nyaskivor.se

Pyramido ”Saga”  (La Familia/Farewell)

Mangel som klarar av balansgången det innebär att vara tungt och på samma gång lockande. Yep, det är vad Pyramido presterar på tredje skivan Saga. Att omslaget är vackert som en saga (!) får ses som en bonus.

Fyra av de sex låtarna klockar in på sju-åtta minuter och kräver en hel del. Så här mycket tyngd borde enligt konstens alla regler inte vara inbjudande, men det struntar Malmöbandet i och tar med lyssnaren på en mörk resa. Deras version av doom metal/sludge piffas med jämna mellanrum till med melodislingor, allt förpackat i en i sammanhanget mycket passande punkdoftande produktion.
Som något av ett andningshål återfinns Mattias Oskarsson-komponerade Klockrike. Att sätta ord på detta smått märkliga musikstycke låter sig helt enkelt inte göras. Har ”flummighet” någonsin varit mer inbjudande? Knappast.
Jag kan inte låta bli att nämna sångaren Ronnie Källback – karln låter som att han är besatt av självaste Hin Håle. Något som i sammanhanget enbart kan ses som positivt. Och det säger jag inte bara för att jag likt honom – Ronnie alltså, inte Hin Håle – härstammar från den värmländska skärgårdspärlan Kristinehamn.
Pyramido ger inte lyssnaren något alternativ. Antingen älskar man tongångarna eller också fattar man inte ett skvatt, det finns inget mellanting.

Magnus Bergström

Jonathan Wilson ”Fanfare” (Bella Union/Border)

Min förtjusning var stor när Jonathan Wilsons första platta Gentle Spirit kom. Jag är inte mindre förtjust nu, för det här är ruskigt bra. Musiken som Jonathan skapar är stor och fluffig, inledning en blandning som om Pink Floyd skulle sväva in i Laurel Canyons västkustmusikvärld.
Arrangemangen rör sig fritt mellan högt och lågt, vitt och brett. Stråkar, saxofoner, flöjter och gitarrer och drivor av stämsång med stänk av Eagles, CSN&Y och America, om nån nu kommer ihåg dom. Fanfare är ett album där gränserna mellan de olika spåren vävs samman till en gigantisk, flummig LA-dröm med massor av referenser från den sjuttiotalsrock som härjade där. Nu är ljudet uppdaterat till fullo och det är bara att ta en musikalisk tripp och njuta.
Jonathan Wilson har länge omgett sig med lekkamrater som Jackson Browne och Tom Petty. Flera av dom finns med som musiker och sångare, men det är Jonathan Wilson som framstår som den stora kommande artist han är. Groovy !

Bengt Berglind

Firewind ”Apotheosis” (Century Media/EMI)

Gus G är måhända nuförtiden mest känd för att vara en av medlemmarna i Ozzy Osbournes orkester. Det är dock i egna bandet Firewind som gitarristunderbarnet återfinns i sitt rätta element. Visst får han ta ut svängarna lite lagom sådär hos Ozzy, men här har han inte säkerhetsbältet på sig.

Apotheosis är en fullspäckad historia som ger valuta för pengarna med 17 låtar á la best of. Och ja, givetvis återfinns också gitarr- respektive keyboardsolo. Rytmsektionen pumpar på enligt konstens alla regler och det är inget snack om att samtliga inblandade är skickliga musiker och trivs med att spela tillsammans.
Det som ligger skivan i fatet är att det blir väldigt mycket gitarrfest av det hela. Å andra sidan är det knappast något som stör bandets fans. Tvärtom förstås – det är ju gitarrspel de vill höra.
Som livedokument betraktat är Apotheosis en klart bra souvenir, även om äkta vara alltid är att föredra. Så bums iväg nästa gång Gus G & co spelar i Sverige!

Magnus Bergström

Gipsy Kings ”Savor Flamenco” (Partisan/Pia/Border)

När de här kungliga zigenarna dök upp i våra tv-rutor, på någon avlägsen melodifestival som pausfåglar, var de en smärre sensation.
Då var det drag under sandalerna i turbofart med 67 akustiska gitarrer som huvudingrediens. Men det var då och nu är nu. Sandalerna är utslitna efter alla sol- och sommarfester med paraplydrinkar och Gipsy Kings som partyhöjare.
I dag när de gör comeback är anslaget lika, fast olika keyboard och trummor har tillkommit. Men det som inte är uppdaterat är melodistyrkan, den är något passé.
Två instrumentala spår lunkar på bra och man väntar på att Carlos Santanas gitarrslingor ska komma in i ljudbilden, så där passande, men icke. Medryckande Samba Samba borde bli en radiofavorit, där har kungarna hittat det rätta flytet och melodikänslan.
Har försökt att återskapa partykänslan från förr med en paraplydrink och sandaler. Hittade inga sandaler och paraplyet som stod i hallen gick inte att fästa på drinkglaset. Hårt liv !

