nyaskivor.se

Primal Fear ”Delivering the Black” (Frontiers)

Man skulle kunna säga att purfärska sparken i baken kallad Delivering the Black är som en best of. Allt som är Primal Fear är representerat: solid produktion av ”bandpappan” Mat Sinner, modern och mycket passande mix av Jacob Hansen, makalöst bra sång av Ralf Scheepers och som vanligt stabilt lir bakom trummorna av Randy Black.

Att jämföra skivor är inte alltid det lättaste men jag törs nog påstå att det här är tyskarnas starkaste giv efter Devil’s Ground (2004) och New Religion (2007). Personligen tycker jag att de småprogressiva och till viss del episka inslag som för varje skiva tillåts mer och mer utrymme passar bandet alldeles utmärkt.
Av de tio låtarna kan hälften utan problem mäta sig med bandet klassiker, tre är bra och övriga två är okej (men med lite väl mycket ”skrivna-enligt-mallen-i-sömnen-känsla”).
One Night in December är i mina öron bandets magnum opus då dess 9:18 minuters speltid är själva essensen av Primal Fear.
Ja, det är onekligen lätt att konstatera att Delivering the Black handlar om prima heavy metal av veteraner i toppform. Ironiskt nog är det just kvalitetsstämpeln som gör att betygsfemman uteblir. Bitvis är det bara för perfekt och den organiska känslan uteblir.
Tyskarna kan det här med kvalitet och pålitlighet.

Magnus Bergström

Within Temptation ”Hydra” (BMG/Chrysalis/Sony)

Sharon den Adel. Snacka om stjärnröst! Tarja Turunen (ex-Nightwish) får finna sig i att spela andrafiolen i duetten Paradise (What About Us?). Sharons röst ska vara i fokus, så är det bara.
Produktionen formligen gnistrar världsklass rakt igenom, för efter 18 år av symfonisk hårdrock är Within Temptation genreledande och levererar därefter.
Hydra griper tag i lyssnarens öron och bjuder på en angenäm resa med storslagna melodier i fokus. Efter tiotalet genomlyssningar är det en låttrio som är snäppet vassare än låtkamraterna:
Let us burn är en albumöppnare med klassikerpotential som visar vart skåpet ska stå.
And we run är ett välkommet avbrott från standardmallen med rapgästsång av Xzibit.
Paradise (What About Us?) är ljuv musik för alla med smak för det bombastiska.
Bandmedlemmarna har beskrivit Hydra som en mix av allt som är Within Temptation och det är bara att instämma.
Men fullpoängaren uteblir för att gitarrerna får för lite utrymme; det blir helt enkelt för snällt. Att growlsången efter många år i malpåse är tillbaka och tuffar till det i Silver moonlight hjälper inte.
Måtte storfräsarna från Holland hitta tillbaka till våra breddgrader för att spela live, konserten på Getaway Rock 2013 var ju ett mersmakande utropstecken som heter duga.

Magnus Bergström

Gaslight Anthem ”The B-sides” (  )

Den här samlingen borde egentligen kunna sorteras direkt in högen med totalt meningslösa utgivningar, för behovet av att släppa en samling med främst akustiska versioner av tidigare släppta låtar känns minst sagt något minimalt. När man dessutom nyligen släppt alla låtarna i en bastant vinylbox med ett gäng 7”singlar, känns det ännu mer onödigt. Nu är det dock så att jag har en väldigt svag punkt för dessa New Jersey-bördiga heartlandrockers med en stänk av punkrock. Deras mix av heartland-melankoli och fenomenal rocklyrik framförd av Brian Fallons totalt oskolade sköna rockröst gör att tårarna inte sällan är långt borta. Så dagar när det känns mörkt och tungt brukar The Gaslight Anthem kunna utgöra ett underbart soundtrack.

På samlingen B-sides är de låtar som verkligen sticker ut som skivans bästa spår är de tidigare outgivna låtarna ”She Loves You” och ”Once Upon a Time” tillsammans med de briljanta akustiska versionerna av ”The ’59 Sound” och ”The Queen of Lower Chelsea” som till och med slår originalversionerna på fingrarna.

