boys)”.

Något som stör mig mycket är låtarnas spretighet. Det blandas friskt mellan moll och dur och tempobyten i samma låt, och det har jag lite svårt att få ihop, det är lite nyskapande och fint tänkt, men det fungerar inte riktigt på alla låtar. Skräckexemplet är väl ”Don’t shut ’em down” som blandar Green Day-poppunk med något Rolling Stones ”Satisfaction”-liknande riff.

Flogging Molly har försökt förnya sig men lyckas inte hela vägen. Men betyget är ändå klart godkänt, det finns många godbitar att hitta på plattan.

Marcus Johansson

David Gogo ”Soul-Bender” (Dixiefrog/Border)

David Gogo, jo det ÄR hans riktiga namn, har släppt sitt nya album ”Soul Bender” på labeln Dixiefrog.

Detta är en ny bekantskap för mig, men en trevlig sådan. En skön blandning av soul och blues. David gör, med bravur, covers av bland andra: Elmore James, Wilson Pickett och Procol Harum. Dessutom sjunger han den evigt aktuella Michael Jacksons ”The way you make me feel”, i en mycket bra version. Till och med min fru, som annars inte direkt delar min musiksmak, blev förtjust och lyssnade förnöjd på hela skivan!

Detta är ett album som passar perfekt nu när dimman ligger som ett vått täcke över nejden och ska helst lyssnas på framför brasan, med ett gott glas whisky, i lugn och ro.

David Gogo har framträtt med många stora bluesmusiker, och även vunnit pris inom genren.

Så jag ger full pott, och väntar med spänning på nästa album.

Conny Eklund

Freddie Wadling “With a license to kill” (Capitol/EMI)

Jag har liksom många andra alltid varit fascinerad över Wadlings unika röst som, likt ett precisionsinstrument, alltid med stor skicklighet manövrerar sig fram genom musikens olika labyrinter, ibland på gränsen till det otillåtna, men aldrig över densamma! Och sedan barnsben har jag även gillat James Bond-filmerna med deras olika ledmotiv.

Givetvis var jag nyfiken på hur det skulle bli när man sammanförde alla dessa komponenter till en och samma enhet! Freddie Wadling som sjunger olika ledmotiv till James Bond kan ju aldrig bli något annat än bra, kan man tycka! Eller?

Alla som har följt Wadlings musikaliska karriär har också hört honom sjunga punk, elektronisk alternativrock, Captain Beefheart-covers och folkliga örhängen etc. Men nu är det James Bond, som Freddie ”Agent 007 med rätt att sjunga” Wadling, tar i musikalisk besittning!

Freddie Wadling har alltid haft ett stort intresse för film, parallellt med musiken. Därför är det inte helt ologiskt att han på albumet ”With a license to kill” tolkar tolv berömda James Bond-ledmotiv. Dessutom återfinns, på Wadlings eget initiativ, P F Sloan och Steve Barris eleganta ”Secret agent man” (från TV-serien The Danger Man, 1966) med på albumet.

Wadlings huvudsakliga kompanjon på albumet är cellisten Sebastian Öberg (Fläskkvartetten). Öberg har även producerat plattan tillsammans med Christian Olsson. Man spelade in alla grunder med bara cello och sång, därefter funderade man över hur man skulle kunna berika låtarna genom att ändra i arrangemangen, men utan att för den skull förlora den förtätade stämningen man redan hade fångat in!

Men man tog in ett gäng säkra kort, d v s musiker som man hade spelat med tidigare. Christian Olsson (trummor, gitarr & medproducent), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon & klarinett), samt Goran Kajfes (trumpet). Freddie röst är nästan också att betrakta som ett eget instrument, med sin unika stämma som kan tänjas och formas om i olika ljudkompositioner beroende på sammanhang!

Goran fick fria händer i ”A view to a kill” – ”Han är en mästare på trumpet”, konstaterar Wadling, som själv bidrog med…iPhone! Både i form av keyboardappar, men också med att den faktiskt ringde när de spelade in ”Secret agent man”!

