Tillbaka på ruta ett
Black Sabbath ”13′’ (Vertigo/Universal)
Efter alla storgräl med ömsesidiga beskyllningar, bittra långdragna rättegångar,
vanvettiga drogmissbruk, upprepade besök på behandlingshem, elakartade
hälsotillstånd, skilsmässorykten, olycka med fyrhjuling, kollapsad såpopera och
allmänt sinnesrubbat uppträdande återvänder Black Sabbath precis dit där de en
gång startade.
Det börjar som det skall med ’End Of The Beginning’ som inte är någonting annat
än en åtta minuter lång råsop som ödesmättat skovlar upp de gamla synderna till
ytan igen. Ozzy lämnade byggnaden för 35 år sedan. Nu är han hemma igen som om
ingenting har hänt. Med tanke på att han förmodligen är född på en kyrkogård
adopterad av djävulen själv, så är det inte konstigt att han fortfarande kan
trollbinda åhörarskaran. Precis som den överdådiga, hålögda hypokondrikern han
utvecklades till.
’Live Forever’ följer den tidslinje som bottnar i hypotenusan av ’Children Of
The Grave’. Som så ofta i de här sammanhangen handlar det om ond bråd död vilket
gör den lika vidskeplig och slagkraftig som sin föregångare. Den förbluffande
’Damaged Soul’ ger med sina blytunga bluesriff, utfyllda med det kringflackande
munspelet, en återspegling av bandets historia. En imponerande resa som känns
familjär, men ändå osannolik.
Nr 13 är inte så bra som de första sex skivorna var och en för sig. Lyckotalet
13 utgör ett genomsnitt av dem alla. De pensionsmässiga kvarvarande medlemmarna
– Ozzy Osbourne, Tony Iommi och Geezer Butler – gör (även med Bill Ward
frånvarande) ändå samma sak de gjorde för fyrtio år sedan. Då bevisade de allt
de måste bevisa. Nu gör de det igen.
Thomas Claesson
