nyaskivor.se

Dave Alvin and Phil Alvin ”Lost Time” (Yeproc/Border)

Bröderna Blasters har efter många år och trätor, tagit varandra i handen och traskat in i studion igen. Första beviset på detta var Common Ground härom året. Nu är det dags igen med ett album på ungefär samma bluestema. Det vill säga att de har lyckats komma överens om att det är det som funkar bäst om de ska vara i samma studio eller på samma scen.
Visserligen är det stabilt och homogent genomfört , men inte bär musiken med sig några rysningar eller utforskar några nyare musikaliska marker. Både Dave och Phil har utmärkta röster för denna typ av musik, tillkommer gör Daves suveräna gitarrspel. Deras respektive soloalbum överglänser med råge dessa två utgåvor som de samsas om att tillföra dagens musikmarknad.
Stor del av albumets material har vi hört förut, i olika versioner, tempon och texter med andra musikanter genom åren. Alltså inget nytt eller orginellt denna gång. Så hoppas nu att de tar ledigt från varandra och hivar ut de soloalbum de är bäst på. Lost Time ser ut att vara en titel som stämmer bra, men kanske inte i den mening det var tänkt.

Bengt Berglind

John Mayall ”Find a way to care” (Forty Below/Border)

Det kan inte bli mycket bättre när en vit man sjunger blues. John Mayall, runt åttio är på ingång med ett nytt album och en turné. Det var inte så länge sedan utmärkta A special life kom, något senare gav han på eget bevåg ut liveinspelade Bluesbreakers från 1967 med en ung Mick Taylor i högform. Som vanligt sjunger denne bluesens farfar med akturatess och känsla. Dessutom lirar han orgel och piano albumet igenom. Jodå , det finns bra bluesgitarr också, men i behagligt små doser.

Eget material blandas med till exempel Percy Mayfields soulklassiker A rivers invitation och folkbluesdängan Drifters blues, allt av hög kvalite’. Idag finns det inte många bluesmusiker jag öppnar öronen för på samma sätt som Johnny Mallaj, som någon ordvitsande kamrat vanvördigt kallade honom.

Två Mayallalbum som, i vissa stunder av blues, plockas fram är klassiska Bluesbreakers-albumet med Clapton och trumlösa The turning point från 1969.

Snyggt jobbat John !

Bengt Berglind

Motörhead ”Bad Magic” (UDR/Warner)

Inte för att undertecknad vill måla hin håle på väggen, men med tanke på sångaren/basisten Lemmy Kilmisters rejält sviktande hälsa kan Bad Magic faktiskt vara 40-årsjubilerande (!) Motörheads sista studioskiva.
Givetvis håller alla hårdrockare världen över tummarna för att så inte blir fallet. Har Lemmy ändå snart dragit sitt sista ess, ja då har han och bandkumpanerna fått till ett värdigt avslut.
Allt är sig likt på den 22:andra given, även om pyttesmå avvikningar från de sedan länge givna ramarna kan noteras. