En röst som på ett nedtonat sensuellt vis kan gripa tag i musiken
- Katie Melua ”The House” (Dramatico/Bonnier Amigo)
Katie Melua var i början på sin karriär en sångerska som hamnade i jazzfacket. Kanske berodde det på att en av hennes första hits hade lätt jazztouch. Sedan dess har det nästan enbart blivit lättvikig musik i popfacket, men med en hög bra popmelodier i bagaget som The Closest Thing To Crazy och Nine Millions Bicycles.
Inför aktuella albumet The House gick ryktet att en ny inhyrd stjärnproducent skulle tuffa till ljudlandskapet rund Katies underbara kristallklara röst. Den sockersöta snälla stämpeln skulle tvättas bort. Nu verkar det inte ha blivit så mycket av det hela. Visserligen försöker man i Plauge Of love och God On Drums And Devil On Bass, men innehållet ekar stort och tomt. Något bättre blir det i cabarédoftande A Moment Of Madness, No Fear Of Heights och avskalade småbluesiga The One I Love Is Gone. Här och i avslutande The House låter Katie Melua sin röst på ett nedtonat sensuellt vis gripa tag i musiken. Musik och röst blir plötsligt till den enhet som man förmodligen strävar efter.
Katie Melua, om du nu letar efter producenter som har förmågan att ge dig det där stora albumet med det stora ljudet (för rösten finns där; om det råder ingen tvekan) – slå en signal till Daniel Lanois, T-Bone Burnette eller Brian Eno så ska du se att det kommer ordna sig.
Bengt Berglind
