nyaskivor.se

Kimmie Rodhes ”Covers” (Sunbird/Border)

Det finns massor av coveralbum. De nästan kväver mig ibland med trista versioner av redan halvdåliga låtar. Men någonstans har trots allt mogonstund guld i datorn. För tidig morgon, ingen DN i lådan och morgon-tv är upprepningarnas gyllene forum. Pest!

Då dyker hon upp i hörselgången Kimmie Rodhes, en countrydam i den bekväma medelåldern som inte har gjort så mycket väsen av sig. Ett par lyckade album i början på 2000-talet gör att hon finns i musikmedvetandet. Novembermorgonen blev med ens ljusare och varmare. Musikens makt.

Nu tolkar hon Tom Petty, Dylan, U2, Stones och Louis Armstrong med känsla och klass som det är få förunnat i americanabranschen. För att detta coveralbum nu inte ska vara en fullpoängare så finns det två Beatlestolkningar av utslitna Yesterday och With a little help from my friends. Den sistnämnda har en ultimat tolkning av Joe Cocker, så där ligger ribban redan högt. Yesterday är Pauls.

Istället är det skönt att höra Moonlight Mile utan Mick Jaggers ibland tjatiga röst. Dylans Everything is broken sitter som ett smäck, vilket också U2s Stuck in a moment gör. En bra låt är alltid en bra låt, klyschigt men vadå då !
Souldängan Shame, Shame svänger löst och ledigt. Neil Youngs Birds, Pettys Southern Accents och öppningslåten Bluebird är bara riktigt bra.

Så summan av kardemumman blev – det finns alltså bra coveralbum. Här är ett !

Bengt Berglind

Night ”Night”  (Gaphals/Border)

                Release: 20 november

Nights debutplatta känns som att komma hem. I princip kan man pricka in ett klassiskt heavy metal-band eller ett välbekant riff på varenda låt. Judas Priest, Iron Maiden, Saxon, Thin Lizzy, Motörhead; alla finns när. Kanske är det just blandningen av alla band som gör att det faktiskt låter eget snarare än rip-off.

I öppningslåten Fire and Steel hörs exempelvis Judas Priest, 70-talsversionen, i riffen, men det låter ändå inte som en Priestlåt. Fler Priestreferenser finns i Taking you Down. I Out of the Ashes kan jag svära på att Fast Eddie har klivit rakt ut ur tidmaskinen som ryckt honom från inspelningen av Overkill eller Bomber. Av bara farten har han lagt lite gitarr i början på Stand your Ground också. Referenserna finns där hela tiden, men inte en enda låt låter som något specifikt band. Att sedan använda ett gammalt barnkammarrim som refräng i Gunpowder Treason är fullkomligt genialiskt och 100 procent 1981.

Jämförelsen med Black Trip är naturligtvis både oundviklig och fullkomligt rättvis. Både banden har samma rötter och samma musikaliska inriktning, men där Black Trip är det välproducerade majorbandet är Night det charmiga, lite opolerade undergroundbandet som kör på jävlar anamma och adrenalin. Av någon outgrundlig anledning får jag hela tiden svenska Vanguards gamla tolva från 80-talet i skallen när jag lyssnar på Night.

Plattan låter inte som att den önskar den vore inspelad runt 1980, den låter som att den ÄR inspelad då. Illusionen är total när min högerarm vevar vilt på luftgitarren och jag ylar med i låtarna som en katt som fastnat i köksmixern. Visst, jag har hört det förr, men jag älskar det.

Jonas Andersson

Dream Theater ”Live at Luna Park” (Eagle Vision/Playground)

Det här skulle kunna vara mitt livs kortaste recension, för egentligen är det bara att konstatera att Live at Luna Park är hur bra som helst. Och ärligt talat; du som läser detta är väl ett DT-fan och vet alltså redan att den är ett måste i samlingen?

