Som den skönaste käftsmäll du kan tänka dig
Gallows ”Gallows” (Pias/Border)
Just nu finns det ett brittiskt band längst fram i punkmusikens fälttåg, Gallows, som slaktar det mesta i sin framfart. Med en fullständig jagande, brutalt och total ursinnig urladdning. Är deras tredje fullängdare, första med ny sångare, en perfekt fortsättning på förra årets skoningslösa EP, Death Is Birth, och på förra fullängdaren Grey Britain. Det faktum att bandet har utvecklats till det bättre i och med varje ny release är bara det en kanon bedrift vilket tyder på deras kvalitet, eftersom redan deras första skiva var grym.
Det som Gallows presenterar på sitt självbetitlade album är 11 låtar som fungerar alldeles utmärkt som en helhet, det är nästan så man inte märker att det blir en ny låt utan den brutala ljudbilden bara fortsätter – men inte på något störande sätt utan det är en befrielse att låtarna rullar på utan minsta avbrott. Det är helt enkelt skön brutal urladdning som passar utmärkt när en sådan behövs, i mitt fall har skivan redan blivit en skön start på morgon på vägen till jobbet.
Innan skivan släpptes lirade man redan några av låtarna på sina liveshower och anti-polis låten ”Last June” tydde redan där att det skulle bli en bra skiva. Låten blev under några veckor en snackis på sociala medier och visst den tåls kanske att nämnas som en bra låt, men den är långt ifrån den bästa skivan. Bäst tycker jag är låtarna ”Odessa”, ”Outsider Art” och ”Everybody Loves You (When You’re Dead)”. Men det sköna med skivan är att även dessa låtar gör sig bäst om man får dem som en helhet tillsammans med hela skivan.
Lars Svantesson
