nyaskivor.se

Hanni el Khatib ”Head in the dirt” (Innovative Leisure)

Hanni el Khatibs nya skiva är producerad av Dan Auerbach från Black Keys och det märks verkligen: har man lyssnat på Black Keys senaste skivor så känner man igen sig. Det är samma sorts retroinfluerade rockmusik, samma blandning av skitig rock’n’roll och melodisk pop. På många sätt är faktiskt Head in the dirt mer likt Black Keys El Camino än Hanni el Khatibs egen debutskiva. Kanterna från debuten har slipats bort och soundet är snällare, mer lättlyssnat.

Hanni el Khatib har beskrivit sin musik som knivslagsmålsmusik. Själv tycker jag att det passar bättre att förfesta till, men så har jag inte varit med om särskilt många knivslagsmål heller. Som förfestmusik är det lysande: energiskt, drivet och medryckande. Riktigt snyggt förpackad sextiotalsinfluerad rock’n’roll. Så länge tempot är högt så är skivan riktigt bra, men de långsamma låtarna håller inte. Det finns ingen riktig känsla i dom – Hanni el Khatib har inte röst nog för att bära mer känslosamma låtar. Här finns en av skivans stora brister: Hanni el Khatibs röst har inte särskilt stort omfång och låter ibland platt och utan känsla. Därför blir också skivans sämsta spår meningslösa. Ibland saknar jag också skitigheten från första skivan, Head in the dirt är proffsigare än sin föregångare men också tråkigare, mindre originell och spännande. Det känns som att Hanni el Khatib har tonat ner sig själv, men det finns fortfarande tillräckligt mycket kvar av honom för att Head in the dirt i sina bästa stunder ska vara en riktigt bra skiva.

Felix Lindén

Inferior ”Unsoiled” (Big Balls/Sound Pollution)

Thrash metal möter death metal. Death metal möter thrash metal. Aggressivitet möter progressiva melodier med känsla. Progressiva melodier med känsla möter aggressivitet.

En del beskriver Inferior som deaththrash men jag kallar det thrashdeath. Ja, ni hajar att det här handlar om något extra smarrigt va…?
Det är inte ofta en skiva med en speltid på 62 minuter klarar av att hålla intresset uppe från början till slut. Inferior fixar biffen med Unsoiled! Produktionen är knivskarp och hela paketet inklusive omslag andas proffsighet rakt igenom.
Låtkvalitén är imponerande hög och den enda invändningen jag har är att det möjligtvis är för jämntjockt med risk för sockerchock av allt låtgodis. Men det är i så fall förstås ett lyxproblem.
I godispåsen är det en trestegsraket som sticker ut:
Serpentine Roads To Decay ger mig vibbar av ett hårdare Testament och jag vill bara strunta i livets alla måsten, vråla med i refrängen och ha det gött.
Perish bjuder på sju och en halv minut thrashgodis och sångpartiet mellan 2,54-3.20 ger rejäl ståpäls. Dessutom är det lugna partiet från mitten fram till det avslutande röjet bara sååååå vackert.
The Maker’s Waste har mer än lite gemensamt med de svenska progressiva storheterna Opeth, i synnerhet i låtens sista del. Att fixa en elva och en halv minut lång låt är en fin fjäder i hatten.
Unsoiled är den riktiga skivdebuten för Inferior, vilket är svårt att tro då samtliga bandmedlemmar är überkompetenta. Ja, här har skivbolaget Big Balls Productions något mycket intressant att jobba vidare med.
Inferior måste bara slå igenom hos den breda metalmassan, något annat är enligt mig helt otänkbart.

Magnus Bergström

Tysta Mari ”Musiken” (Sound Pollution)

”Kom inte för att se pojkar spela över i baren / inte för spotten och slagen / och även om jag älskar lyriken / så kom jag för musiken / jag kom för musiken”  (”Musiken”  – Tysta Mari)

När jag först hörde Tysta Mari var det på deras andra fullängdare, ”Sverige Casino”, som jag redan då för 3-4 år sen höll och fortfarande håller som en av de absoluta bästa svenskspråkiga punkskivor som gjorts. Men med 2011 års EP ”Blå nätter svarta dagar” blev jag besviken, medans debut albumet ”Tjugo minuter över tre” som jag inte hörde förrän förra året inte alls når riktigt upp till samma nivå som uppföljaren ”Sverige Casino”. Med den nya skivan ”Musiken” har man enligt mig äntligen hittat tillbaka till sitt eget sound och stil, och levererar precis det som jag hade hoppats på.

