nyaskivor.se

The Unguided ”Fragile Immortality” (Napalm/Border)

Rensång blir inte mycket bättre än så här och det är bara att tacka för uppvisningen av Roland Johansson (även gitarr). Om bara låtmaterialet hade haft det lilla extra så hade Fragile Immortality varit en mycket angenäm historia.
Utöver att musiken bara utmärker sig i korta stunder här och där (receptet hårt riff + growlvers + rensångsrefräng innebär noll originalitetsfaktor) utdelas ett rött kort för omslaget, som verkligen inte är snyggt.
På plussidan hamnar att för den som fastnat för Sonic Syndicate, men tycker att de är för snälla, så är The Unguided ett givet val. Visst handlar det liksom SS om melodisk death metal i snäll (radio)stil, men jämfört med vad dessa presterade på sin senaste skiva finns här mer bett rakt igenom. Å andra sidan finns det ändå gott om klämkäcka keyboardtrudelutter…
Männen bakom mix och mastring är Fredrik Nordström och Henric Udd i Studio Fredman och i vanlig ordning betyder det ett kristallklart ljud med perfektionism som ledstjärna.
Personligen tyckte jag bättre om debutskivan Hellfrost, men smaken är som baken så…

Magnus Bergström

Fotnot: För den som mot förmodan inte känner till det, så beror jämförelserna mellan The Unguided och Sonic Syndicate på bandmedlemmars släktskap och på att de varit med i båda banden.

Drive-by Truckers ”English oceans” (ATO/Border)

Drive-by Truckers (DBT) borde i dagsläget vara ett välkänt och etablerat namn i alla musikälskares vokabulär, tyvärr tror jag inte riktigt att så är fallet. Med ett nu stort gäng av skivor bakom sig, har de alltid levererat sitt eget sound som enbart kännetecknar DBT. Från början av sin karriär var de som en mix av alternativ-country, grunge och southern rock men har genom åren utvecklat sitt sound att nu även innefatta smaksättningar av soul och något som skulle kunna beskrivas som en referens och influens av Lambchop (ett annat alternativ-country band som även de har ett eget särpräglat sound). Men liksom alltid tidigare låter DBT just som enbart DBT, nästan som det vore en egen musikgenre. Mycket tackvare den säregna rösten som Patterson Hood fogar över. En röst som känns totalt unik och oskolad med ett sound som är klagande melankoliskt på ett nästan androgynt sätt. Detta gör att man antingen hatar eller älskar man Drive-by Truckers. DBT’s andra röst, som bemöter lyssnaren på ungefär hälften av låtarna, är nästan lika säregen den. Mannen bakom den mörkare rösten är Mike Cooley som ger DBT ett något varmare och mer laidback framtoning, utan för den delen glömma bort den något jagande känslan som alltid finns i DBT’s musik och texter. Dessa herrar är som den amerikanska söderns svar på Lennon/McCartney. En duo som släpper ifrån sig den ena dunderlåten efter den andra. Som sagt så älskar eller hatar man antagligen DBT, jag har svårt att se någon som lämnas totalt oberörd av deras musik.

Lika säregen som DBT’s musik och sångare är deras omslag, i likhet med Iron Maiden som alltid pryder sina omslag med besten Eddie pryder DBT sina omslag med enkelt målade bilder som ska föreställa platser från den amerikanska södern. Omslagen som kan kännetecknas simpla förmedlar väldigt ofta en jagande känsla samtidigt som de både lyser av värme och på samma gång värker av kyla.

Med så många väldigt bra skivor i bagaget (de som jag främst vill belysa här och nu är Southern Rock Opera och Decoration Day som har betytt mest för mig) är det alltid intressant att se hur Drive-by Truckers följer upp föregående skiva. Den här gången följer man upp 2011 års så här i efterhand något intetsägande ”Go-Go Boots” med skivan ”English Oceans” som just nu känns som en av bandets bättre på senaste perioden av skivutgivningar. ”English Oceans” är både sammanhållande och spretig i sina låtar, vilket gör den både spännande och intressant. Låtarnas bredd gör att det sällan blir tråkigt att lyssna på skivan fler gånger.