De övriga av de totalt 11 låtarna lämnar mer att önska. Så på det hela taget en ganska meningslös samling, men ljusglimtarna ger i alla fall de största fanatikerna en anledning till att införskaffa plattan ändå.

Lars Svantesson

Autumn Defense ”Fifth” (Yeproc/Border)

Denna duo är en offspring av utmärkta combon Wilco. Patric Sansone och John Stirrat är här i americanadelen av softrocklandet. Inte långt ifrån grupper som America och Firefall. Duon bryter absolut ingen ny musikalisk mark,utan satsar på en snygg produktion med stämsång och lagom stora orkestreringar. Det är snyggt, lite vekt och sympatiskt som bara sjutton.

Inledande Things on my mind sätter agendan. Tempot ligger på den nivån genom hela albumet vilket är ganska skönt och avslappnat. Sen är det inte ett musikaliskt inpass som inte är genomtänkt och perfekt. Tråkigt kanske vänner av svår jazz eller postpunk tycker.

Autumn Defense är slitstarkt i sin enkelhet. Det tål att slita på och små intrikata musikprylar dyker upp till lyssnarytan efter hand. Popmusik som ska kallas pop. Modern men med klassiska pop och rock inpass. Bra så.

Bengt Berglind

White Denim ”Corsiacana Lemonade” (Downtown/Border)

För många månader sedan när jazzrock var som hetast med taktförskjutningar, och genomduktiga speedgitarrister var lördagsgodis, skulle en grupp som White Denim sitta som ett smäck.
I dag är det annorlunda och även om WD i musikmedia anses ha släktskap med Little Feat och Allman Brothers Band så är detta ändå inte vad som förväntas av detta Texasband.
Visserligen är de samspelta och bitvis låter det utmärkt. Men det som fattas är bättre sånginsatser som får låtarna att träda fram tydligare.
Men kanske är WD ett band för den yngre genarationen som går på gymnasiets musikprogram.
Denna musikgenre har jag hört förut, tyngre och bättre.

Bengt Berglind

Tish Hinojosa ”After the fair” (Varese/Border)

Hon är förmodligen en musikdoldis för de flesta. Hennes musik balanserar på gränsen mellan Amerika och Mexico, spanskan är lika vanlig som engelskan i hennes texter. Frågan är om Tish inte låter mest hemmastadd när hon sjunger de spanska texterna. Då har hon corazon i uttrycket.
Men det kan vara lätt att hoppa över en artist som Tish Hinojosa. Hennes röst är mjuk, lugn och tar inte plats. Men om du tar dig tid att verkligen lyssna så upptäcker du som jag hennes inneboende kvaliteter. Tish är ingen nykomling och har en lång rad album bakom sig. Av de äldre rekommenderas Homeland varmt. Ett extra plus till hennes musiker som är ädla hantverkare inom sitt skrå.
Bra americana med kvinnliga och spanska förtecken alltså.

Bengt Berglind

Tony Joe White ”Hoodoo” (Yeproc/Border)

-Det händer ingenting, det är samma hela tiden -, hävdade en närstående. Men när det gäller denne musikveteran så är det just det som är meningen, att det låter som det står still. Om du för ett ögonblick lyssnar med helt öppna öron och ett lika öppet musiksinne så framträder ett sväng och en småskalig funkig musikfest som få musikanter klarar av. Tony Joe har utvecklat detta till en mindre konstform. Denna gång på Hoodoo är det bättre än på senare album.
Melodier framträder tydligare, gitarrspelet är både rått, lyriskt och hypersvängigt i sin form.
Man hör varifrån Mark Knopfler hämtat influenser till sitt gitarrspel.
Hoodoo är mer varierad, har bättre låtar och med ett gitarrspel som både småblöder och glänser. Dessutom ligger en ljuvlig hammondorgel ochh virvlar under rytmmattan som Tony Joe White bygger upp.
Tunggungsväng med finess alltså.

