nyaskivor.se

Eric Clapton ”Old Sock” (Polydor/Universal)

På detta genomsympatiska album har Eric samlat sina musikaliska vänner i studion för att spela in något som innehåller en musikalisk pyttipanna. Taj Mahal, Chaka Kahn, JJ Cale, Stevie Winwood och Paul Mc Cartney är några av vännerna som tillsammans med Erics vanliga kompgäng bjuder på reggae, blues, musical och evergreens.

Här finns inga orginallåtar signerade Calpton, vilket är lite sorgligt. Otis Redding, Gary Moore, Oscar Hammerstein III, Peter Tosh och George Gerhswin är några välkända musiker som  har bidragit med låtlistan på Old Sock.

Detta är ett av flera album de senaste åren där Eric Clapton vandrar runt i den musik han växte upp med och som spelades på radion under uppväxten. Musiken är vuxenrock som är behagligt tillbakalutad och visst känner man igen de Claptonska gitarrinpassen som mest smeker örat. Bränner till i musiken gör det inte så ofta.

Sjunger gör han fortfarande med en behaglig säkerhet. Gary Moores hit Still Got the blues och Ray Charles-klassikern Born To Loose är två bra exempel.

Old Sock är gubbrock av Farbro Eric. Numera gör han som han vill och jag som gammalt fan fortsätter att lyssna med välbehag. Men visst är det så för att travestera en BB King blues att, – “ The Thrill  Is Gone”

Bengt Berglind

Ten ”Heresy And Creed”  (Frontiers/Cosmos)

Allt som oftast får man en rynka i pannan då kvaliteten på melodiös hårdrock
varierar högst anmärkningsvärt. I slutet av nittiotalet imponerade ’The Name Of
The Rose’ och ’The Robe’ inte nämnvärt. Ten befann sig på den ristade grenen
långt ner på det melodiska rockträdet. En gren som hängde olycksbådande tungt i
backen och med en hårsmån undvek den slipade yxans vassa egg.

Det är desto mer glädjande att det tionde kapitlet i Tens rockhistoria med
beslutsamhet slår undan alla betänkligheter. Bandets ursprung ifrån
industrialismens vagga där det grävda krondiket – Manchesterkanalen – leder ut i
den mytomspunna floden Mersey kanske rentav förklarar de musikaliska genernas
ädla och oförutsägbara frammarsch.

Med det smygande och lätt atmosfäriska introt i ’The Gates Of Jerusalem’ tänds
den österländska oljelampan som så förföriskt banar väg för det joniserande
skimmer som omger ’Arabian Nights’. Gary Hughes sammetsomspunna röst låter sig
inte bevekas av de främmande rytmerna som sveper fram som en virvlande ökenvind
där kamelens avtryck i sanden ändrar form lika flyktigt som en kvinnas sinne.

Utan att vidröras av en mänsklig hand öppnas den tunga ståldörren till
’Gunrunning’. Ett kulminerande nummer där Tens alla vapen avlossas unisont. Den
som söker sällskap kan utan att förebrås umgås med ’The Priestess’. Då har man i
alla fall inga tråkiga stunder. Ett annat magiskt ögonblick är den otroliga
’Unbelievable’ som rockar tungt och närmast hänsynslöst ända till det
oundvikliga slutet.

Även om dammluckan tillfälligt öppnas under ’Another Rainy Day’ och ’The Riddle’
är ”Heresy and Creed” en lysande återkomst av ett band som helt enkelt fallit i
glömska. Alla kommer att hitta sin egen pärla på det här välproducerade albumet.
Det är bara att välja och vraka. 

Thomas Claesson

W.E.T. ”Rise Up” (Frontiers/Cosmos)