Tendensen att skriva texter som upplevs som filmiska (vilket de var som bäst på i början av 2000-talet)i typiskt Springsteen-maner är fortfarande kvar och en naturlig del av DBT’s musikskapande, men inte lika tydlig och uppenbar som under tidigare skivor. Vilket både kan ses som positivt och negativt men som jag upplever mest som positivt eftersom det gör skivan mer sprakande och varierande.

Jag skulle kunna vara väldigt långrandig här och skriva vad jag tycker om varje låt på skivan, men jag ska bespara er på det och avslutar med att säga att det här en väldigt bra skiva.

Lars Svantesson

Neneh Cherry ”Blank Project” (Warner)

Inledningen är magnifikt minimalistisk. Över en gles slagverksmatta svävar Nenehs röst med en klartänkt säkerhet och skönhet. Arton år har vi fått vänta på ett nytt soloalbum, jazzutflykterna med Cirkus och The Thing har visserligen fungerat mycket bra. Blank Projekt är ett samarbete med producenten Kirean Hadben. I vanliga fall och med en annan sångerska skulle jag nog inte låna ut mina ibland för traditionella musiköron till den ljudpark som hela tiden är i ständig rörelse vid sidan av Nenehs självklara röst. Det spelar ingen roll om det bjuds på brutalgitarrer i metallfabriken eller finstämd elektronika. Det är hennes röst som tar oss med på denna fantastiska voyage. Det är mörkt, hårt, spännande, vackert, sprött och begåvat så jag tror inte mina numera väl utträngda country/pop/jazzöron.

Jag erkänner med rätta att jag har slösat med de högsta betygen i år i denna spalt. Men nu är det oundvikligt, så jag plussar på till en stor och glasklar sexa.

Bengt Berglind

Tear Them Down ”Their Fault Our Problem” (Plunk/Sound Pollution)

Det första som slår mig när jag lyssnar på Tear Them Downs första fullängdare ”Their fault our problem” är att deras sound är som en mix av Ramones, Toy Dolls och valfritt svenskt skatepunk band från det glada 90-talet. Det är trallvänligt, melodiskt och rakt på konfekten utan krusiduller. Det andra som slår mig ganska tidigt i lyssningen är att låtarna är riktigt bra.

Sedan slår tyvärr tredje tanken någonstans i mitten av skivan. Och den tanken säger mig att det är ruggigt tjatigt, enformigt och enkelspårigt. Och efter att ha hört skivan ett antal gånger, kan jag inte riktigt peka ut de låtar som jag tycker bäst om eller vilka låtar som står ut ur mängden eftersom de alla är obotligt lika varandra. Skivan lämnar inte heller mig med någon större lust att lyssna igen. Men i små doser fungerar nog Tear Them Down’s partyljudande punk bättre än på en fullängdsskiva. Där av en mycket svag trea i betyg.

Lars Svantesson

Millpond Moon ”Broke In Brooklyn” (Tikopia/Hemifrån)

När jag på nytt återvänder till skivfloden och musikforsen så fiskar jag efter nya bekantskaper. Jag fiskar aldrig i ”the mainstream” för den är alldeles för smal, grund och förutsägbar. Denna gång fick jag glädjande nog napp.

Man har hunnit med att lyssna på en hel del musik genom åren men jag är alltid nyfiken på vad musikerna kan göra med de olika genrerna och här har denna duo lyckats med att ta countryn vidare till något så intressant att det känns som en helt ny country.

Om det finns något liknande att jämföra med skulle det vara Buddy & Julie Miller när de är som bäst, för bra låter det både på sången och även arrangemanget fungerar utmärkt.
Skall man nämna några särskilda låtar så tycker jag Life Is A Ride och Haywire är värda att belysa lite extra.
Det som drar ner betyget från en fempoängare är den instrumentala Tikopia och den slätstrukna versionen av Blowin’ In The Wind på en i övrigt mycket bra skiva.

