nyaskivor.se

Joseph Parsons ”Empire Bridges” (Rootsy/Warner)

På förra albumet vilade en domedagsstämning som inte gjorde någon glad. Det var inte meningen heller. Nu är läget annorlunda på nya americanaalbumet Empire Bridges
Rösten är densamma, fortfarande med en allvarsam ton någonstans mellan engelska Richard Hawley och en för dagen positiv Nick Cave.
Det som gör att man återvänder gång på gång till Joseph Parsons denna gång är den utmejslade melodikänslan och de välfyllda arrangemangen med körer, stråkar och en och annan ostyrig gitarr.
Här samsas det småsnuviga sättet att sjunga med det lite mer storvuliga sångsättet, som någon gång gränsar till en crooner.
Det finns också en värme och storslagen mänsklig känsla i musiken som bidrar till att hela albumet bildar en enhet. Inte en samling slarvigt ihopfösta låtar utan just ett album. Händer inte ofta. Men när det väl händer kan det låta som här på Empire Bridges.

Bengt Berglind

Canyon Ryde ”Free To Be” (Freedom Feat/Border)

Vänner och kamrater av den ibland utdöda genren countryrock. Det finns hopp och hjälp att få. Här och nu.

Dyker det upp något band som det här kallas det ofta för americana. Men för mig okända Canyon Ryde lirar countryrock och inget annat. Sången är country och popinfluerad och gitarrspelet håller högsta pop och rock klass, även om volymen är på fem eller sex istället för elva.
Detta band och musikkollektiv som bildades 2011 leds av Phil Lively-Musters. Här också den utmärkte singer/songwritern Peter Bruntell och som sidekick vid denna inspelning Gary Louris från Jayhawks. Man behöver inte tvivla på att kunskapen och känslan finns för denna genre.
På denna tripp i countryrocklandet är sadlarna och stövlarna blanka, solnedgången perfekt Hollywoodformad och inte ett damm eller sandkorn i sikte. Men låtarna är starka i sin form och växer så småningom, där de rullar fram i ett skönt avkopplande mediumtempo.
Arrangemangen och instrumenteringen är glasklar men när ljudbilden är förhållandevis låg gäller det att vara vaken så man inte missar en underskön orgelslinga eller ett snyggt pianopålägg. För att inte tala om alla gitarrfigurer som bubblar upp här och var.
Så är du vän av nämnda Jayhawks och Beachwood Sparks eller västkustpop/rock med countryinfluenser, så följ med på en Canyon Ryde.

Bengt Berglind

Lake Street Dive ”Bad Self Portraits” (Signature Sounds/Border)

Om du tar ett indieband som aldrig har kollat in den klassiska soulmusiken från sextio- och sjuttiotalet. Helt plötsligt har någon av medlemmarna varit på musikloppis och handlat på sig en plastkasse med soulplattor. I replokalen har bandet samlats för att skriva nya låtar och spelar igenom soulkassens innehåll.
Det som händer nu är att bandet har hittat sitt framtida sound och det som brukar kallas blue- eyed- soul blir en lightvariant av detsamma.
Det vimlar av lånade hookar och influenser från Tamala Motown och Staxperioden.
Basspelet, blåsfigurer körinpass och hackande kompgitarrer, allt är lånat.
Men det som gör att det inte fallerar och kör rakt ner i orkesterdiket är att allt görs med en nyfikenhet och spelglädje som bitvis är sprudlande.
Lake Street Dives vokalister försöker heller inte härma soulens mästersångare utan sjunger med sina charmiga indiepopröster.
Lake Street Dive har skapat ett kreativt och charmigt bygge av soulmusikens legobitar.

Bengt Berglind

Subztain ”Conflict Solution’’  (Egen release)

Det här är ett debutalbum av ett band som vill sååååå mycket. I grunden handlar det om snäll hårdrock med melodi som ledstjärna, men samtidigt vill bandet tydligen visa att de också har en farlig sida och slänger in näst intill growlliknande skriksång lite här och där. Det klär inte den här musiktypen så bra… Lägg till att radiorockriffen bitvis byter skepnad till metalriff och voilà; bilden av ett för spretigt album framträder klart och tydligt.

Nästan varenda låt ger mig känslan att jag har hört det förut; i radioskvalet man dagligen utsätts för i olika sammanhang. Efter några genomlyssningar utmärker sig i alla fall två låtar på ett positivt sätt, nämligen lite hårdare rockande Hold Me och fina balladen Lock You Up. De är inga utropstecken, men i alla fall bra låtar värda att lyssna på mer än gång.
Varför ”så mycket” som en betygstvåa då? Tja, lika lite som det går att blunda för att Subztain spelar radioanpassad hårdrock utan det lilla extra, går det inte att blunda för att hela paketet andas proffsighet. Det är välspelat och produktionen andas klass (trots att skivan enligt uppgift är inspelad under enkla förhållanden) och då kan helt enkelt inte en icke-musiker som undertecknad ta fram motorsågen. Alltså nöjer jag mig med en slö kantklippare.
Allt som allt en (knappt) godkänd albumdebut. Till nästa gång hoppas jag att bandet väljer vilken musikväg de ska ta, för att undvika tidigare nämnda spretighet.