En mycket bra dag på jobbet. Det är min känsla efter att ha lyssnat igenom andra plattan med ”stjärnbandet” W.E.T.
För andra gången har nämligen Jeff Scott Soto (ex-Talisman, ex-Yngwie Malmsteen), Erik Mårtensson (Eclipse) och Robert Säll (Work Of Art) fått till en finfin melodiös hårdrocksplatta.
”välljudande AOR-gryta”. Det är mina egna ord från recensionen av debutplattan (betyg 3,5) och den beskrivningen funkar klockrent även på Rise Up. Och vid en jämförelse med debuten går nykomlingen vinnande ur striden på målfoto.
Inledande trippeln Walk Away, Learn to Live Again och Rise Up är hur vass som helst och det är glädjande att gitarrerna får ta en rejäl plats i ljudbilden. Det sistnämnda gör att bandet känns mer hårdrockiga än kollegorna i AOR genren vilket klär melodierna på ett bra sätt.
Gitarrerna till trots är utöver inledningstrippeln den lugnare Broken Wings en av de absoluta låttopparna. Soto glänser verkligen i detta AOR örhänge.
Liksom på debutplattan är det plattans tre sista låtar som gör att det inte är aktuellt med full betygspott; i jämförelse med övriga låtar är de lite i svagaste laget.
I och med att Rise Up är en uppföljare som övertygar lär det utan tvekan bli en fortsättning på projektet. Till stor glädje för AOR fans världen över.
Och snälla The Metal God; fixa så att vi får ta del av detta projekt live…

Magnus Bergström

Annie Keating ”For Keeps” (Andy Childs) 

Amelia Curran ”Spectators” (Rootsy/Warner)

I den kvinnliga elitserie som existerar i min musikvärld härskar Emmylou Harris, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Joni Mitchell och Allison Krauss. Finns det några utmanare på gång så kan man alltid nämna Tift Merrit, Rumer och Caitlin Rose.

De båda utmanarna Annie och Amelia har denna gång en bra bit kvar till toppen. Kanske kvalar de in till division ett, om vi nu ska bedöma det hela med sporttermer.

Annies For Keeps har en mer rockig attityd där trummorna ligger långt fram i ljudbilden för att befästa detta. Hon  sjunger avspänt och lite slängigt som en ung Lucinda Williams stundtals. Det bästa exemplet på detta är inledningsspåret Storm Warning. Men sen händer det inte så mycket. Det kommer ballader, rockcountry och en underlig rockfunkinspirerad låt och det hela avslutas med en OK version av Nisse Ungs Cowgirl in the sand.

Amelias Spectators har inslag av modern folkmusik. Albumet har ett lugnare och ibland allvarligare tonläge som förstärks med mollaktiga stråkar, akustiska  gitarrer och stillsamma blåsfigurer. Amelia sjunger med en inneboende harmoni som kluckar stillsamt i örongången. Men frågan är om det inte blir för snällt och finstilt emellanåt. Melodierna finns där men är något svåråtkomliga.

Ska du vidare i Amelia Currans musikvärld så rekommenderas ett aktivt lyssnade. Annie Keating får komma igen med något bättre för att övertyga.

Bengt Berglind

Ryan Bingham ”Tomorrowland”  (Axter Bingham/Border)

Ett stort framtidslöfte vars debutalbum doftande americanans gyllene framtid för några år sedan. Sen har det väl gått så där. Visserligen skrev Ryan The Weary Kind, temat till den utmärkta filmen Crazy Heart, men sen har det väl gått så där. Detta är hans fjärde utgåva där han lämnar countryns hjulspår och tar ett stort steg in i rockträsket.

Borta är de storslagna melodierna från debuten och det lätta countrydoftande hantverket. Rösten är densamma som tidigare, grov som om halsmandlar och stämband har varit konserverade i rockdrycken Jack Daniels sedan barnsben.

Musiken är rockig i gitarrfyrkant som hela tiden håller sig innanför standardramen. Inga överraskningar alltså.
Sen finns det stunder då  man undrar om Brucan Boss har smugit sig in i studion och tagit över sångmicken. Men det är klart, vill Ryan rocka röven av Nashville ska han försöka. Jag är skeptisk denna gång.

Bengt Berglind

Tim Burgess ”Oh no I love you” (O Genesis/Border) 

Tracey Thorn ”Tinsel and Lights” (Strange Feeling/Border)  

Två engelska vokalister, en man och en kvinna. Mannen Tim med förflutet i brittpopparna Charlatans har lierat sig med Nashvillebaserade Lambshopledaren Kurt Wagner. Den senare har på sina egna album mixat country, silkesstråkar och den vitaste soulmusik i branchen idag. Detta får också bilda grunden för Tim Burgess på hans första solofärd.

Redan från första spåret kan man snabbt konstatera att det låter förbenat bra om denna duo. Kurt Wagners produktion är lågmäld men också rik på musikaliska små finesser och delikata vändningar. Ovanpå  den sympatiska musikmattan svävar Tims röst.

