Progressiv hårdrock med extra allt
Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner/Warner)
Kungarna av modern progressiv hårdrock med extra allt är tillbaka med en självbetitlad skiva, som markerar vart bandet står idag samtidigt som de blickar tillbaka och inte är blyga för att visa sina influenser.
Vid en första genomlyssning kändes det som en betygstrea och därmed något av en besvikelse. Men efter tiotalet koncentrerade lyssningssessioner i hörlurar delar jag ut en betygsfyra utan att tveka. Varför? Svaret finns i låt-för-låt-analysen nedan.
False Awakening Suite: Tiden var enligt bandmedlemmarna inne för ett egenkomponerat pampigt skiv- och konsertintro. Inte mig emot och ”uppdraget” är väl genomfört. Okej för att vissa partier är snarlika något som hörts i mer än en film men bra idéer ska kopieras, det är djungelns lag. Men 2:42 – vad menas? Det är inget annat än en besvikelse att det inte blev åtminstone det dubbla, när det finns så mycket potential hos dessa musikgenier.
The Enemy Inside: Fans som tycker att ”mörka” Train of Thought är vassast i diskografin har här något att hugga tänderna i. Huvudriffet är det närmaste taggtråd ett välpolerat band som DT kan få ur sig. Men låtens höjdpunkt är för mig det sköna taktbytet när speltiden närmar sig fem minuter och det följande känslofyllda gitarrsolot.
The Looking Glass: Första men inte sista gången på den här skivan som sångaren James LaBrie är i fokus. Överhuvudtaget är det sällan en röst får ta över ljudbilden på detta sätt när det handlar om ett band och inte en soloartist. De stora influenserna från Rush är uppenbara och hörs här för första men inte sista gången.
Enigma Machine: Underbart att dessa exceptionellt duktiga musiker har skapat en instrumental godbit. Det var inte igår… Synd bara att den är så kort, för med tanke på sammanhanget (vi snackar DT för tusan) är speltiden 6:02 alldeles för snålt tilltagen. Finfina tongångar, javisst, men jag får ändå känslan av att ha blivit snuvad på konfekten. Plus för Mike Manginis hantering av trumstockarna då jag mer än en gång undrar hur många armar han egentligen har.
The Bigger Picture: Progressiv hårdrock blir inte så mycket vackrare. Jag kan i alla fall säga att för egen del sitter refrängen redan innan jag hört den i sin helhet vid premiärlyssningen. LaBrie visar sig på styva linan när han tar fram det allra innerligaste som hans stämband har att erbjuda. Storslaget och vackert.
Behind the Veil: Riffet. Efter drygt två minuter visar John Petrucci varför oräkneliga gitarrister världen över ser upp till honom. Dessutom är refrängen även här hur vacker som helst. Gåshudsvarning är härmed utfärdad.
Surrender to Reason: En ganska tillbakalutad historia med ”gråtande” gitarrsolon. Vid en noggrann analys är det dock något av John Myungs låt eftersom hans baslir ger sköna vibbar hela vägen, men lyssna speciellt efter drygt fyra minuter – wow!
Along for the Ride: I det närmaste en ballad och den typ av låtar som bandet kan leverera med autopiloten påslagen. Den rätta känslan uteblir och slutresultatet är okej men inte mer.
Illumination Theory: Den snåla speltiden i tidigare nämnda låtar tas här igen med råge och allt är förlåtet. Med mäktiga 22:18 snackar vi lilla julafton och jag är lyckligt fånleende från första till sista sekunden. Det är extra glädjande att keyboardnestorn Jordan Rudess ges åtskilliga tillfällen att briljera. Det här är DT när de är som bäst och då har de (nästan) inga övermän i klassen.
Till sist mitt svar på frågan om det är någon vits med att ge ut en självbetitlad skiva så här långt in i karriären. Bandmedlemmar har i intervjuer förklarat det med att dagens DT är något av den ultimata versionen av bandet. Ja, eller något i den stilen… Fantasilöst, säger jag, och det är också osjysst mot ex-trummisen Mike Portnoy och hans insats för bandet.
Apropå Mike så måste jag avslutningsvis säga – trots att det av många anses som att svära i kyrkan – att jag inte saknar Portnoy det minsta. Det är dagens sanning. Mangini är helt enkelt en fullgod ersättare.
Magnus Bergström