Tysta Mari är som en tidvis nattsvart mix av Ebba Grön och Lars Winnerbäck, de mixar det poetiska och det revolutionära aggressiva på ett totalt tidlöst sätt. Sånger fyllda av oförstådd längtan, ångest, kärlek, desperation, personliga felsteg, berusningsmedel, hårda ord och den där konstanta drömmen om den stora flykten till något bättre.

Lika tidlöst som en Steve McQueen och med samma självklarhet lyckas man beröra lyssnaren med lysande sånger om intressanta karaktärer (om det så är i jagform eller inte) som inte sällan står med en eller båda fötterna i någon form av (mörk) personlig motgång, vilket uppenbart påverkar lyssnarens empati.

Jag har lovat mig själv att vara väldigt selektiv och hård med det högsta betyget (ända sedan jag startade mitt punkfanzine på punkezine.wordpress.com), men Tysta Mari angriper varenda ven i min kropp och jag kan inte låta bli att ryckas med och bli fullständigt påverkad av musiken och lyriken. Det här mitt herrskap är en av årets bästa skivor och ja den slår till och med tidigare nämnda ”Sverige Casino”.

”Kom inte för att se kidsen klädda på rätt sätt / Inte för att stå till svars för varenda text / även om jag gjort all den där skiten / så kom jag för musiken / jag kom för musiken” (”Musiken Del 2” – Tysta Mari)

Lars Svantesson

Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine ”White People & The Damage Done” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

Jello Biafra tillhör den typ av artister vars senaste skivor alltid kommer jämföras med det dom gjorde som unga. Tillsammans med sitt band Dead Kennedys förändrade han punken, ja när det gäller punk så är det antagligen bara Sex Pistols, The Clash och Ramones som med självklarhet kan sägas vara mer inflytelserika. Så när Jello Biafra nu släpper skivan White people and the damage done med sitt projekt The Guantanamo School of Medicine så är den givna referensen Dead Kennedys. En orättvis jämförelse, såklart. Jello Biafra 2013 är inte Jello Biafra 1979. Inte heller tillhör Jello Biafra den typ av artister som ägnar sin karriär åt att försöka casha in på tidigare framgångar, utan han har istället hela tiden rört sig framåt och testat olika samarbeten och olika genrer. Om Guantanamo School of Medicine påminner om något han gjort tidigare så är det skivorna han släppte tillsammans med The Melvins för några år sedan. Det är röjig rockmusik med rötterna i punken och hårdrocken. Det är manglande gitarrer, drivande trummor och Jello Biafras halvskrikande röst.

Jello Biafra är aldrig genomdålig, men han är ofta ojämn. Vissa spår på White people and the damage done (som Road Rage) kommer jag inte lyssna på igen. Men när skivan är som bäst (som i öppningsspåret Brown Lipstick Parade) så är den riktigt, riktigt bra. Jag älskar Jello Biafras speciella sångstil (även om hans röst tappat lite dom senaste tio åren). Texterna är för det mesta geniala: vassa, smarta och fyndiga. Själva bandet (som består av medlemmar från bl.a. Rollins Band, Victims Family och Butthole Surfers) lyckas ofta skapa ett medryckande energiskt punkdriv. Förutom dom avslutande remixerna (som känns helt meningslösa) så är det här en bra skiva. Det är inte en skiva som jag skulle rekommendera som inkörsport till Jello Biafra (för det finns Dead Kennedys och Ministry-samarbetet Lard), men gillar man Jello Biafra så finns det ingen anledning att inte lyssna på den.

