nyaskivor.se

Sulo & Idde ”Diamant Hund” (Legal/Sony)

Det finns mindre lyckade samarbeten inom musikvärlden, här ska vi bekanta oss med ett av de mer lyckade. Sulo som kommer från garagerocken och Diamond Dogs möter Idde som har varit inblandad i en massa musikaliska projekt de senaste 30 åren, och för min generation kanske mest känd för sin självklara roll som medlem i Lars Winnerbäcks band Hovet. ”Diamant Hund” är Sulo & Iddes fjärde skiva och följer upp den briljanta ”Kocksgatan Revisited” och den senare ”Skriv ditt namn i eld”.

Med platta nummer två, ”Kocksgatan Revisited” (som var söderromantisk med en filmisk Dylan-touch), skapade Sulo & Idde något magiskt. Speciellt på låten ”Det regnar över söder”. Skivan var sparsmakad enkel.

På ”Diamant Hund” är det dags att försöka följa upp något briljant och självklart men det är inte det enklaste, eftersom den nya kommer jämföras med det tidigare. På ”Diamant Hund” har man nu utvecklat soundet något med fler instrument och gästartister.

Vilket gör skivan något spretigare. Jag vet inte om jag tycker det är rätt väg att gå. Charmen fanns i det simpla enkla och avskalade.

På det hela taget tycker jag att låtarna känns något svagare. Och med detta sagt menar jag inte att materialet på ”Diamant Hund” är svagt på något sätt – jämför man den med andra artisters låtar skulle låtmaterialet hålla sig gott. Bästa spåren är ”Att bry sig om” som gästas av Staffan Hellstrand och skivans titelspår ”Diamant Hund”.

Jag gillar Sulo & Idde skarpt och ”Diamant Hund” är en bra skiva som jag rekommenderar alla att kolla upp, men gör även nerslag i tidigare släppet ”Kocksgatan Revisited”.

Lars Svantesson

Susan James ”Driving Toward The Sun” (Susan James Music/Border)

Välspelad kvinnig americana i den högre divisionen skulle väl vara kort-kort recension om man vill göra det lätt för sig. Välspelad kan hänga ihop med att Susan James samlat ihop ett gäng ädla musikanter som kan sin americana utan och innan efter att spelat med den eliten på ett stort flertal plattor.
Susan James kom med ett album härom året som gick mina hörselgångar förbi. Hon har en fullt godkänd röst men ändå sticker den inte ut och personifierar henne som sångerska. Det finns många andra i hennes division som har ett läge i rösten som omedelbart identifierar densamma. Bara för att ta ett utmärkt exempel nämner jag här Lucinda Williams.
Styrkan i detta album som man lätt kan missa om man lyssnar lite slarvigt på den polerade americanaytan sitter i Susan James texter som blottar ett pågående uppbrott från ett förhållande. Texterna ger bilder som andas mörker, melankoli och uppgivenhet. Om Susans grundidé med detta album var att polarisera mellan text och musik så har hon lyckats till fullo.

Bengt Berglind

Oliva ”Raise The Curtain” (AFM/Cosmos)

Inte nog med att Jon Oliva med nye låtskrivarpartnern Dan Fasciano återfått den aningens tappade glöden efter Jon Oliva’s Pain-gitarristen Matt LaPorte allt för tidiga bortgång. Jons första soloskiva (efter mer än 30 år i branschen) är dessutom sista chansen att höra riff som hans gitarrspelande broder Criss efterlämnade vid sin död.