Bengt Berglind

Eyes Wide Open ”Aftermath”

In Flames. Det är det första som slår mig efter bara några sekunders bekantskap med Aftermath. De i mina öron uppenbara inspirationskällorna är In Flames-albumtrippeln Clayman, Reroute to Remain och Soundtrack to Your Escape (2000-2004).

Ljudbilden är klädsamt luftig i modern stil men emellanåt tillåts också aningens köttigare inslag. Om jag fått välja hade det överlag lämnats kvar lite mer skit under naglarna, så att säga.

Värmlänningarna i Eyes Wide Open startade bandet så sent som 2011 och släppte våren 2012 Revelations (ep). Nu är tiden kommen för uppföljaren tillika fullängdsdebuten Aftermath, del två i en planerad trilogi.

Inget lämnas åt slumpen med ett genomtänkt koncept som går som en röd tråd genom hela skapelsen. Det postapokalyptiska temat genomsyrar både texterna och det läckert designade skivomslaget.
Förutom likheten med megapopulära In Flames finns det andra fakta som talar för att Eyes Wide Open är ett band att hålla ögonen på framöver. De har nämligen inte mindre än 15 fan clubs världen över och högvis med Facebook-gillare!

Men musiken är förstås det viktigaste och det är här som jag hör sprickan i bandbygget. Utöver den inledande dubbelmackan Wings of Redemption och Avalanche finns det nämligen inte så mycket som gör att jag hoppar högt i lyssningsfåtöljen,

New World Order och Red är också klart gångbara men sedan tar det stopp, exempelvis i strukturlösa titelspåret Aftermath som jag inte alls är förtjust i. Trots upprepade försök vill inte det övriga materialet fastna på något som helst sätt; varken positivt eller negativt.

Det är ingen tvekan om att Eyes Wide Open är ett framtidsnamn med stor potential. Men för att ta nästa kliv krävs mer originalitet överlag (att sångaren Patrik M. Fahlin ibland sjunger i en megafon räcker inte). En annan viktig detalj som bör åtgärdas till trilogins avslutande del är avsaknaden av variation i låtmaterialet.

Jag vill gärna avsluta en skivrecension i positiva ordalag och det är ett busenkelt jobb den här gången. Wings of Redemption är något av det absolut bästa jag hört i genren – bara att lyssna och njuuuuuuuuuuta.

Magnus Bergström

Boy George ”This is what I do” (Very Me/Playground)

     Release 29 januari

Kommer ihåg när han slog igenom. Jag var i yngre tonåren, precis klivit över från punken till hårdrocken och tittade mer på musik än jag lyssnade.

Passerade artisten mitt attributfilter, dvs hade långt hår och tajta skinnbrallor?
Som du förstår så gjorde min enorma omognad tjänsten att missa Boy Georges underbara röst.
Men första gången jag hörde Band Aids ”Do they know it’s christmas” på radion fastnade jag för en viss röst.
Som du säkert förstår blev det lite kaos när jag förstod att det var han.

Nu har det gått några år i både George och mitt liv och när jag lyssnar på hans nya platta ”This is what I do” så kan jag bara konstatera att rösten är kvar. Fast den har färdats med honom som ett gammalt vin, mognat och fått ett nytt djup.

En annan sak som slår mig är hur bra han klarar skiftningarna i låtmaterialet.

Från den reggaedoftande ”Live your life” till radioflirten ”My God”.
Att han sedan drar av den Nick Lowe-drypande ”It’s easy” gör inte saken sämre.

Nej, det här gör han riktigt bra, hoppas plattan får bryta igenom allt brus och att folk ger den en ärlig chans.

Hasse Carlsson

Nu tar vi vintersemester igen och återkommer om ca 4 veckor. Sen kör vi på igen fram till juli då det åter är dags för lite ledighet…

Peter, Bengt, Thomas, Magnus, Larsa, Jonas, Tomas, Henric, Sara, Sofia, Hasse, Mattias, Mats, Mats, Börje, Roger, Erik, Conny, Martin, Rickard, Cizzi, Jenny, Tobias, Lars, Sophia, Joppe…