En magisk musikresa
- Andrew Bird ”Noble Beast” (Bella/BAM)
Jag vet inte om du känner igen dig men ibland lyssnar jag på en platta och känner att den tar med mig på en resa. En musikresa som går genom rytmer, klanger, melodier och kanske en liten portion magi. Magi är ju det där som berör dig men som du inte kan sätta fingret på. Andrew Birds senaste skiva; Noble Beast är en sådan resa. Jag skulle göra vad som helst för att få vara en liten assistent som satt med i processen för att höra resonemanget bakom fiolspel, visslande och klapprytmik.
Du behöver inte lyssna många takter på herr Birds musik för att förstå att killen vet vad han sysslar med. Nu är ju, tack och lov, det ingen garanti för en bra platta. Där krävs det något mer. Vad är det då, funderar jag högt för mig själv medan jag lyssnar på skivan för femte gången. Är det att han hela tiden behåller låten i centrum trots att han skulle kunna gå vilse i alla sina instrument? Är det att han är smakfull och aldrig spelar i mun på sig själv? Eller är det helt enkelt att han lyckas med något som på papperet är totalt omöjligt?
Förutsättningarna för att få fram en bra platta av en snubbe som spelat fiol sedan han var fyra år, spelar gitarr, glockenspiel och visslar, producerar sina skivor själv och heter fågel i efternamn kanske inte känns helt självklara, eller? Inte som musikindustrin ser ut idag i alla fall.
Nåväl, jag hinner inte gräva fram några intellektuella svar på frågorna, resan går i en härlig fart genom en platta som bjuder på låtar som växer, som är lekfulla trots sina motstridigheter och framför allt aldrig tappar i kvalité. Drivande rytmer, oförutsägbara fioler blandat med självklara melodier får mig att vägra kliva av. När skivan slutar i den korta instrumentala, men väldigt vackra On ho har mitt pekfinger redan bestämt sig. Ett klick på repeat och resan börjar om från början. Fly me away, captain Bird.
Hasse Carlsson