Bengt Berglind

Port Noir ”Puls” (Razzia/Sony)

Köp. Lyssna. Älska. Den som ger av sin tid till Port Noir och deras kritikerhyllade Puls kommer att få mycket tillbaka.

Det här är alltså ett verk som inte direkt vänder sig till ”radioskval”-lyssnare, om man säger så. Musik som berikar livet måste nämligen få ta sin lilla tid att slå rot i både hjärna och hjärta. Jag har inga vetenskapliga bevis, men magkänslan säger att ”tidskrävande” verk ger mer i längden 99 gånger av 100.
Hur låter det då? Tja, det är inte helt lätt att beskriva rättvist av en person vars vassaste musikaliska insats i livet är blockflöjtslektionerna i lågstadiet. Men jag ska försöka… Det går att höra mycket av de senaste årens Katatonia. Lägg till lite Deftones och A Perfect Circle och soundet är inringat. Eller säg så här: 75 procent mjukhet och 25 procent hårdhet om vart annat i lätt progressiv stil. Av musiker som i mina öron är hur skickliga som helst.
Tide är en mäktig pärla till låt som suger in mig i ett transliknande tillstånd. Hur bra som helst! Extra plus för det innovativa liret av Andreas Wiberg bakom trummorna.
Två andra låtar som sticker ut i ett jämnstarkt musiklandskap är In This Void som svävar framåt med fina instrumentala partier och Left i vilken den spröda sången av Love Andersson backas upp av akustiskt gitarrspel som är så vacker att jag nästan lipar.
Minus? Sången tenderar att vara i gnälligaste laget i längden och personligen hade jag önskat lite mer ”skit” i både sång och produktion för att en fullpoängare skulle vara aktuell.
För övrigt är det intressant att notera att Anders Fridén/Razzia Notes verkligen kan konsten att handplocka artister med stor potential. Det här är varken det första eller det sista exemplet på det, sanna mina ord.

Magnus Bergström

The Grand Opening ”Don’t look back into the darkness” (Tapete/Border)

En svensk grupp som kommer från Ånge men är egentligen ett enmansprojekt med John Roger Olson i förarstolen. På detta andra album fortsätter musiken i samma spår som det första. Det vill säga att det håller fast vid både tempo och uttryck.

Musiken som är melodiös och vacker flyter på som en bred flod där tempot är lugnt, ibland så lugnt att stiltje uppstår. Vemodet står som spö i backen och sången bär nästan sorgkantat, men är suverän rakt i genom.

Don’t look back… är ett utmärkt feelgood eller late at nightalbum som med stor sannolikhet kommer att höras i radions nattkanal under kommande höst och vinter. Men efter de två album som jag recenserat skulle det ha varit intressant att höra denna eminenta röst sätta tonsillerna i svajning i ett par upptempo låtar. Både som variation och som utmaning.

Som det är nu finns chansen att man nickar till och försvinner,.. into the darkness efter fem-sex spår. Inte bra !

Bengt Berglind

Black Sabbath ”13′’ (Vertigo/Universal)

Efter alla storgräl med ömsesidiga beskyllningar, bittra långdragna rättegångar,
vanvettiga drogmissbruk, upprepade besök på behandlingshem, elakartade
hälsotillstånd, skilsmässorykten, olycka med fyrhjuling, kollapsad såpopera och
allmänt sinnesrubbat uppträdande återvänder Black Sabbath precis dit där de en
gång startade.

Det börjar som det skall med ’End Of The Beginning’ som inte är någonting annat
än en åtta minuter lång råsop som ödesmättat skovlar upp de gamla synderna till
ytan igen. Ozzy lämnade byggnaden för 35 år sedan. Nu är han hemma igen som om
ingenting har hänt. Med tanke på att han förmodligen är född på en kyrkogård
adopterad av djävulen själv, så är det inte konstigt att han fortfarande kan
trollbinda åhörarskaran. Precis som den överdådiga, hålögda hypokondrikern han
utvecklades till.