Felix Lindén

Lee Harvey Osmond ”The Folk Sinner” (Latent/Border) 

John Murry ”The Graceless Age”  (Rubyworks/Border) 

Två album som säkert inte kommer att annonseras med helsidor i pressen eller snurra runt etern i form av videosnuttar.
Det är två album som innehåller en svärta lätt ödesmättad rockmusik som bygger på många bra melodier och olika lager av sinnesstämningar..
Lee Harvey Osmond kommer från Canada. Tom Wilson har huvudrollen i denna löst sammansatta grupp. Förra albumet A Quit Evil innehöll stora delar av den kanadensiska musikereliten. På nya Folksinner har Tom Wilson en mindre grupp musiker vid sin sida i studion.
John Murrys album kom ut i höstas men ges nu ut igen med extra spår eftersom det vankas turné under våren och sommaren i Europa.
Båda dessa album innehåller en rockmusik som inte bygger på snabba leenden och lättköpta melodihookar. De är välproducerade och det det vilar en vibrerande skön tassande stämning över musiken som ofta rullar fram i mediumtempo. Både Tom och John sjunger alldeles utmärkt och tankarna går till en annan kanadensare, Leonad Cohen. Kanske var det så här han skulle ha låtit om han varit ung rockmusiker idag.
Tom Wilson lättar ibland upp sin mörka sida med tempoändringar eller en duett med kvinnlig partner. John Murrey, som kommer från sydstaterna i USA, släpper in skräpiga ljudkollage mellan spåren som binder ihop det hela till en enhet.

Så söker du nu rockalbum som befinner sig lite vid sidan om de breda, uppkörda musikstråken kan du alltid kolla upp Folksinner med Lee Harvey Osmond och John Murrys Graceless Age. Två verkligt bra alternativ.

Bengt Berglind

AC4 ”Burn The World” (Ny Våg/Sound Pollution)

Med sitt andra album, Burn The World, gör AC4 att jag upplever något så härligt som barnslig förtjusning. Och i likhet med när jag för första gången hörde Bad Religion får jag ett konstant sug att bilda ett eget hardcorepunkband. AC4:s första, självbetitlade, skiva var bra men här på den nya andra fullängdaren går de igång på alla cylindrar och knockar mig mer eller mindre totalt. Rent musikaliskt är det en fruktansvärt simpel utan det minsta krångel men samtidigt totalt skoningslös hardcore, som uppenbarligen har sina rötter i hardcorescenen i Umeå, som inte övergår i någon ännu mer extrem subgenre version av hardcoren.

Just musikens simpelhet och skoningslöshet är det som värmer mest i hjärtat, det är skönt att höra några som kan gasa på i 180 utan minsta krångel på vägen. Och att sångaren Dennis Lyxzén är i toppform och skrikersjunger ur sig all sin aggression och desperation gör det hela ännu bättre, det är nästan skrämmande hur hög lägsta nivå han har på alla sina musikaliska projekt nu för tiden. På 29 minuter avhandlas 16 fin fina låtar, som man bara vill höra en gång till.

Helheten är det som gör skivan men helt klart finns det låtar som sticker ut ännu mer än själva skivan, och då tänker jag främst på inledande låten ”Curva”, den störtsköna ”Bullet”, ”Eye for an eye” och den Refused doftande allsångsvänliga ”Diplomacy is dead”. Nu när AC4 verkligen har hittat sitt sound hoppas jag att de fortsätter i samma linje ett tag till, för den enkelhet de presenterar här är något många andra borde ta lärdom av.

Ett annat plus är layouten på innerkonvolutet till vinylen där man måste sitta att leta efter texterna till låtarna som är utsprida utan minsta logik, ibland är just detta enormt enerverande men i det här fallet faller det sig ganska naturligt och känns självklart.

Ja just det ja, är det nu någon där ute som läser detta och har lika stort sug som mig att bilda ett opretentiöst hardcoreband, och har tålamod med mitt lagomt otighta gitarrspel och min värdelösa sångröst, hör av dig.

Lars Svantesson

Treetop Flyers ”The Mountain Moves”  (Loose/Border)

Inledningsspåret ’Things Have Change’ är bedårande americana från det londonbaserade bandets första album. Det lätta anslaget, melodihookarna och stämsången. Reid Morrisons röst som ryttlar som en vårberusad lärka över ett komp som andas västkust och countryrock lång väg.

Du kan snabbt spåra influenser från band som Poco till Beachwood Sparks hos detta nya band som består av engelsmän och några amerikaner. En textrad av Stephen Stills lär ligga bakom valet av bandnamn.

