Pånyttfödd och varierad
Jack Bruce ”Silver Rails” (Esoteric Antenna/Border)
En av de första stora konsertupplevelserna kom i slutet av sextiotalet i Göteborg med då ashyllade Cream på scenen. Eftersnacket var naturligtvis en källa för skapande av musikhistorier som kanske lever och frodas än. Hur Eric Clapton vände ryggen till publiken för att han inte ville visa hur han spelade sina solon. Eller att Jack Bruce spelade så het bas att hans fingrar blödde efter varje spelning.
Många månader senare i denna bedårande nutid hade jag nog gett upp hoppet om ett nytt och fokuserat Jack Brucealbum. Men här har vi nu som tur är nya Silver Rails.
Rösten är något tunnare och något mer sliten, men har kvar sin utpräglade timbre och sitt egenartade sångsätt.
Han har också återupptagit samverkan med låtskrivaren Pete Browne från Creameran, vilket hörs tydligt i flera av albumets alster. Hidden Cities är bara ett av flera bra exempel.
Gitarren sköts av kompisen Robin Trower som har några sköna solostunder utan att ta i för mycket och för ofta.
Som du vet kan det vara en sologitarrists dilemma. Ljudbilden är perfekt med både orgel och piano som ligger och bäddar för Jacks karaktäristiska sång.
Lyssna gärna på lugna Industrial Child. Jacks röst inramad av en flygel. Ren skär magi om du frågar mig. Silver Rails bjuder på en pånyttfödd och varierad sida av basisten, sångaren och låtskrivaren Jack Bruce, i goda musikanters krets.
Bengt Berglind