’Live Forever’ följer den tidslinje som bottnar i hypotenusan av ’Children Of
The Grave’. Som så ofta i de här sammanhangen handlar det om ond bråd död vilket
gör den lika vidskeplig och slagkraftig som sin föregångare. Den förbluffande
’Damaged Soul’ ger med sina blytunga bluesriff, utfyllda med det kringflackande
munspelet, en återspegling av bandets historia. En imponerande resa som känns
familjär, men ändå osannolik.

Nr 13 är inte så bra som de första sex skivorna var och en för sig. Lyckotalet
13 utgör ett genomsnitt av dem alla. De pensionsmässiga kvarvarande medlemmarna
– Ozzy Osbourne, Tony Iommi och Geezer Butler – gör (även med Bill Ward
frånvarande) ändå samma sak de gjorde för fyrtio år sedan. Då bevisade de allt
de måste bevisa. Nu gör de det igen.

Thomas Claesson

Orphaned Land ”All Is One” (Century Media/EMI)

Inte för inte kallas Orphaned Land för pionjärer av orientalisk metal. Så passande då att de orientaliska influenserna är mer påtagliga än någonsin på All Is One. Likaså folkmusikkänslan. Som vanligt finns också spår av death metal och progressivt är bara förnamnet.

Men det här är större än musik. Likt en hårdrockens böneutropare förkunnar sångaren Kobi Farhi ett fredligt och gränsöverskridande budskap. Låttexterna förmedlar budskapet att vi ska vara rädda om varandra och inte förstöra det fina som är mänskligheten med krig och annan ondska.
Jag ser helst skivan som en 55 minuters helhet som gjord för hörlursnjutning. Måste jag (?) plocka ut en eller flera favoritlåtar så faller efter moget övervägande mitt val på titellåten. Denna skapelse slingrar sig förföriskt framåt och avslutas med ett crescendo av mäktig körsång. Läckert! Som lyssnare är man liksom fast omedelbums.
Fullpoängaren håller jag dock inne med i och med att jag tror att det finns ä-n-n-u mer potential som kommer att blomma ut på kommande verk.
All Is One är något så annorlunda som en viktig skiva och bör vara ett obligatoriskt inslag i varje tänkande hårdrockares skivsamling.

Magnus Bergström

Testament ”Dark Roots Of Thrash” DVD (Nuclear Blast/Warner)

Har har vi den, yes! En konsertupptagning av Bay Area-thrashveteranerna, som sedan några år tillbaka är starkare än någonsin – i synnerhet live. Det står helt enkelt utom allt tvivel efter den mäktiga styrkedemonstrationen Dark Roots Of Thrash.

Vrid tillbaka klockan till februari. Platsen är Paramount i Huntington, New York. Testament står på scen för att spela in en konsert-dvd. Men… I och med att du bor på andra sidan jordklotet kan du inte vara på plats… Så bra då att från och med 11 oktober är det bara att slå sig ner i favoritfåtöljen och vara med om hela härligheten. Om och om igen.
Produktionen är proffsig ut i fingerspetsarna: bra ljud med utmärkt livekänsla och finfin bildredigering som gör att tittaren känner sig delaktig (med till exempel en separat kamera för mosh pit). Visst förekomer det i tidstypisk anda lite väl snabba klipp emellanåt, men det ingår i paketet så det får gå.
Önskas ytterligare inköpsargument är det bara att titta närmare på låtlistan. Nya favoriterna Native Blood, True American Hate och Dark Roots Of Earth blandas med klassiker som Into The Pit, Trial By Fire, The New Order, Over The Wall och Disciples Of The Watch. Åren ”mellan förr och nu” är representerade med bland andra Do Not Resuscitate och Three Days In Darkness. Lägg till undertecknads personliga favorit Burnt Offerings (sällan spelad nuförtiden) och saken är biff.
Minus? Tja, vad skulle det kunna vara… Jo, givetvis att konserten gärna hade fått vara längre så att ytterligare klassiker fått vara med. Dessutom hade det varit på sin plats med en rejäl dokumentär om de senaste, mycket händelserika Testament-åren. Bonusmaterialet är vid närmare eftertanke lite väl snålt tilltaget, en musikvideo (Native Blood) och backstageklipp, vilket gör att fullpoängaren – som själva konserten förtjänar – inte kan delas ut.
I min hårdrocksvärld är det hur som helst ett faktum att Testament är det ultimata alternativet när öronen ska ”belönas” med thrash metal i pang-på-rödbetan-stil kryddat med melodiösa och smått progressiva partier. Som bonus är samspelet mellan gitarristerna Eric Peterson (vilka riff!) och Alex Skolnick (vilka solon!) ”out of this world”.
Jag darrar inte på manschetten när jag utser Dark Roots Of Thrash till årets thrashjulklapp.