”Jag hoppas att vi inte blir stämda av Apple för att deras telefonsignal är med på skivan, ler Wadling”, som körde sin iPhone genom en två decimeter hög Marshallstack.

Freddies egna favoriter på albumet är ”The world is not enough, Another Way To Die & Goldfinger” och Freddie berättar själv varför:

” Att sjunga The World is Not Enough gav mig en liten extra kick – jag trodde inte riktigt jag skulle fixa den, för den ligger lite lågt. Men det finns en återhållsamhet i den som är snygg.  Another Way To Die, är en annan favorit. Men även många av de andra växte när jag studerat dem och gått in i dem. Vi var tveksamma till att ge oss på Goldfinger – ingen kan sjunga som Shirley Bassey. Men den är med, som en hyllning till henne.”

Mina egna favoriter på detta album är ”The world is not enough, Goldeneye, Diamonds are forever, Live and let die”, samt ”A view to a kill” som jag nog tycker är alster som lyfter sig lite över de andra låtarna!

De tretton låtarna på skivan är:

”You only live twice, License to kill, The world is not enough, Goldeneye, Secret agent man, Diamonds are forever, Another way to die, Goldfinger, From Russia with love, Live and let die, A view to a kill, Tomorrow never dies,  We have all the time in the world”.

Men jag tror nog att man måste lyssna genom hela albumet några gånger innan det hela sätter sig i sinnet, med alla dess individuella detaljer, skiftningar och nyanser! Freddie är skickligt ackompanjerad av ett gäng musiker som ibland påminner om Fläskkvartetten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Sebastian Öberg har ett förflutet där!

Detta är en lågmäld komposition där olika James Bond-teman radas upp, ett efter ett, skickligt sammanfogat av Wadlings unika röst. Jag känner instinktivt att man borde sätta sig ner i bästa fåtöljen, i ett totalt nedsläckt rum, med volymen på en lagom hög nivå, med ett glas i handen, fyllt med isbitar som ackompanjeras av något alkoholhaltigt smaskens! Sedan sitter man där och läppjar, med slutna ögon och går in i Freddie Wadlings musikaliska Bond-värld! En värld där agenten Freddie 007 Wadling smyger omkring beväpnad med sin enastående sångröst!

Freddie Wadling i sin tur förklarar hur man bäst får till en optimal avlyssning av detta album:

”Man ska naturligtvis ha ett glas Dry Martini – skakad, inte rörd. Och så skadar det väl inte med lite kvinnlig fägring, he he”.

Freddie ’Agent 007’ Wadling får givetvis behålla sin licens för ett väl genomfört sånguppdrag!

Roger Skoog

Susan Boyle ”Someone to watch over me” (Syco/Sony)

Minns ni Susan Boyle? Visst gör ni det om ni minns Britains got talent 2009, då hon steg in på scenen osminkad, pladdrande med ful dialekt och med en obeskrivlig frisyr! Fast sedan när hon började sjunga…ståpäls hos alla som lyssnade, även juryn.

Sedan dess har det varit ganska tyst om henne, trots 2 släppta album som sålt bra, och en total makeover av hennes utseende.

Nu har Sony släppt nya ”Someone To Watch Over Me” och några saker slår mig: Hon försöker låta som Sarah Brightman, fast Sarah har bättre mer skolad röst, och när man hört de två första spåren vet man hur resten låter! Inga överraskningar här!

På detta album tolkar Susan sånger av bla Benny Andersson/Björn Ulvaeus och Depeche Mode. Men allt ligger på en sövande bakgrund av smäktande stråkar och välstämda flyglar. Detta album passar perfekt i bakgrunden i sovrummet på en guldbröllopssemester.

Hon kanske skulle, till nästa album – vilket det säkert blir ett med tanke på upplagorna hon trots allt säljer – försöka lägga in några överraskningar. Om hon nu kan sjunga i en annan stil.