Börje Holmén

Doug Paisley ”Strong Feelings” (No Quarter/Border)

För något år sedan påstod jag som nu att jag redan har hört ett av årets bästa album. Då var Decemberists, nu gäller det kanadensaren Doug Paisley. Då hade jag rätt. Det kommer jag att ha denna gång också.
Hans namn har bläddrats förbi i glansiga musikmagasin utan att jag vet vilken guldgruva jag hoppat över.
Men bättre sent än aldrig. Nu är det dags att slå ett vinylslag för denna otroligt sympatiske musikant. Strong Feelings är ett genomsympatiskt album med hög musikalisk kvalité. Det är starka melodier. Det är välspelat i minsta detalj utan att perfektionismen tar över musikkänslan. Är det countrypop eller americana? Eller är det bara behagligt och skönt att lyssna till i soffhörnet.
Med sig i studion har Doug Garth Hudson från legendariska Band, vilket bidrar till ett varmt orgel- och saxofonsound. Mary Margret O´Hara också hon en mindre legend i Kanada gör tillsammans med Doug Paisley några varma innerliga duetter som ligger hjärteroten nära.
Detta är musik som inte sticker ut eller har plats i media. Detta är musik du får leta upp och när du lyssnat igenom och umgåtts med detta album hela det kommande året kommer du fortfarande att nicka lyckligt åt ditt goda val och smak.

Bengt Berglind

Damien Jurado ”Brothers and sisters of the eternal son” (Secretly Canadian/Border)

Hans namn har jag stött på tidigare i glansiga musikmagasin men inte tagit mig an.
Sen är det en vansinnig tur att jag gör det nu för det här kommer att bli ett av årets album. Det kanske är att sticka ut hakan i onödan men jag är tämligen säker.
Damien Jurado och producenten Richard Swift bygger upp en drömsk ljudbild som bjuder på beståndsdelarna psykedelica, singer-songwriter pop och vemod så det står härliga till.
På denna magiska ljudmatta glider Damiens röst runt ibland klar som en vårbäck, ibland lätt förvrängd men ständigt i rörelse som en albatross, seglande på musikaliska uppvindar.
Ska vi plocka fram referenser så är det som när Nick Drake möter Fleet Foxes .
I över hälften av låttitlarna på albumet finns ordet silver med. Silver Donna, Silver Malcom och Silver Kathrine med flera. Man kan ju undra vad detta betyder eller om det är brist på fantasi.
Som tur är finns fantasin och uppfinningsrikedomen i komponerandet och produktionen och det räcker långt, mycket långt.
Damien Jurado är årets stora överraskning för mig. Det kommer mer snart,- Doug Paisley.
Musikåret 2014 börjar bra!

Bengt Berglind

Metallica ”Through the never”  DVD/Blue-Ray (EMI/Universal)

Efter alla år tillsammans förfogar Metallica – världens största hårdrocksband – över en låtskattkista modell deluxe och ett härligt scensamspel med fokus på att ha roligt på jobbet.
Through the never visar en konsert och Trip (Dane DeHaan) som är en ung roadie skickas på ett enkelt men viktigt uppdrag. Det är början på ett äventyr som utvecklar sig till något utöver det vanliga. Trudelutterna bandet spelar (fantastisk konsert!) påverkar Trip vars handlingar i sin tur påverkar scenframträdandet.
Regissören Nimród Antal (Predators, No Vacancy) har gjort ett bra jobb med att sy ihop live- och filmklipp på ett sätt som gör att upplägget inte känns det minsta rörigt. Lägg till de maffigaste sceneffekter som någonsin skådats och Through the never är obligatorisk för all världens hårdrockare.
Vid en närmare granskning av dvd-utgåvan är det glasklart att det väl tilltagna extramaterialet är alldeles utmärkt både vad gäller innehåll och längd. Att filmen som sådan inte får mer än knappt godkänt (handlingen är lövtunn) är det enda som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare.