Men det är inte bara vassa gitarriff på Raise The Curtain. Till exempel hörs även blåsinstrument/flöjt och Hammondorgel och då inte bara i bakgrunden utan som viktiga beståndsdelar som får ta den plats de behöver. Skivan är omsorgsfullt producerad in i minsta detalj vilket ger de olika instrumenten och Jons personliga röst chansen att glänsa.
Att beskriva det som hörs låter sig inte göras i första taget men efter några genomlyssningar framträder något som kan liknas vid ett mellanting av det hårda och mjuka Savatage kombinerat med den ”nyfikna upptäckarstilen” i Jon Oliva’s Pain. Ja, låt oss säga 50% Savatage, 25% JOP och 25% Jon. Det är helt enkelt teatraliskt med stor känsla.
De musikstycken som sticker ut allra mest är:
Soul Chaser. Fartfylld och mycket bra med en refräng som fastnar direkt och låtmässigt den bästa representanten för Jons tuffare sida.
Ten Years. Måhända en hörd nöt att knäcka för genomsnittshårdrockaren men har man ett öppet sinne väntar en skön ”resa” med framträdande jazziga blåsinstrument.
Father Time. Den ”poppiga” versen med den återkommande gitarrslingan kan vara det vackraste (utöver ballader) som Jon någonsin fått till. Wow! Synd bara att inte refrängen håller vad nämnda vers lovar.
Soldier. Ett typexempel på en Jon-ballad i den högre skolan. Hans röst är klockren för ändamålet och Lennon-känslan är påtaglig. Som extra krydda bjuds vi på fint flöjtspel.
Stalker. Ett av få tillfällen på skivan i vilken Jon släpper loss sin patenterat ”arga” röst och här får garanterat fansen av den sidan av honom det de vill ha.
The Witch. Ungefär halva låten är instrumental i stil med tidiga Rush och när sången träder in i handlingen bär det av åt det tyngre hållet i en musikmix som ger mersmak.
Can’t Get Away. Skivans längsta låt (6:51) i vilken teman från flera av skivans övriga låtar återkommer vilket ger en skön musikteaterkänsla. Och än en gång får blåsintrumenten chansen att glänsa.
Jag kan faktiskt inte peka på någon låt som förtjänar ett minus, men det som gör att toppbetyget uteblir är att skivan innehåller en eller två ballader för mycket för att hålla energin/intresset uppe hela vägen Dessutom är avsaknaden av en röd tråd ibland lite väl påtaglig, i och med att den gode Jon uppenbarligen har spelat in vad tusan han har haft lust med och blandat stilar hej vilt.
Sammantaget är Raise The Curtain ett fint ”showcase” för en av hårdrocksvärldens mest inflytelserika röster och det slutgiltiga beviset för att Jon är en låtskrivare och musiker utöver det vanliga.

Magnus Bergström

Crash Nomada ”Broar” EP 7″/Digital (Transnational Records)

Crash Nomada, som förra året släppte ett fint debutalbum som jag verkligen tyckte bra om, är nu tillbaka med en strikt limiterad 7” med fyra spår, utgiven endast i 100 exemplar (finns även digitalt på sedvanliga ställen, det är den digitala utgåvan jag lyssnat på). Den här gången har man valt att byta engelskan mot svenska men i övrigt känns allt bekant sedan debuten. Det Crash Nomada bjuder lyssnaren på är gypsy punk, något som påminner väldigt mycket om Gogol Bordello, det vill säga punk mixad med folkmusik från Östeuropa. Bytet av språk gör mindre skillnad tycker jag, visserligen gör svenskan som vanligt att det känns mer direkt, äkta och personligt, nomaderna låter dock lika bra på engelska som på svenska.

Jag tycker precis som förra gången om att Crash Nomada gör det på sitt eget sätt och mixar in allt som de vill ha med i musiken. När man gör det så väl som i detta fall är det en fröjd att lyssna på. Perfekt för resor genom ett regnigt land när det börjar skymma.

Lars Svantesson

Sällskapet ”Nowy Port” (Razzia/Sony)

Sällskapet, som inte borde behöva presenteras, består för dem som inte vet av Joakim Thåström, Pelle Ossler och Mattias Hellberg. Nu borde alla ha hajat till och insett att när dessa tre män gör musik tillsammans borde det bli både bra och intressant, och mycket riktigt så är fallet. Du som förväntar dig rock eller punkdängor ala Thåström för se dig om någon annanstans för det här är som om Thåström skulle göra ett Pelle Ossler album helt utan, eller med extremt lite, lyrik. På bandets andra album, och första på nästan sex år, ”Nowy Port” bjuds lyssnaren precis som på debuten på minimalistiska mörka ljud (i vissa fall missljud) som tillsammans skapar en härligt monoton mörk ljudbild. Det är som om Sällskapet lånar från både rock-, goth-, industri-, elektroniskdans-, klassisk musik och slår det samman till något helt eget.