Magnus Bergström

Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner/Warner)

Kungarna av modern progressiv hårdrock med extra allt är tillbaka med en självbetitlad skiva, som markerar vart bandet står idag samtidigt som de blickar tillbaka och inte är blyga för att visa sina influenser.

Vid en första genomlyssning kändes det som en betygstrea och därmed något av en besvikelse. Men efter tiotalet koncentrerade lyssningssessioner i hörlurar delar jag ut en betygsfyra utan att tveka. Varför? Svaret finns i låt-för-låt-analysen nedan.

False Awakening Suite: Tiden var enligt bandmedlemmarna inne för ett egenkomponerat pampigt skiv- och konsertintro. Inte mig emot och ”uppdraget” är väl genomfört. Okej för att vissa partier är snarlika något som hörts i mer än en film men bra idéer ska kopieras, det är djungelns lag. Men 2:42 – vad menas? Det är inget annat än en besvikelse att det inte blev åtminstone det dubbla, när det finns så mycket potential hos dessa musikgenier.

The Enemy Inside: Fans som tycker att ”mörka” Train of Thought är vassast i diskografin har här något att hugga tänderna i. Huvudriffet är det närmaste taggtråd ett välpolerat band som DT kan få ur sig. Men låtens höjdpunkt är för mig det sköna taktbytet när speltiden närmar sig fem minuter och det följande känslofyllda gitarrsolot.

The Looking Glass: Första men inte sista gången på den här skivan som sångaren James LaBrie är i fokus. Överhuvudtaget är det sällan en röst får ta över ljudbilden på detta sätt när det handlar om ett band och inte en soloartist. De stora influenserna från Rush är uppenbara och hörs här för första men inte sista gången.

Enigma Machine: Underbart att dessa exceptionellt duktiga musiker har skapat en instrumental godbit. Det var inte igår… Synd bara att den är så kort, för med tanke på sammanhanget (vi snackar DT för tusan) är speltiden 6:02 alldeles för snålt tilltagen. Finfina tongångar, javisst, men jag får ändå känslan av att ha blivit snuvad på konfekten. Plus för Mike Manginis hantering av trumstockarna då jag mer än en gång undrar hur många armar han egentligen har.

The Bigger Picture: Progressiv hårdrock blir inte så mycket vackrare. Jag kan i alla fall säga att för egen del sitter refrängen redan innan jag hört den i sin helhet vid premiärlyssningen. LaBrie visar sig på styva linan när han tar fram det allra innerligaste som hans stämband har att erbjuda. Storslaget och vackert.

Behind the Veil: Riffet. Efter drygt två minuter visar John Petrucci varför oräkneliga gitarrister världen över ser upp till honom. Dessutom är refrängen även här hur vacker som helst. Gåshudsvarning är härmed utfärdad.

Surrender to Reason: En ganska tillbakalutad historia med ”gråtande” gitarrsolon. Vid en noggrann analys är det dock något av John Myungs låt eftersom hans baslir ger sköna vibbar hela vägen, men lyssna speciellt efter drygt fyra minuter – wow!

Along for the Ride: I det närmaste en ballad och den typ av låtar som bandet kan leverera med autopiloten påslagen. Den rätta känslan uteblir och slutresultatet är okej men inte mer.

Illumination Theory: Den snåla speltiden i tidigare nämnda låtar tas här igen med råge och allt är förlåtet. Med mäktiga 22:18 snackar vi lilla julafton och jag är lyckligt fånleende från första till sista sekunden. Det är extra glädjande att keyboardnestorn Jordan Rudess ges åtskilliga tillfällen att briljera. Det här är DT när de är som bäst och då har de (nästan) inga övermän i klassen.

Till sist mitt svar på frågan om det är någon vits med att ge ut en självbetitlad skiva så här långt in i karriären. Bandmedlemmar har i intervjuer förklarat det med att dagens DT är något av den ultimata versionen av bandet. Ja, eller något i den stilen… Fantasilöst, säger jag, och det är också osjysst mot ex-trummisen Mike Portnoy och hans insats för bandet.

Apropå Mike så måste jag avslutningsvis säga – trots att det av många anses som att svära i kyrkan – att jag inte saknar Portnoy det minsta. Det är dagens sanning. Mangini är helt enkelt en fullgod ersättare.

Magnus Bergström