Magnus Bergström

p.s. För den som vuxit ifrån Takida och vågar sig på att hårdare alternativ är Subztain rätta medicinen.

Rosanne Cash ”The River & The Thread” (Blue Note/Universal)

Rosanne Cash är en stor favorit i skivhyllan och har varit så i många år. Så när det kommer ett nytt album med henne är det lite julafton varje gång. Hennes förra The List tillhör nog de album som toppar lyssnartoppen i hemmet sen den kom.

Så naturligtvis är förväntningarna höga inför detta nya album, och de infrias, det är inget snack om saken.
The river... är genomarbetat som koncept. Albumet har en inneboende värme och känsla som hela tiden hänger ihop. Mycket av detta ska tillskrivas Rosannes man John Leventhal som producerar, arrangerar och spelar en massa instrument.
Det vimlar av andra utmärkta musiker som Derek Trucks, Rodney Crowell och Allison Moorer.
Rosanne Cash har inte den största eller den bästa rösten i branschen. Men den kan förmedla en text, träffa de rätta känslosträngarna och för fram en melodi.
Det räcker långt för mig.
Albumets elva sånger hänger ihop, men ska man lyfta fram någon blir det Ettas Tune, Feather`s not a bird och The Sunken land.
Att The river and the thread kommar att spelas lika ofta som The List råder det ingen som helst tvekan om.

Bengt Berglind

Tia McGraff ”Break These Chains” (Bandana/Hemifrån)

Kanadensiskan Tia McGraff släpper sitt femte album, vilket väl är ganska så typiskt för singer-/songwritergenren. När hon efter de två första spåren lämnar det Melissa Hornska svårmodet, hon låter ganska likt Melissa där, börjar det låta riktigt bra och mera som Australienskan Kasey Chambers.

Det är en vackert arrangerad skiva som inte är allt för överproducerad. Att man sedan dessutom slipper steel-gitarren gör att det känns riktigt behagligt. Rekommenderas.

Låtar att nämna är huvudspåret Break Thei Chains, Saints And Angels och förstås Between The Bed And The Door.

Börje Holmén

Tips: Lyssna gärna igenom hennes tidigare alster på Spotify.

Iced Earth ”Plagues of Babylon” (Century Media/Universal)

Grundaren och metal-gurun Jon Schaffer leder sina legioner på det elfte
fälttåget i en värld i kaos och fördärv där de som självutnämnda andebesvärjare
söker uppståndelsens dolda hemligheter.

Om man letar efter en samling utsträckta verk som genomsyras av en mörk och grym
atmosfär åskådligjord via skrik, intrikata riff och sångaren Stu Block’s obskyra
framställning så har onekligen rätt dörr öppnats.

Det apokalyptiska titelspåret inleder vandringen i dödsskuggans dal. Långt i
fjärran hörs de annalkande förstämda trummorna draperade i svart flor. Alldeles
på krönet efter två minuters uppvigling brakar helvetet lös och de som
händelsevis inte vet vad heavy metal är får reda på det precis nu.

I samma härad ligger den föraktfulla ’Democide’ som inte har någon annan uppgift
än att personifiera ondskan själv och det till den grad så fullmatad med
vildsinta riff att inget lämnas till övers.

Den mardrömslika ’Among The Living Dead’ får monstret som har varit gömt under
sängen så länge att äntligen krypa fram och ge en egendomlig men samtidigt
nervkittlande upplevelse.

”Plageus Of Babylon” är ett storslaget album med dramatiska skiftningar som
kramar ur de få lugnare partierna till sista blodsdroppen samtidigt som det
övervägande hårda stansas fram med en stångjärnshammares förödande frenesi och
tyngd.

Thomas Claesson

Adrenaline Mob ”Men of Honor” (Century Media/Universal)

Stjärngänget i Adrenaline Mob är här med sin andra fullängdsskiva, fylld till bredden med kött-och-potatis-hårdrock-à la-USA.

Under de två år som har gått sedan debuten Omertà har trumvirtuosen Mike Portnoy ersatts av Twisted Sister-veteranen A.J. Pero. En förbättring eller en försämring? Jag skulle vilja påstå att det är hugget som stucket. Adrenaline Mob kräver inga extraordinära utsvävningar utan ”bara” taktfast komp i bredbent stil och det fixar Mr. Pero med förbundna ögon. Det övriga manskapet är oförändrat och består av höjdarmusikerna Mike Orlando (gitarr), Russell Allen (sång) och John Moyer (Disturbed).
Herrarna Orlando och Allen ligger bakom musiken och att hantverket är gott går inte att förneka, däremot hade mer variation varit att föredra. Men of Honor känns lagom rakt igenom, för i mina öron sticker ingen av låtarna ut varken positivt eller negativt.
Nej, istället är det en bandmedlem som sticker ut: Mike Orlando har inte bara hårdrocksvärldens bredaste leende – han kan spela gitarr på ett sätt som är få förunnat. Mike blandar stabila riff och soloräkor i bästa shredstil, alltid med fokus på känsla.
Den här typen av hårdrock gör sig utan tvekan bäst live, så ta chansen nästa gång gänget kommer till våra breddgrader.