Det finns liksom inget mellanting när det gäller dessa löjligt skickliga musiker. Hela deras uppenbarelse skriker ”extra allt” och antingen älskar man det eller… Inte. Vilken kategori jag tillhör är hur uppenbart som helst, så det där med objektivitet är bara att glömma. När nu denna lilla bekännelse är ur världen går jag över till det viktiga…
Redigeringen är så fint gjord att den står i en klass för sig av allt jag hittills har skådat. Nej, jag skojar inte! Ibland känns det som att man är med på scenen för att i nästa stund sitta/stå på den bästa platsen i arenan. Wow!
Konsertinnehållet är värt en betygsfemma, inte minsta lilla tvekan om den saken. Att välja ut favoritlåt(ar) är som att välja mellan sina barn och det är efter mycket funderande som jag väljer att ”puffa” för:
The Dark Eternal Night är full av energi och har aldrig låtit vassare.
This is the Life framförs med skön känsla och det ”gråtande” gitarrsolot är som erotik för mina öron.
Lost Not Forgotten visar sig blomma ut ordentligt i livemiljö.
Beneath the Surface (här kryddad med äkta stråkar) och The Spirit Carries On är DT:s innerligaste stunder och näsduk rekommenderas.
On the Backs of Angels och Pull Me Under är inte tvillingar men absolut syskon tillika progressiv hårdrock av bästa märke.
Metropolis Pt. 1: The Miracle and the Sleeper är en programförklaring/innehållsdeklaration och så mycket DT som en låt kan bli.
James LaBrie har genom åren fått en del kritik i livesammanhang. Ibland befogat, ibland inte. Vad som står klart är att i dagsläget låter han bättre live än på länge, kanske rentav bättre än någonsin. Rösten har med åren fått lite mer djup och när han avstår från de allra högsta tonerna blir det en win-win situation för både honom och publiken. Själv hoppade jag till i lyssningsfåtöljen när han en bit in underbart vackra This is the Life drar till med ett känslofyllt ”whoooooooooo”… Man kan lugnt säga att mitt hår stod precis rakt ut då, ja till och med när jag tänker på det och skriver detta.
En annan som imponerar är Mike Mangini bakom trummorna. Det finns fans som fortfarande är besvikna, ja rentav bedrövade, över att Mike Portnoy valde att kliva av DT-skutan 2010. Jag accepterar det, i synnerhet som jag själv var mycket besviken till en början. Men idag är ingen gladare än jag över att skygglapparna åkte av och jag insåg vilket leende geni den mannen är.
Övriga bandmedlemmar då? Det är inget snack om att John Petrucci, John Myung och Jordan Rudess är lika fingerfärdiga som vanligt på gitarr, bas respektive keyboards. Det är sannerligen mäktigt att så skickliga instrumentalister fixar att sätta ihop musikstycken som fastnar och dessutom kombinera det med tekniska uppvisningar ”out of this world”, alltid med perfektion som ledstjärna.
Till syvende och sist drar jag av en betygshalva, beroende på att extramaterialet är i aningens snålaste laget. Visst är det som de facto finns att beskåda både bra och intressant, som till exempel bonuslivelåtar och korta dokumentärer. Faktum är ändå att det går att klämma in bra mycket mer på en dvd-skiva än vad som är fallet här. Enligt bandmedlemmarna var A Dramatic Tour of Events en underbar upplevelse och en bekräftelse på att de klarade av medlemsbytet galant. Ja, då kan man tycka att en så viktig period förtjänar en fullängdsdokumentär…
Det känns på något sätt som en förmån att älska ett band som Dream Theater, som år efter år ger anledning till såååååååååå många glädjetårar. Musik blir inte bättre/finare än så här.

Magnus Bergström

Fotnot: För den som eventuellt undrar kan jag berätta att istället för min kortaste recension någonsin blev det… Tvärtom!

Joe Nolan ”Tornado” (Rootsy/Warner)

Förra årets Joe Nolan-alster Goodbye Cinderella var ett av de album som var en stor överraskning. Nolan kom från ingenting in i min americanamusikvärld och stannade på toppen där. Nu sveper han in igen med nya Tornado och det är ruskigt bra, rubbet!

Men det är en stillsam tornado som Joe Nolan har skapat tillsammans med Dylangitarristen Colin Linden. Betänk nu att denna tjugotreåring inte stannar upp i karriären och kanske redan bränt sin låtskrivartalang. Är det inte så, finns det mycket att se fram emot – rösten, melodikänslan och soundet.