Så jag säger som i en av Povel Ramels slagdängor: ”Har ni hört den förut?”  Ja det har vi.

Conny Eklund

Deportees ”Islands & Shores” (Universal)

Deportees som är tokhyllade av vänner och en stor kritikerkår får inte mig att omedelbart falla in i hyllningskören. Jag hör att det är föredömligt producerat och sångstämmorna ligger limmade mot varandra. Det är välspelat och smart in i minsta detalj. Jag hör och förstår.

Men det griper inte tag i mig. För varje spår som drar igång så hoppas jag och tänker att det här var bra. Nu vänder det. Men sen, efter en kort stund tappar jag helt intresset. Det spelar alltså ingen roll att många melodislingor är utsökta både i form och framförande.

Kanske kommer låtarna att ruggas upp och få mer liv live. Det är bara att hoppas. För här finns det kvalité i musikaliskt överflöd. Kanske är det bandets åttiotals-synth/keyboard/elektronik som får mina öron att blunda. Jag återkommer framåt jul om jag ändrat uppfattning. Synd på en sån vältillagad anrättning.

Bengt Berglind

Georg Riedel, Sarah Riedel & Nicolai Dunger “Cornelis vs Riedel” CD+bok (Playground)

Georg Riedel presenterar här 14 nya tonsättningar till ett princip tidigare osjunget material. Dessutom finns det två sånger med på albumet som Riedel skrev åt Cornelis redan på sextiotalet, ”Rosenblad, Rosenblad” (en låt som fanns med på Cornelis album: ”Poem, ballader och lite blues” från 1970) samt ”En visa om ett rosenblad”.

Under namnet ”Cornelis vs Riedel” framför Sarah Riedel och Nicolai Dunger dessa nya tolkningar av Cornelis Vreeswijks texter, som i denna tappning har fått en stor jazzig skrud, med små invävda stänk av folkmusik och blues.

På skivan medverkar även följande musiker – Georg Riedel (kontrabas), Jonas Östholm (piano), Christoffer Cantillo (slagverk), Reine Fiske (gitarr), Emil Strandberg (trumpet), Fredrik Ljungkvist (träblås) samt Per-Åke Holmlander (tuba).

Själv gillar jag ju stora delar av Cornelis musikskatt, särskilt då de låtar som drar lite mot bluesmusikens territorium! Men när det gäller denna skiva så känner jag mig väldigt kluven! Jag gillar inte när det blir för mycket jazz, och detta är ju bara en massa visor med jazzkomp, respektive visjazz!

Gillar man kombinationen: Cornelius musik + Georg & Sarah Riedel + Nicolai Dunger + ett malande jazzigt komp, ja då är det ju kalas hela dagen! Men vill man istället att det ska låta mer som Cornelis Vreeswijk himself, ja då är det istället ett bottennapp (tycker i alla fall jag)!

Musiken är ju i sitt framförande till stora delar väldigt lågmäld i sin struktur och spontant så skulle denna komposition kännas mer naturlig som ett live-framträdande i en kyrka etc.

De 14 låtarna på albumet ”Cornelis vs Riedel” är:

”Här dansar Fredrik Åkare/ En visa till Veronica/ Rörande ett intermezzo/ À la Taube/ En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån/ Ta hit ett piano! Sa Jan Johansson/ Damen med hunden/ Ge ej ett kärlekstecken/En visa till Linnéa när hon inte ville vakna hos mig/ Lilla regn/ Om natten, när stjärnorna dansar/ Rosenblad, rosenblad/ När jag var ung och fager/  En visa om ett rosenblad/ Så räckte mig Iris bägaren/ Vaggvisa”

Början på skivan tycker jag ändå i sammanhanget ändå är rätt hyfsad, och de fyra låtar på skivan jag faktiskt ändå kan ge (nästan) ett godkänt betyg är de mindre jazziga alstren: ”Här dansar Fredrik Åkare”, ”En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån”, ”Ge mig ett kärlekstecken”, och ”När jag var ung och fager”.