Sen finns det två ingredienser som gör att det går lätt att identifiera Treetops Flyers musik. Den ena har jag nämnt tidigare, nämligen Reid Morrisons röst som gör att du lyssnar till lite extra. Gitarristen Laurie Sherman botaniserar gärna i rockhistoriens alla gitarrlicks, men gör det framgångsrikt och spänstigt.

Utöver detta har de totat i hop en samling bra låtar i olika tempon och känslostämningar som gör att detta debutalbum klarar av upprepade spelningar denna vår och sommar.

Allt har man hört tidigare men när det görs igen på ett fräscht och tidlöst sätt går det inte ignorera utan du som jag sitter där med mungiporna pekande uppåt och känner dig faktiskt rent av positiv till det mesta.

Bengt Berglind

Gyllene Tider “Dags att tänka på refrängen” (Capitol/EMI)

1978 gjorde Gyllene Tider sin skivdebut med en femlåtars-EP (den så kallade Billy-EP:n) som innehöll alster som ”Pornografi – M – Billy – Rembrandt”  och ” När alla vännerna gått hem”! Denna skiva gjorde dock inget större väsen av sig när den kom och 1979 släppte man så singeln ”Himmel No 7/ Flickorna på TV2”. Tanken från början var att låten ”Himmel No 7” skulle bli den stora hitlåten, men när radions P3 istället började spela B-sidan, men den lite småfräcka ”Flickorna på TV2”,  så blev detta istället den stora genombrottslåten.

Personligen var jag ingen större Gyllene Tider-fan under deras storhetstid i början av 1980-talet, visst gillade man väl några låtar här och där, men inte så mycket mer egentligen!

I mitten av åttiotalet, tackar sedan Gyllene Tider för sig och Per Gessle går vidare i karriären med Roxette, där han skördar nya stora framgångar. Gyllene Tider vilade sedan fram tills 1995, då man släppte hitlåten ”Det är över nu”, som man sedan följde upp med ett återtåg.  Sedan dröjde det ända tills 2004, innan man åter samlade styrkorna och släppte albumet ”Finn fem fel”, samt  åkte på en turné.

Men nu har det  åter gått nio långa år och många trodde kanske att Gyllene Tider hade krupit in under nostalgins mjuka poptäcke för gott? Men så var inte fallet!

Den 24 april 2013 släppte Gyllene Tider ett nytt album med tolv nyskrivna poplåtar och det nya albumet, ”Dags att tänka på refrängen”, ger efter några genomlyssningar faktiskt ett bestående positivt intryck! Man får en rejäl dos pop i upptempo, och ett signum i musiken är ju den envetna farfisaorgel som genomsyrar låtarna! Per Gessles röst injicerar även låtarna med en märklig touch av fräsch och ungdomlig  energi (hur detta nu gick till?)! Skivan innehåller även en helt otippad instrumental-låt, ”Knallpulver”, som man river av i sann spagettiwesterstil med stort Morricone-stuk (väldigt otippat, överraskande, intressant men… bra)!

Gyllene Tider har mognat, både  som individer och som grupp. Musikaliskt låter anrättningen lite som en flytande blandning av glamrock a la sjuttiotal, klassiska toner av Gyllene Tider och  Gessles soloprojekt ”Son of a the plumber”! Det hela känns både bekant och invant, samtidigt som det också känns fräscht och spännande! Det hörs verkligen att gubbarna tycker att det är roligt att spela tillsammans igen!

Den första låten som spelades in var just den blivande öppningslåten på albumet, ”Det blir aldrig som man tänkt sej”, en gammal Gyllene-favorit som med refrängtexten ”Är det jag som är kär i dig som är kär i mig som är kär i dig” var en av många uppnosiga kandidater till Gyllene Tiders debutalbum. Men i slutändan blev konkurrensen från låtar som ”Flickorna på TV2”, ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” och ”(Dansar inte lika bra som) Sjömän” för svår.  Med uppdaterad text, ny refräng och nytt arrangemang blev ”Det blir aldrig som man tänkt sej” istället något av en katalysator för hela inspelningen av Gyllene Tiders 2013-comeback. När slutackordet efter denna inledande energiurladdning hade ringt ut vände sig de fem gamla kompisarna mot varandra och bara log. Måttstocken var satt!

