Posts Tagged ‘v.22’

Hårdrocksnostalgi med en stor portion humor

Spinal Tap "Back From The Dead" (Essential/Playground)
Spinal Tap ”Back From The Dead” (Essential/Playground)

betyg313

Behöver världen den här skivan? Ja, det var det första jag frågade mig innan jag lyssnade igenom de 19 låtarna. ”Back From The Dead” är en comeback av kultbandet Spinal Tap, 25 år efter att filmen ”This Is Spinal Tap” hade premiär. Och skivan ligger i en annorlunda digipack med ”pop-up-effekt” med bandmedlemmarna David St. Hubbins, Nigel Tufnel och Derek Smalls. Utöver skivåterkomsten bjuder de på en världsturné som utgörs av en enda konsert (!) på Wembley Arena i London. Udda, minst sagt, men så är humor den stora drivkraften i fallet Spinal Tap. Kultbandet som gick från att vara ett fiktivt band i en fiktiv dokumentärfilm till att leva ett eget liv utanför filmvärlden. Citat ur filmen är vanligt förekommande då hårdrockare (inklusive musiker) träffas för att prata musik.

Musiken på nya skivan då? Jo, ”Back From The Dead” innehåller nyinspelningar av gamla låtar blandat med nya låtar och blandningen fungerar eftersom låtarna är gjorda i samma stil. Några låtar som är värda att spelas mer än övriga på skivan är ”Back From The Dead”, ”Hell Hole” och ”Big Bottom”. Personligen föredrar jag att se bandet i någon av filmerna, eftersom låtarna blir bättre/roligare när man samtidigt kan se de komiska karaktärerna och deras öden.

Om världen behöver ”Back From The Dead”? Nja, den är knappast livsviktig men i en värld där alldeles för många tar sig själva på för stort allvar så fungerar den som motvikt. Hur som helst rekommenderar jag skivan för hårdrocksnostalgiker som tycker om musik med en stor portion humor.

Magnus Bergström

Fotnot: Recensionen avser endast musik-cd:n och inte den medföljande dvd:n (vilken troligtvis höjer betyget).

Tags:

28

05 2009

Plyschfunk med vattenkammat afro

 

Damn! "Let’s Zoom In" (P.O.P.E./Playground)
Damn! ”Let’s Zoom In” (P.O.P.E./Playground)

betyg21

Förväntningarna låg ganska högt när jag fick höra att dessa väldigt skickliga musiker med det enorma funksvänget hade ny platta på gång i vintras. Funk är för mig riktigt svettigt och skitigt med en enorm energi, så jag hade hoppats på en del sådant. Gänget hade tydligen tänkt sig en aningen annan väg genom lite slickare sound samt lite mer plyschfunk med vattenkammat afro. Jag är absolut inte någon motståndare till en svalare funk med lite mer återhållsam stil, men det kräver en hel del starka låtar vilket jag inte riktigt finner så mycket av på denna platta tyvärr.

Allt är oerhört välspelat, välproducerat och skickligt framfört, men någonstans har svänget jag längtat efter fastnat i halsen och kommer bara halvvägs. Allför ofta tycker jag det saknas ett driv vilket får mig att tröttna en aning.

Detta gäng är ett oerhört bra liveband och kanske kan vissa låtar få sig en spark i baken då, men det blir lite för segt hemmavid stereon tycker jag. Det finns ett par höjdare dock som ”Country Ways” som inte direkt är något funkspår i ordets bemärkelse, men en stabil drivande poplåt som man vaknar till av, samt det mest rytmiska äventyret på plattan ”I’m Not Going To Live Another Day Without You Girl”, vilket är en störtskön låt verkligen. Mer av den varan nästa gång, så kanske mitt uttryck efter att ha hört plattan inte blir ”damn” ut rentav ”god damn!”.

Tomas Ingemarsson

Tags:

28

05 2009

Ett nytt UFO har landat

UFO "The Visitor" (SPV/Border)
UFO ”The Visitor” (SPV/Border)

betyg429

Så släpps det då snart. Nya UFO albumet ”The Visitor”, ett enligt mig mycket efterlängtat album. Tyvärr utan basisten Pete Way som behandlas för en leveråkomma, och det kan kanske bero på att han inte bara druckit vischyvatten… Men kvar finns ju underbare sångaren Phil Mogg, Andy Parker på trummor, Paul Raymond gitarr och keyboard från orginaluppsättningen och senare har den eminente amerikanska gitaristen Vinnie Moore kommit.