Men när vi börjar närma oss slutet på skivan så känner jag mig nästan lite irriterad! Lite mer variation i kompet hade åtminstone i mina öron, inte skadat!

Jag kan därför inte på långa vägar ge ett godkänt betyg till denna skiva! Det är alldeles för mycket jazz, och jazztonerna kokar ner de mindre kända Vreeswijk kompositionerna till nästan oigenkännlighet.

Jag förstår inte heller riktigt syftet med denna produkt! Samtidigt som man vill tolka Cornelis musik, så tar man genom denna skapelse samtidigt ett avstånd från hans musik! Genom att förändra framförandet på detta sätt har man skapat något annat!´

För mig framstår det hela faktiskt lite som falsk marknadsföring och hade jag köpt denna skiva utan att känna till något om Riedel & Dunger, så hade jag nog blivit grymt besviken.

Men gillar man detta koncept (som i teorin ändå är lite intressant) i alla delar så är det garanterat en godkänd produkt, men inte för mig. Jag måste såga detta!

Cornelis vs Riedel = Dåligt!

Roger Skoog

The Waterboys ”An Appointment With Mr Yeats” (Proper/Playground)

Waterboys tappade jag musikkontakten med efter This is The Sea, Fisherman’s Blues och Room To Roam. Mike Scott gjorde visserligen två soloalbum som var helt ok, men sen var det inget mer.

För nu skulle det rockas och exprimenteras. På albumet Dream Harder och Rock In The Weary Land stoppade man alltså in denna smakfulla engelska musikkonfekt i en marshmallowsmaskin och ut kom det stelbent rocksmörja av värsta sort. Det är aldrig fel att försöka utvecklas och söka nya vägar och uttryckssätt, men här gick det ordentligt fel.

Men nu är The Waterboys tillbaks på banan med besked. Mike Scott har gjort det han drömt om länge och tonsatt fjorton dikter av den engelske poeten William Butler Yeats. Musiken sveper in som en varm vind från de skottska hedarna och tar skiftande element ur den engelska folkmusiken till hjälp för att allt ska komma på plats.

Mike Scotts röst, som alltid har varit en favoritröst inom den engelska rockscenen, har återfått sin skärpa och fått en ny och klarare klang. Han sjunger som en gud albumet igenom. Vid hans sida finns här multiinstrumentalisten Kate St John, violinisten Steve Wickman och sångerskan Katie Kim.

Mötet med Mr Yeats och nyuppståndna Waterboys omfamnar mig med samma känsla som en perfekt lagad Irish coffee vid den öppna brasan en kulen höstkväll.

Bengt Berglind

Samling “När mullret dövar våra öron blir vi rädda” (Epic/Sony)

Allt började med att Max Groundstroem som spelat hela sitt liv tröttnade på allt han gjort. En 29-åring som via Elvis, surfrock och stel postpunk till slut fann proggbandet Samla Mammas Mannas lekfulla 1970-talsmusik. En musikalisk resa som nu har resulterat i det (ny)proggiga popbandet Samling!

Max Groundstroem säger:

”Jag hade ingen konkret tanke på vad jag skulle göra. Jag började med att spela in egna idéer i min studio. Idéer som var närmare mig själv. Det skulle vara jag utan tanke på stil eller form. Som att börja med ett tomt papper.”

När låtarna sedan kom blev stilen också allt tydligare och även insikten att han behövde andra att göra musiken tillsammans med!

”Jag hörde av mig till andra musiker som jag tänkte skulle passa in i sammanhanget.”

Sedan beslöt man sig för en fotosession, detta ens redan innan man hade tagit en ton tillsammans eller hade ett namn på gruppen!

Samling är ett sjumannaband från Stockholm och består av följande medlemmar: Max Groundstroem – sång & gitarr, Victor Hvidfeldt – bas, Erik Sainz – congas, John Lindblom – gitarr, Karl-Johan Liljeberg – trummor, Petter Karlsson – gitarr samt Tobias ”Topi” Okko Öhman – percussion.