Rösten denne man har är skälvande vacker och uttrycksfull och borde få ett ton med kvinnohjärtan att stanna upp. Tillsammans med lätta stråkar och en snygg gitarrslinga är inledande I Know The Diffrence lysande. Sen fortsätter det med Autum Sky, The Pawn Shop där allt stannar av och låten singlar ner som ett ensamt höstlöv utan vind. Han turnerar just nu med Linda Lovness i Norden.

Nashvillemusiker av rang sköter kompet bakom Joes känsliga röst och när tempot höjs och han lossar på rösten i My Sweet Forever och Shambles är det så självklart säkert och lysande. En sak till… Colin Lindens gitarr – alltid där, närvarande lyrisk eller lite elak.
Så nära en en stor fet femma det går !

Bengt Berglind

Naked Idol ”Filthy Fairies” (Rascal Music Finland)

Naked Idol bildades 2006 i Espoo av ex-Lordimedlemmen Magnum. Under 2009 släppte de sin första radiosingel, ”My Weakness” som fick stor respons med att vara den mest önskade låten. Under 2013 signades de av Rascal Music Finland och släppte sin första kommersiella singel ”Boys of Summer” och har nu äntligen släppt sin efterfrågade debut-ep, ”Filthy Fairies”. På plattan har de även fått hjälp av Mr Lordi, som sjunger duett på ett spår, och Kita, ex-medlem i Lordi som slår på trummorna på två spår.

Hur ska man beskriva att det låter? Jo tänk såhär. Tänk att ni har Lordis musik, och ett uns med älvpulver från Michael Monroe, så har ni Naked Idols musik. Eller som de själva säger: ”Combination of big poppy choruses, grungy riffs and screaming leads.”

Om vi ska ta och diskutera musikernas insats en liten stund, så måste jag först och främst ge credit till deras gitarrist, Anti, som ger oss några riktigt trevliga gitarrsolon, framförallt i ”Devil Ridin’ Shotgun”. Sångaren gör en riktigt bra insats, han lyckas enligt min mening sätta känslan i musiken på ett sätt som gör att ”de menar allvar”. I övrigt tycker jag att det är ett bra framförande, de känns tighta och sammansvetsade.

De har totalt fem låtar på EP:n och alla skriker av potential. Det är en ganska rå produktion, något som passar helt utmärkt till den här typen av musik. Personligen måste jag ge en liten highlight till ”Shattered”, och ”Jane”.

Allt som allt så känns det lovande. Det är en lovande debut, och jag hoppas verkligen att vi får höra mer från dem inom en snar framtid.

Sara Köhler

Skivan finns att köpa här.

Israel Nash Gripka ”Israel Nash’s Rain Plans’’ (Rootsy/Warner)

På sitt andra album efter utmärkta debuten Barn Doors And Concrete Floors satsar Israel på mer tillbakalutad musik. Detta är det hittills bästa Neil Younginfluerade albumet i samma anda som Harvest Moon och Prairie Wind. Senaste Neil-utgåvan med Crazy Horse skänkte alla fall inte mig några högtidsstunder med sitt 29 minuters gitarrmangel och heller låtar att tala om.
Men det här är riktigt bra med svepande steelguitar som håller ihop hela albumet. Israel sjunger mjukt och vemodigt och hans röst ligger långt bak i mixen, men dominerar ljudbilden ändå.
Melodierna finns där men tar en stund att upptäcka. Det som i musiken kan kännas lite jämntjockt i början, löser snart upp sig och denna ljuva countryrockvariant känns skön och varm som en fleecefilt i november. När Israel Nash Gripka står på scenen i Örebro den 15 november kommer i alla fall jag att vara på plats. Vi ses där om du är den countryrockvän som du utger dig för att vara.

Bengt Berglind

John Lennon McCullagh ”North South Divide” (359/Border)

För det första kan man undra när man ska släppa fram debutanter i musikbranschen? Är det bra att ge dem chansen snabbt eller ska de sakta lära sig branschen och det ljuva livet som det innebär? I det här fallet har Johns föräldrar gett honom ett namn som verkligen förpliktar, och man kan ju fundera om han fått skivkontrakt på grund av namnet. Jag skulle nog tycka att det är en stor björntjänst att bli döpt efter en av rockmusikens största röster och personligheter.
Musiken på North Side Divide är närbesläktat med en ung Dylan eller en ettrig Donovan. Gitarr, munspel och en ung röst som håller på att mogna, men inte är färdig. Det gäller även låtmaterialet som visserligen är indränkt med passion och energi, men det mesta är karbonmusik som gjorts 359 gånger förut.
Jag tycker vi sätter John Lennon Mc Cullagh på tillväxt några år, sen kanske det kan hända stordåd. John Fullbright är ett sådant exempel.