Hur låter då skivan? Jag var lite besviken vid första lyssningen, hade hoppats på tung lite ösigare hårdrock men den här skivan är , tycker jag, väldigt bluesinfluerad och efter några lyssningar när den ”satt” sig så är det riktigt bra. Speciellt de något tyngre låtarna ”Saving me”, ”Villains & thieves” och ”Stranger in town”. Ska bli spännande att höra och se live nere på Sweden Rock… Betyget på skivan då…? Hade tänkt tre med ett plus i kanten men med det otroligt sköna gitarrliret från Mr Moore så får det bli en fyra. Han lyfter verkligen fram plattan det där lilla extra.
 
 Jan-Thomas Stake

Tags:

27

05 2009

Garagerock i klassisk stil blandat med egna idéer

 

The Flare-Up! "Whip 'Em Hard, Whip 'Em Good" (CRR/Sound Pollution)
The Flare-Up! ”Whip ’Em Hard, Whip ’Em Good” (CRR/Sound Pollution)

betyg312

Här har vi ett svenskt band som influerats en hel del av The Hellacopters (och de band som The Hellacopters influerats av). Det handlar om garagerock i klassisk stil blandat med egna idéer. Produktionen är bra, ja rentav för bra i garagerockgenren men det är trots det långt ifrån en ”popig” skiva.

”Put It In A Letter” (tempostark öppningslåt), ”Whip ’Em Hard, Whip ’Em Good” (titellåt med mycket bra refräng som fastnar direkt) och ”Too Many Zombies” (skönt gung som bryter av mot de snabbare låtarna och med fyndig text) är de låtar som sticker ut lite extra. Avslutningslåten ”Sure You’re Big Enough?” är annorlunda med en kvinnoröst som hörs då och då i en i övrigt instrumental låt, som efter någon minuts tystnad övergår till ett namnlöst bonusspår – med sång.

För den som önskar bakgrundsinfo så rekommenderas en titt på deras hem- och/eller Myspacesida. Klicka på skivomslaget här ovan bara. Gissningsvis är The Flare-Up! ett utmärkt band att avnjuta live, för på skiva blir det en aning enformigt om man sitter rakt upp och ner för att lyssna (däremot passar den utmärkt som ”tilltugg” för en ölkväll med kompisar).

Magnus Bergström

Tags:

26

05 2009

Eminems maror

Eminem "Relapse" (Interscope/Universal)
Eminem ”Relapse” (Interscope/Universal)

betyg425

Det kostar på att ge sig in i Eminems mörka vrår. Under de fyra år som gått sen senaste studioalbumet uppges Marshall Mathers III aka Eminem ha blivit kvitt sitt missbruk men demonerna lurar fortfarande i dunklet. Nya plattan Relapse är textmässigt en nervig och obehaglig upplevelse. Eminem sjunger om droger, sin tuffa uppväxt med en missbrukande mamma och till råga på allt gör skräckfiguren Slim Shady comeback. De fem-sex första spåren är mästerliga, såväl vad gäller text som musik. 3 a.m. är en drogrusig mardröm, följande My Mom om förhållandet till modern är ångesttyngd och rannsakande. Insane och den orientaliskt klingande Bagpipes From Baghdad ligger inte efter i nerv.

Musikaliskt planar det hela ut efter skivans första halva. Märkligt nog (eller det kanske det inte är förresten?) inkluderar det singelspåren We Made You och Crack A Bottle. Båda låter rätt mjäkigt och oengagerande, trots gästerna Dr Dre och 50 Cent på den sistnämnda. Texterna håller dock hela vägen. Relapse är på något spår när producerad av Dr Dre. Redan i höst kanske det kommer en Relapse II som förhoppningsvis når upp i den klass vi vet Eminem är kapabel till. Hur som är det en fröjd att få del av mannens kreativitet igen. Relapse får en fyra, om än en aning svag.

Mats Johansson

Tags:

25

05 2009