Magnus Bergström

No Sinner ”Boo hoo hoo” (Mascot/Provogue/Warner)

Från den vackra staden Vancouver långt där borta i väster lyses himlen upp av

ett sken som inte har varit synligt på år och dag. Det Rhythm & Blues influerade
bandet No Sinner anländer nämligen med sitt debutalbum direkt hämtat från
uppenbarelseboken kapitel 21 verserna 1-27 och det, ta mig tusan, bara någon
millisekund innan jag hade gett upp hoppet.

Uppbackad av den flyhänte gitarristen Eric Campell och en rytmsektion som skulle
kunna vara handplockad från Atlanta Rhythm Section uppvisar ’the leading lady’
Colleen Rennison ett om än starkare företräde än det hon stoltserar med på
skivomslaget. Hennes sångröst sänder de facto chockvågor som landar som en
förfinad reinkarnation av Janis Joplin.

Det utmanande överlämnandet av de nio spåren som pendlar mellan rock, blues och
soul ger ett obändigt intryck som är svårt att lägga band på. Den behagliga
känslan består vare sig man lyssnar på den sårbart spinnande ’Love Is A Madness’
eller den rykande ’Runnin’’ där en Ortoped bör uppsökas om inte högerfoten går
igång.

Det omtumlande titelspåret ’Boo Hoo Hoo’ vrider och vänder med byggstenar
formade i en acceptabel rockabilly anda, vilket får den svenska upplagan Top
Cats insatser att framstå som en samling stenstoder slumpvis placerade på
gårdsplanen.

Den uppsluppna ’Devil On My Back’ briljerar med en anmärkningsvärd tung känsla
av ärbarhet medan den råbarkade ’Work Song’ flyter omkring planlöst tills ett
bultande klimax når bortom all ära och redlighet.

Med en röst som inte bara kramar dig tills du tappar andan utan förmodligen
också gör att du förlorar delar av förståndet avslutas skivan med den
vidsträckta ’September Moon’, som lämnar självlysande strimmor av älvglans efter
sig.

Gå ut på marknaden, köp ’Boo Hoo Hoo’ till ett fast pris, luta dig tillbaka och
njut av värdetillväxtens ljuva sötma. Albumet har visserligen alldeles för kort
speltid, men det här är ett band värt att investera i. Det här är framtiden. Om
några år kommer miss Rennison att tjäna som förebild för andra.

Thomas Claesson

Hammercult ”Steelcrusher” (Sonic Attack/Border)

Vilket fynd! Ibland hör jag mig själv säga saker i stil med ”nu räcker det med ny musik för inget är ändå lika bra som det jag redan gillar”. Samtidigt blir ingen gladare än jag när en käftsmäll av ny musik landar på hakspetsen. Ja, jag är alltså golvad av Hammercult – och jag gillar det!

Det handlar om skruvad thrash metal som är omöjlig att värja sig mot. Med thrash metal som grund har de lagt till inte bara death och black metal utan också hardcore och punk. Anledningen till att jag beskriver soundet som skruvat är för att bandet blandar och ger mer än vad som borde vara möjligt att hålla ihop till en fungerade helhet. Men fungerar gör det och Hammercult har mer eller mindre skapat en egen fräsch gren på hårdrocksträdet.
Sångaren Yakir Shochat imponerar stort med sin blandning av skrik- och growlsång. Refrängerna är genomgående i maffig allsångsstil och går med lätthet att sjunga med i redan efter första genomlyssningen. Över huvud taget ger bandet intrycket av att de ha roligt tillsammans och det smittar av sig; det är aggressivitet som sprider glädje.
Efter introt följer sex låtar i rad som alla kan beskrivas med ett enda ord: kanon! Jag vill helst inte välja ut en favorit av dessa men okej då; ”Metal Rules Tonight” är löjligt bra och får mig att vilja studsa runt och leva rövare hemma i lägenheten.
Skivans andra halva ger tyvärr en viss känsla av att det harvas på i redan upptrampade spår. Det lilla haveriet räddas glädjande nog av vassa ”Satanic Lust” och varierade ”In the Name of the Fallen” (innehållande ett finfint akustiskt outro).
Utöver musikinnehållet är den knivskarpa produktionen med skön livekänsla en starkt bidragande orsak till det höga betyget.
Är du inte övertygad och önskar ytterligare argument innan eventuellt inköp? Visst, det fixar undertecknad: Andreas Kisser (Sepultura) har lagt ett smarrigt solo på ”We are the People” och det fantasieggande omslaget är målat av ingen mindre än Andreas Marschall (Blind Guardian, In Flames, Running Wild, Hammerfall med flera). Dessutom är det aldrig fel att stödja band från länder där hårdrock är underground så att det skriker om det; i detta fall Israel.
Till sist måste jag erkänna att debutskivan ”Anthems of the Damned” gått mig helt förbi och det skäms jag över. Å andra sidan är det lätt åtgärdat, vilket ska ske nu när dessa recensionsrader är i hamn.

Magnus Bergström