”I efterhand är det ingen som vet var energin och kraften kommer ifrån när man räknar in och kör igång efter så många års uppehåll. Det bara händer och det enda man kan göra är att åka med”, säger gitarristen Mats ”MP” Persson.

”Det värsta som hade kunnat kunna hända hade ju varit om vi hade försökt göra en mogen 50-åringsversion av Gyllene Tider. Det roliga med oss är ju klacksparksmentaliteten, alla konstiga rim, ”MP”:s udda gitarriff och Fritzons aviga orgelslingor. Hur gamla vi än blir så kommer vi från new wave-tiden. Så att öppna med denna sköna gamla replokalsfavorit kändes lite som en hyllning till oss själva. Jag tycker att ”Dags att tänka på refrängen” är precis lika självklar som första Gyllene-plattan eller ”Moderna tider”. Och för mig är det nog viktigare att få ett erkännande för det än att den säljer mycket”, säger Per Gessle.

Jag gillar faktiskt denna comeback-skiva och ger ärligt tummen upp för denna popskiva. Den är värd att lyssna på och den känns ju nästan som ett givet album inför sommaren 2013! Den får 3,5 poäng av mig och detta skäms jag faktiskt inte ett dugg för!

Det är fortfarande gyllene tider för Fritzon, Gessle, Herrlin, MP och Micke Syd och det blir säkert någon mer refräng från grabbarna innan ridån går ner för gott! För vem vet vad som kan hända om nio år, våren och sommaren år 2022?

Roger Skoog

Snakecharmer ”Snakecharmer” (Frontiers/Cosmos)

Tillsammans med Ravi Schankars ande begrundar jag respektfullt den väsande
reptilen som smidigt ringlar sig upp ur den flätade bastkorgen. Ännu en
supergrupp är uppstånden och det i den klassiska rockens tecken.

Med en röst strävare än femmans sandpapper leder Chris Ousey (Heartland) sina
charmerande följeslagare som alla är av det rätta virket: Micky Moody (gitarr)
och Neil Murray (bas) från Whitesnake (vad annars?). Fyll sedan på med Wishbone
Ashs gitarrist Laurie Wisefield, Thunders Gary ’Harry’ James på trummor och Adam
Wakeman (Ozzy Osbourne och dessutom son till Rick) på keyboard och den
namnkunniga sextetten är fullbordad.

Det är upp till bevis och efter en stunds betänketid så tippar vågskålen ner i
god jord. Med en musikstil som drar till gränslandet kring Nazareth, Foreigner
och Bad Company och med influenser så långt tillbaks i tiden som till
Steppenwolf och the Yardbirds är det svårt att motstå de okomplicerade rytmerna
med den lite tuffa attityden.

Mina favoriter är dels den långsamt brinnande ’Falling Leaves’ som skänker
mycket värme, samt den medryckande ’A Little Rock & Roll’ där speciellt
refrängen är som balsam för själen. Moodys gitarr firar triumfer med sin
renodlade karaktär. Kort och gott ett jämnbra debutalbum där det inte finns
någon utfyllnad, men å andra sida finns det inte heller någon låt som har
kapacitet att välta en kiosk.

Thomas Claesson

Bad Religion ”True North” (Epitaph/Playground)

I och med ”True North” släpper de kaliforniska punkrockarna, Bad Religion, sitt 16 studioalbum och de som någon gång har hört bandet tidigare kommer känna igen sig – det är de sedvanliga allsångsvänliga men komplicerade (rent textmässigt) punkrockdängorna. Och oavsett om det handlar om aktuella samhällsproblem, teologi, filosofi eller bara sköna snabba skatepunkpärlor har alltid Bad Religion varit aktuella och på topp. Skivan ”True North” är precis som vanligt ett dokument som visar att gammal alltid kommer vara äldst och som sätter de flesta unga punkrockuppstickare på plats för gott. Precis som vanligt är Bad Religions lägsta nivå oförskämt hög, vilket gör att den här för Bad Religion ganska medelmåttiga skiva är något av det bästa som kommit i år så här långt.

De låtar som jag tycker sticker ut mest och tar något högre höjder är ”Fuck You” och den rockabillydoftande ”Dharma and the Bomb”, men som sagt på det hela taget ett väldigt solid och genomgjutet album.

Lars Svantesson