Samling har från vissa håll fått viss negativ kritik för att man gör någon form av proggig retrorock, och visst inser man ganska snart att man nog känner igen det hela, men trots detta, har man likväl aldrig hört det förr!

 Detta är egentligen ett bra betyg, för det Samling har gjort är att man har hittat en egen unik och specifik ådra inom ett redan sedan tidigare rejält inmutat och sönderhackat musikalisk område. Ordet jag spontant finner för detta musikaliska uttryck är helt enkelt: Ny-progg!

Den musikaliska upplevelsen landar i diverse influenser från musik som pop, visa och progg, som ibland har fått lite drömsk och psykedelisk anstrykning! Det låter egentligen inte 70/80-tal på något vis, men likväl så har man på något konstigt, men skickligt sätt, ändå fångat in denna musikaliska tidsanda som sedan levereras i en modern musikalisk kostym.

Den 26 oktober 2011 släpptes debutalbumet ”När Mullret Dövar Våra Öron Blir Vi Rädda”. Samling skivdebuterade annars med singeln ”Anna” tidigare i år, men ingen av singelns tre låtar finns med på albumet, det gör däremot singeln man släppte tidigare i höstas – ”Dra täcket över huvudet”.

Albumet innehåller tio spår och ingenting är direkt dåligt, men ingenting är inte heller riktigt så där spontant superduper! Däremot så är det hela väldigt intressant för oss alla gamla fossil som känner sig bekväma och hemma i musikaliska landskap med anor från 1970/80-talen!

Jag tycker att sex av de tio låtarna höjer sig ett litet snäpp över de andra – ”Stackars lilla värsting”, ”Desperationen”, ”Ett slut”, ”Aldrig sätta sig på tvären”, ”Inte räcka till” samt ”God natt”.

När Samling smeker våra öron blir vi nostalgiskt glada! Detta är en stark och intressant nyproggig debutskiva som lovar gott för framtiden!

Roger Skoog

Ryan Adams ”Ashes and fire” (Columbia/Sony)

Ryan Adams är tillbaka med en ny soloplatta efter att bandet The Cardinals upplöstes 2009. Till sin hjälp har han tagit producenten Glyn Johns, som har producerat massor av stora artister och vars son Ethan tidigare producerat Ryan’s skivor ”Heartbreaker”, ”Gold” och ”29”.

”Ashes and fire” är en lugn och fin historia som Ryan själv beskriver har en snällare bild av honom själv, där han ser på sitt eget liv som ett spöke.

Skivan är full av countryballader med klassisk sättning, och överlag så är tempot lite för slött för att man ska orka hålla sig engagerad genom hela skivan.

Det börjar helt underbart med ”Dirty Rain” som är en klockren countrypärla med härlig orgel av Tom Petty & the Heartbreakers Benmont Tench. Sen fortsätter det minst lika bra med ”Ashes and fire” som är en salooncountryvals, Ryan Adams i högform.

Mitten på skivan är lite svagare, framförallt Coldplay-poppiga ”Chains of love” och ”Invisible Riverside” som aldrig hittar svänget eftersom den är lite för långsam, och refrängen är flumprogg-dålig.

Mot slutet hittar Ryan tillbaks igen med härliga ”Lucky now” och den fragila och superfina högstadietryckaren ”I love you but I don’t know what to say”

Skivan håller som sagt lite ojämn kvalité, men topparna är tillräckligt höga för att det ska bli en fantastisk skiva, och dalarna är inte tillräckligt djupa för att förstöra för resten. ”Ashes and fire” är perfekt skiva så här i hösttider, det är bara att sjunka ner i favoritfåtöljen och försvinna iväg med Ryan’s fantastiska röst och sömniga skörhet.

Lyssna även på de akustiska versionerna av ”Ashes and fire” som finns på youtube. Låten blir nästan ännu bättre när den endast framförs av Ryan, gitarr och munspel. Länk: http://youtu.be/VBWAYnRN6dM

Marcus Johansson