Magnus Bergström

Extramaterial: filmdokumentär, trailer, making of, klipp, band- och crewintervjuer, Metallica- och regissörfrågestund, Orion-tälthöjdpunkter med Lars Ulrich, Master of puppets musikvideo.

Eleni Mandell ”Let’s fly a kite” (Yeproc/Border) 

Eddi Reader ”Vagabond” (Reveal/Border)  

Att slå ihop två album kanske i någons öga är ett lättvindigt sätt att slippa skriva två recensioner.
Det kan så vara men i dessa två fall så är det lite underligt att två så närbesläktade album av två kvinnliga artister som inte är de mest kända ramlar ner just nu i halvmörka februari.
Musiken som dominerar dessa båda utmärkta album är kanske lite gammaldags .
Både Eleni och Eddi hämtar inspiration och ljudbild från folkmusiken, här vimlar det av instrument som vi inte hör så ofta i dagens musikutbud. Klarinetter som drillar, mandoliner och dragspel rullar runt och ger en varm och genommänsklig ljudbild.
När det jazzar till sig är det fyrtio- och femtiotal som dominerar, småsvängigt och kul.
Eddi Reader som har England och Irland i musikbagen lätt folkmusikinspirerat. Eleni Mandell från USA har en del countryfeeling men också popmusiken i bagaget.

Det här är vuxenmusik för en söndagsmorgon eller sommarkväll, och tyvärr ingen musik som kommer att nå ut eftersom det inte kommer att ligga på någon spellista i någon radio.
Att det finns en publik råder ingen tvekan om men de kommer inte att få veta om dessa båda njutbara vuxna kvinnliga vokalister och musiker. För nu är det mellotider som kväver allt annat.

Bengt Berglind

Supersuckers ”Get The Hell” (SPV/Border)

Öltillverkaren Carlsberg hävdar lite småkaxigt i sina reklamfilmer att de antagligen gör världens bästa öl, det amerikanska rockbandet Supersuckers har tagit en liknande tes ännu lite längre och har sedan åtminstone 1999 hävdat att de är världens bästa rock band. Och det är tämligen svårt att inte älska ett band som går in med den attityden. På vissa av bandets rockskivor (de har även gett ut några med outlaw-country) lever man verkligen upp till sitt eget epitet. Men hur är det på den nya skivan ”Get the Hell”?

”Get the Hell” är Supersuckers tioende studioplatta, de har sedan starten i skarven av 80- och 90-tal även hunnit med att släppa ungefär lika många livealbum. Om man vill förtydliga vad Supersuckers egentligen handlar om så är det rå men ur simpel rock-n-roll med punkattityd, eller för att precisera det ännu mer så ungefär som ett sleazigt Motörhead. Supersuckers stavas även attityd, arrogans, humor, ironi, berusningsmedel, sex, självdistans, turneliv och rock-n-roll.

Efter diverse medlemsbyten genom åren består Supersuckers idag av de två originalmedlemmarna frontmannen och basisten Eddie Spagetthi och gitarristen Dan ”Thunder” Bolton tillsammans med gitarristen ”Metal” Marty Chandler och trummisen ”Captain” Chris Von Streicher.

På Get The Hell är det precis som vanligt fullgas från första till sista ton av Supersuckers skitiga och kaxiga rocknroll. De av er som tidigare har hört bandet kommer känna igen er, för det är precis som vanligt – det finns inga ursäkter eller pardon, det är lite som ”it’s my way or the highway”-attityd. Men för att återknyta till tidigare ställda fråga om den nya skivan lever upp till det självsatta epitetet att Supersuckers är världens bästa rockband, så är svaret – nej ”Get The Hell” är även för Supersuckers-mått en ganska medelmåttig platta. Den funkar och känns definitivt bra för tillfället, men lever inte upp till några av bandets tidigare plattor så som exempelvis ”The Evil Powers of Rock-n-roll” och ”Motherfuckers Be Trippin’”.

Lars Svantesson