I låt efter låt  övertygar han som en säker och stilren sångare med både country och soulstänk i rösten. Han skapar här en modern popmusik utan att egentligen anstränga sig. Oh no I love you är en poppärla av det smakfulla slaget.

Tracey Thorn har också skapat popmusik på ett liknade sätt under åren. Först genom gruppen Everything But the Girl som räddade delar av det synthskadade åttiotalet med sin melankoliska och melodiösa engelska pop. Hon har också ett par snygga soloalbum av senare datum i sitt musik-CV.

Tinsel And Thorn är egentligen ett julalbum som kom ut sent i höstas. Men vi glömmer det här med nya skivor en stund för detta är ett album som har sån kvalité och inneboende känsla så det räcker till nästa december.

Detta beror till stor del på Traceys röst som värmer och strålar av en positiv innerlighet och melankoli. Hon tolkar bland annat Joni Mitchells River, Randy Newmans Snow och Lows Taking Down The Tree strålande.

Hennes man och livskamrat Ben Watt finns med i musikerskaran på Tinsel And Thorn. Det skulle smaka mumma med ett nytt EBAG-album innan nästa jul. Tinsel And Thorn kommer att räcka hela vägen dit.

Bengt Berglind

Attentat ”Fy fan” (Rykkman/Border)

”Fy fan”, som är Attentats senaste fullängdare, är både en nutidsdokumentation och något av en kulturgärning. Nutidsdokumentationen i och med att man är experter på att, på gammalt sedvanligt punkvis (utan att bli skitnödigt löjliga eller överdrivet arga), leverera texter om hur de själva upplever vad som är fel med samhället runt omkring oss alla.  Kulturgärning tack vare att man gör sitt bästa och mest genomgjutna albumsläpp sedan 1978 då bandet startade. Dessutom lyckas man på ett fint sätt att sammanbinda dåtid och nutid utan att framstå som museumreliker eller nostalgiker.

Uttrycket ”När tuggummi blev punk” (från låten ”Sweet & Slade”) har dånat ut ur mina lurar och högtalare flera gånger senaste halvåret och det summerar egentligen mycket om vad Attentat och deras musik handlar om. De har lyckats bevarar vad som framstår som kärlek till tidiga 70-talets tuggummi-doftande glamrock och sedan mixat detta med mer frenetiska distade gitarrer och aggressivitet från den tidiga engelska 77-punken. Ta nu detta och mixa in Göteborg och stadens jargong så kommer du nära vad som idag kallas för Attentat.

Skivan ”Fy fan” innehåller båda helt nya låtar och en handfull låtar som bandet har släppt som digitala singlar, med en månads mellanrum, sedan i somras. De ”gamla” låtarna har gått varma sedan de släpptes så de sitter redan som ett smäck, och är inte det minsta uttjatade utan känns som en bra grund för skivan att stå på. De något nyare låtarna som gör sin premiär på skivan är minst lika bra. Vilket gör att skivan innehåller tolv låtar som lätt skulle ha gjort sig lika bra som de andra som singelspår och som helhet gör sig låtarna till en skön blandning låtar som fungerar som ett väldigt genomgjutet album.

”Fy fan”s finaste ögonblick är låtarna ”Occupy Wall Street”, ”Sweet & Slade”, ”Majorna rock city” och den fullständigt fenomenala avslutningslåten ”Sång till punkarna”. Sen vill jag ge gubbarna en stor eloge att man vågar sig på ett samarbete med hiphopduon Silversystrar på låten ”Prins”, det känns som en friskfläkt som ger skivan ytterligare en dimension.

I och med den här skivan är det återigen bevisat att det är omöjligt att ta död på svensk punkrock, den blir bara och starkare och starkare för varje gång den kommer tillbaka.

Lars Svantesson

Mikael Persson ”Marks & Bleeds” (Paraply/Hemifrån)

De musikaliska ambitionerna finns  på plats. Därom råder ingen tvekan. I första hand gäller det produktionen som är förstklassig. Detta innebär att man hör alla instrument som ligger snyggt förpassade i väloljade musiklager. Instrumenten trakteras också med säkerhet och stort kunnande vilket innebär att kompet på plattan låter spänstigt, variationsrikt och komplett.