Att nämna låtar som står ut är fullkomligt omöjligt här tycker jag. Visst finns det olika låtar men de agerar som en helhet och ett enda långt musikstycke på 48 minuter. Sällskapets musik får mig att tänka på järnvägsspår och europavägar genom ett regnigt, blåsigt och iskallt senhöstligt Europa i skymningen där städer med lättförfallna bostads- och industriområden passerar revy framför ögonen. Nowy Port är ett härligt soundtrack för natten och helst för en nattlig resa.

Med debuten följde det med en DVD skiva med sköna DIY videos där små korta svartvita videosnuttar visades om och om igen till tonerna av låtarna, det hade jag gärna sett även med den här skivan – men tyvärr finns det ingen sådan DVD.

Lars Svantesson

P.S. Pelle Ossler är just nu albumaktuell med ett fint album ”Stas”, den är väl värd att kolla upp. D.S.

Mattias Alkbergs Begravning CD/LP (Teg/Playground)

Mattias Alkberg är en man vars musik jag håller högt, den brukar vara ett rent nöje att lyssna på. Med nya bandets, Mattias Alkbergs Begravning, självbetitlade debutalbum blir jag besviken. Musikaliskt är det en bred och djup ljudmatta som skapar en dyster stämning. Trots att låtarna påminner en hel del om varandra och har samma typ av stämning tycker jag att låtarna spretar ganska ordentligt och jag får inte grepp på någon helhet som antagligen behövs eftersom flera av låtarna inte klarar att stå på egna ben. Egentligen är det bara några få låtar som är något att ha, de två inledande låtarna ”Kungen bestämmer” och ”Skända Flaggan” är de som sticker ut i positiv bemärkelse. Att Alkberg gör sig ett försök på att göra en cover på Black Flags ”Police Story” är mycket intressant och låten blir därefter också, en gammal låt i ny tappning.

För att sammanfatta så kommer jag i fortsättningen antagligen ta fram en annan skiva om jag vill lyssna på Mattias Alkberg, förslagsvis ”Tunaskolan” (Mattias Alkberg BD) eller Anarkist (Mattias Alkberg). Som sagt en besvikelse.

Lars Svantesson

Alonzo Fas 3 ”Alonzo Fas 3” CD/LP (Blue Fin/Sony)

Med inledande ”Det bästa som hänt”, kan man knappast tro att det var nästan 20 år sedan Michael Alonzo släppte en skiva, det känns som en punkrökare i bästa KSMB-stil även om den är doftar 10-tal i sin mixning. Som andra spår kommer ytterligare en punkpärla ”Ett meningslöst liv”, som redan nu är en allsångsklassiker på Alonzo Fas 3’s livespelningar och trots att studioinspelningen är bra når den inte upp till den energin som låten har live.

Med tredje låten, Matilda, drar man ner tempot något och levererar en låt där man märker att Michael Alonzo har några år på nacken – en kärleksballad för medelåldern. På ”Ismer”, skivans fjärde spår, åker alla typer av –ismer på sig en ordentlig halshuggning i en ordvricknings rocker. Efter den följer ”Touch the screen” som inte är skivans bästa låt men på många sätt den mest intressanta, en kärleksballad med ny touch med radioröst.

”Dansa som en fjäril” släpptes på singel redan förra året och skivans mest välgjutna låt, fylld med boxningstermer, om att få massa spö men ändå ha förmågan att resa sig och ta sig vidare i livet. Det är även på här Alonzos karakteristiska röst verkligen kommer visas upp i hela sin bredd, från vänlig lugn och kärleksfylld till hes och raspigt arg. Efter fjärilsdansen drar Fas 3 ner tempot in i en balladliknande ”Varför skulle jag bry mig”, där en medelålders Alonzo funderar på varför han ska orka bry sig om massa onödiga saker som till exempel verkligheten.

”Fattiga och vackra flickor” är en av skivans absoluta höjdpunkter, en trallvänlig liten punkvisa om det motsatta könets dragningskraft och lömskhet. B-sidan på förra årets sjutummare var den först lugna ”Inte ett ord till” som senare exploderar och blir en av de starkare låtarna på Alonzo Fas 3s debutalbum. Den fina folkmusikdoftande ”När du inte är med” skulle jag vilja ha som sista låt på skivan och därmed skippa den totalt meningslös och överdrivet långa ”Lyxbegravning” som är skivans enda dåliga låt.

