Allt är sig likt, fast bättre
Gamma Ray ”Empire of the undead” (Ear/Playground)
Gamma Ray är ett band som klämmer ur sig skivor som oftast är habila, men sällan helgjutna. Några låtar som sticker ut och ett gäng ganska anonyma skapelser brukar vara resultatet. Med detta sagt vill jag betona att Kai Hansen är en av mina stora hjältar. Tidiga Helloween är troligen en del av mitt DNA vid det här laget, och Gamma Ray får mig i sina bästa stunder att fånle av lycka, likväl som de får mig att gäspa lite lätt i sina sämsta stunder. Men här sitter jag nu och fånler, eftersom Gamma Ray har åstadkommit en av sina bättre skivor.
Plattan inleds med den låt som kanske sticker ut mest, den drygt nio minuter långa Avalon. Ett episkt och varierat stycke hårdrock. Därpå följande Hellbent är Gamma Ray 1A, det vill säga ösig power metal. Självklart får vi oss också lite Gamma Ray 1B till livs. Det vill säga mid-tempo heavy metal. Ramarna är kort och gott de vanliga.
Till plattans höjdpunkter hör, förutom de redan nämnda Avalon och Hellbent, trallvänliga Master of Confusion och ösiga I will return. Den sistnämnda är en riktig rökare komplett med Schwarzeneggerintro och smått desperat Hansensång, där jag bara sitter och väntar på att rösten ska spricka. Underbart! Även suggestiva bonusspåret Built a World, som växer med varje lyssning, får räknas till höjdpunkterna. De enda låtar jag egentligen känner en viss tvekan inför är bagatellerna Pale Rider och Demonseed.
Empire of the Undead är helt enkelt en omedelbar platta som är lätt att ta till sig, men som inte sticker ut allt för mycket. Fansen får det de vill ha och som introduktion till Gamma Ray fungerar den alldeles utmärkt.
Jonas Andersson