Så långt är Marks & Bleeds helt Ok. Detta gäller också sånginsatserna på St James park, Fall into my arms och duettversionen av Vince Clarkes Only you. Här görs allt rätt. Det finns både melodier att bita i och ett eget uttryck i rösten som förmedlar en känsla och öppnar en dialog mellan utövare och lyssnare.

Men det räcker inte för att bära upp ett helt album. På flera av de andra låtarna blir Mikaels sångsätt för återhållsamt och tillbakalutat. Hans sätt att använda sin sångröst här lyfter inte fram varken text eller melodi utan de tenderar att försvinna i de snygga musikaliska  bakgrunderna. Jag tror inte att det var meningen med Marks & Bleeds.

Till nästa gång gäller, och nu travesteras en gammal proggklassiker,  “-Man måste höja sina röster för att höras-”.

Bengt Berglind

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Efter tre år och hela två medlemsbyten är Lordi äntligen tillbaka med en ny platta, och denna gången verkade temat vara mycket mörkare och det lovas ett förnyat sound. Lordi har ju haft fantastiska mörka album bakom sig, så det borde inte vara något problem. Eller?

Nej. Självklart inte. Mörka skräckteman är Lordis grej, och det funkar bra nu. Hela plattan öppnas med “We’re Not Bad For The Kids (We’re Worse)”, vars hårda och lite brutala intro först fick mig att tro att jag fått helt fel skiva. Men när man sedan hör Mr Lordis röst vet man ju direkt att det inte är fel.

Dock måste jag säga att, trots att man hör en viss skillnad på framförallt trummorna och keyboarden (och såklart backing vocals!) så är det ändå samma gamla Lordi vi känt sen tidigare, bara att de är lite mer… Deadache (2009). Faktum är att albumet är som ett kärleksbarn mellan Deadache och The Arockalypse (2006). Vissa av låtarna återfinner man I annan tappning på tidigare album (“Candy for the Cannibal” vs “The Chainsaw Buffet” till exempel) Visst, det är en aning aggerssivare, men inte mycket. Och faktum är att detta är nog första gången jag har hört Mr Lordi svära i en sång (“Sincere With Love”).

Men ska man se det på det stora hela, så är detta faktiskt ett riktigt bra album. Jag kommer inte att säga toppenalbum, för det finns faktiskt ett par spår jag tycker är lite svaga (exempelvis “I Luv Ugly” och “Happy New Fear”) men å andra sidan så är de bra låtarna helt fantastiska. Så om du gillade “The Monsterican Dream” och “Deadache” med Lordi, med en touch av “The Arockalypse”, eller helt enkelt bara död och (någorlunda) läskiga texter, så är det här albumet för dig!

All heder också till SCG6: Otus Butcher Clinic, en fin gest visat mot deras avlidne trummis. Vi tänker på dig, Otus!

Bäst: Det är oavgjort mellan “Candy for the Cannibal” och “Schizo Doll”.

“Sämst”: Happy New Fear måste jag nog säga. Och akronymen. TBONTB är INTE en cool akronym. Så låt oss kalla det A.W.C.A – Album Without a Cool Acronym.

 Sara Köhler

Edge ”Heaven Knows” (Escape/Border)

Det melodiösa metal-/AOR-bandet Edge kommer från Karlskoga och har fått kontrakt med prestigefyllda brittiska bolaget Escape. Drivande i bandet har varit kompisarna Jonas Forss och Tobias Andersson som spelat tillsammans till och från i olika konstellationer sedan 1990-talet. Debutalbumet Heaven Knows finns nu ute på marknaden och är inte mindre än ett fenomenalt bra album. Plattan består rakt igenom av välproducerade och vassa låtar med starka refränger.

Ja, detta är överhuvudtaget mycket refrängorienterat. Keyboardarrangemangen är smakfulla och styr inte in i den överlastade fåran som det annars tenderar att göra i den här genren. Tobias Anderssons och Jonas Forss gitarrspel är mycket läckert smakfullt och tekniskt skickligt. Det stora utropstecknet är dock Jonas Forss sång som är chockerande bra och i fullskalig internationell klass i paritet med de bästa inom området. Forrs låter här bitvis som en kraftfullare och mörkare variant av Jakob Samuel (The Poodles). Edge förtjänar ett brett genomslag över gränserna.

Kanonlåtar: ”Nowhere to Hide”, ” I Believe in Love”, “I could never live”

Henric Ahlgren