Bengt Berglind

Prefab Sprout ”Crimson/Red” (Icebreaker/Border)

Skulle man definiera vad klassisk popmusik är i dag så är nya Prefab Sprout är ett lysande exempel. Här finns ett sound som är i rakt nedstigande led från den popmusik som var som bäst på sent sextiotal och under sjuttiotalet. Men ändå är soundet uppdaterat till nu.
Inledningspåret Best Jewel Thief In The World lyser av influenser från Harrison, Lennon och ELO .
Har du följt Paddy Mc Aloon och Prefab Sprout genom åren så är deras relativa naiva popmusik full med massor av melodihookar att de kan fylla ett framtida popmuseum.
Numera är Paddy Mc Aloon ensam i det som en gång var en trio. För att återknyta till Crimson/Red som är ett album som vi vänner av Paddy har fått vänta på ett bra tag.
Sjukdomar och livet i övrigt har rullat på, men nu är det dags igen! Paddy Mc Aloon sjunger som en ung popgud i låt efter låt. Ballader, gitarrock – alla med samma finess och popkänsla. Andra popsmeder kan se sig besegrade, sen spelar det ingen roll om de heter Gessle eller McCartney. Så bra är det här !

Bengt Berglind

Anders Björler ”Antikythera” (Razzia/Sony)

         Release: 6 nov

Den som kan hårdrock på sina fem fingrar vet att Anders Björler besitter stor kapacitet. Framgångarna med At The Gates och The Haunted talar liksom för sig själva.

Det är också med anledning av verksamheten i dessa metalorkestrar som en varning måste utfärdas: Antikythera är inte en skiva för den som kräver att allt ska vara metal. Låt istället de som förmår att uppskatta variation i musiklyssnandet svälja Antikythera med hull och hår.
Anders och hans ytterst kompetenta musikersällskap bjuder på instrumental småprogressiv och jazzig mjukrock á la filmsoundtrack. Förpackat i en klädsamt luftig och organisk mix signerad Tue Madsen i Antfarm Studio.
Skivans första halva förför lyssnaren med härliga saxofon- och gitarrkryddade Uncovering the Mechanism som utropstecken. Men andra halvan har det allra smaskigaste låtgodiset i och med fyrlingen The Saros Cycle, The Exeligmos Cycle, 223 och Decree of Canopus.
För egen del ser jag Antikythera som ett perfekt soundtrack till eftertänksamhet, under en stillsam paus från dagens stressade samhälle. Eller varför inte lägga sig på massagebänken och låta inledande Lost in the Depths påbörja en njutningsfylld inre resa… Njutningsmöjligheterna är helt enkelt många för den som tar sig tid att lyssna.

Magnus Bergström

Lindi Ortega ”Tin Star” (Last Gang/Pi/Border)

Varsågod här kommer en countrybrud från Canada som har drag under cowboybootsen på nya albumet Tin Star. Hon har ett countrytwang i rösten som skulle bära genom barsorlet en helgafton på ditt favoritställe The Golden Horn. Det är i det sammanhanget som jag tror att man bäst ska uppleva en countrytjej som Linda Ortega.
När hon drar ner tempot och lindar in rösten i balladstråkar låter det lite tunt och matchar inte alls andra kvinnor i samma musikfack.
Två exempel är Elizabeth Cook och Carrie Rodridquez . Men nu ska vi inte beklaga oss mer för Tin Star är ett utmärkt album med ett knippe bra låtar som är lätta att nynna efter en eller två genomlyssningar. För någon månad sedan gav Lindi en gratiskonsert i Stockholm och man kan alltid hoppas hon tar en tur uti landet nästa gång. Då kommer i alla fall jag att hänga på låset, för det här ska upplevas live.

Bengt Berglind