Sammanfattningsvis är Alonzo Fas 3 en riktigt bra skiva, men som ända saknar det där lilla extra så 4:an som betyget kommer visa är av den svagare sorten – men likaväl en 4:a.

Lars Svantesson

För några månader sen såg jag Alonzo Fas 3 live. Jag hade inte särskilt höga förväntningar, jag var där för att se kvällens andra band. Visst, som gammal punkare gillar jag förstås KSMB och Stockholms Negrer, men jag utgick ifrån att Michael Alonzo som dom flesta andra gamla punksångare förlorat det som en gång gjort honom bra. Men Alonzo var verkligen helt fantastisk live, det fanns en rå energi och ett sinnessjukt ös, och han sjöng bättre än han någonsin gjort förut. Att han backades upp av musiker från bl.a. Hellacopters och Totalt Jävla Mörker gjorde knappast saken sämre: bandet var tight, röjigt och tungt.

Öppningsspåret på Alonzo Fas 3:s självbetitlade debutskiva för mig tillbaka till den där konserten: det är samma sorts ösiga punkrock, samma råa energi. Skivans bästa spår är alla likadana, röjig punkrock som bärs upp av Alonzos fantastiska röst. Han sjunger verkligen bättre nu än han gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Rösten låter mörkare, rivigare och snyggare. Mer melodisk och känslosam när det behövs. Resten av bandet gör också ett riktigt bra jobb, det är skickligt framförd punkrock med rötterna i sjuttiotalets punkvåg. Man hör ekot av tidiga The Clash, små spår av punkrock’n’roll som Radio Birdman och Johnny Thunders. Men det är renare och proffsigare än banden som man inspirerats av. Ibland, när det är som mest poppigt, låter det lite som 90-talets trallpunk. Det här är också en av skivans svagaste sidor: ibland blir det lite för mycket melodi, lite för snällt. Det är inget fel på att vilja göra popmusik, men Alonzo Fas 3 gör så mycket bättre punkrock. Men när skivan är som bäst så är det utan tvekan bland det bästa som Alonzo har gjort, och bland den bästa svenska punk som producerats på många år.

Felix Lindén

Alkaline Trio ”My Shame Is True” CD/LP (Epitaph/Playground)

Att Alkaline Trios popiga approach låter precis som vanligt är inget som förvånar och inget nytt under solen. Den som har hört dem förut kommer känna igen sig även på den nya My Shame Is True. Det är radiovänliga sånger med hitkaliber som andas ett snällt The Ramones mixat igenom en popmixer för 2000-talet. Det är bra för stunden, och några av låtarna (”She lied to the FBI”, ”I, Pessimist”, ”Only Love”, ”The Torture Doctor”, ”Midnight blue” och avslutande ”Until death do us part”) är låtar jag kan tänka mig att sjunga med i framför en festivalscen i ett sommarSverige som skymmer, men skivan lämnar inget direkt bestående avtryck på mig.

Att ”My Shame Is True” är jänkarnas åttonde studioskiva sedan starten märker man nästan, för det tenderar till att låta för välspelat och näst intill överproducerat. Känslan är att det här är en mellanskiva och den når inte upp i samma klass som föregående ”This Addiction” från 2010.

Betyget tre är på gränsen till det lägre betyget. Det är de något starkare låtarna som väger upp.

Lars Svantesson

Memfis ”Silva” (Self released)

Underbart är kort har någon sagt. Njaenej, jag vet inte det jag… Men om man tänker på Memfis färska EP Silva så okej, då är jag beredd och göra ett undantag och hålla med. Även om jag gärna hade hört fler och/eller längre låtar.
De som har koll på bandet, med rötter i den värmländska myllan och då närmare bestämt Kristinehamn, vet att bandmedlemmarna kan konsten att klämma ut det bästa från sina instrument. De vet uppenbart också hur en skiva ska låta: produktionen är organisk med en känsla av tidlöshet. Inget ”plastigt” här inte utan det känns att det är varelser av kött och blod som har skapat de övervägande drömska tongångarna.
Cordyceps smyger igång musikfesten med melodiöst och drömlikt. Ett lugn infinner sig. Men efter 1,29 drar en mix av hård rensång och growl igång. Ja, ibland låter sången som… Som Inget annat jag hört tidigare och därför inte riktigt kan förklara. Köp skivan och lyssna själv! Ett udda är att de sista 30 sekunderna består av ett ”blippbloppljud” som utan förvarning huggs av. Det är udda och det funkar.
King Bolete har sin styrka i den sista minuten i form av ett stillsamt ”gitarrplock” med en härligt vemodig nordisk klang.
Flight of the White Moose visar att en överkörning kan vara något positivt när den frustande ångar på och maler ner öronen. Inte en lugn stund i sikte här inte och vem vill ha det när det känns så bra.
Silva är ännu en stillsam historia med ”gitarrplock” och med en orgelton i förgrunden. Ja, den är faktiskt MYCKET stillsam och helt instrumental. Mina tankar går till ett filmsoundtrack. Kanon!
The March är en ljuv förening av mjukt och hårt på ett näst intill fulländat sätt. Faktum är att jag vågar påstå att det inte är många band som klarar av en liknande prestation.
Viktig information till den som är ute efter maximal njutning: givetvis rekommenderas att plattan spisas iförd sjyssta hörlurar.
Det är bara att beklaga att världen inte är en rättvis plats. Om den vore det så skulle nämligen Memfis ha en betydligt större plats i musikvärlden än vad de har idag. Å andra sidan byggdes inte Rom på en dag…
Mina sista ord för denna gång riktar jag direkt till Memfis: jag ber innerligt om att ert nästa skivsläpp ska vara en fullängdare. På vinyl.

Magnus Bergström

Fotnot: Silva är självfinansierad och ges ut av bandet själva. Information om hur just du ska kunna ta del av skivan finns på memfisband.com.

U.D.O. ”Steelhammer” (AFM/Cosmos)

De flesta människor mår allra bäst när livet rullar på i de gamla vanliga hjulspåren med jobb, familjeliv och fritidsaktiviteter. Med andra ord framstår U.D.O. som det optimala valet för standardhårdrockaren.

För givetvis visar färska Steelhammer att allt är sig likt hos Udo Dirkscneider, mannen med rivjärnsrösten, och hans manskap. En ösig inledningslåt, en ballad, några midtempolåtar i ganska tung stil, minst en ”udda” låt (denna gång två: Basta Ya och Book Of Faith) och givetvis ytterligare några ösiga låtar i stil med inledningslåten. Samtliga låtar har förstås också refränger som är lätta att sjunga med i.
Men ändå är det en sak som överraskar på Steelhammer och det är att keyboard (!) tillåts sticka ut riktigt ordentligt i några av låtarna. Devil’s Bite och Book Of Faith är exempel på detta och i synnerhet den sistnämnda som efter en lugn inledning med pratsång växer ut till det mest symfoniska U.D.O. någonsin spelat in. Efter tiotalet lyssningar har jag fortfarande inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt…
Bästa låten på Steelhammer är i mina öron pianoballaden Heavy Rain som trots, eller kanske på grund av, att Udo har en allt annat än ljuv röst funkar finfint. Och jadå, i enlighet med det tyska receptet för heavy metal är inledande titellåten, med refräng á la Running Wild, ett av de starkaste korten.
En miss för skivans ”flyt” är att den svagaste låten A Cry Of A Nation placerats redan som andra låt. Det är en seg historia som ger känslan av ett rejält blysänke…
Personligen tycker jag att efter starka Dominator (2007) har bandet inte lyckats nå de höjderna igen. Å andra sidan räddas som vanligt även den här plattan av den höga lägstanivå som varit bandets signum sedan premiärskivan Animal House (1987).
För övrigt finns det ingen anledning för Accept-fans att skrika efter en återförening med Udo bakom mikrofonen. Ärligt talat får han vid en jämförelse med~nuvarande Accept-sångaren Mark Tornillo ganska rejält med pisk. Jag är ledsen men någon måste säga det uppenbara högt.

Magnus Bergström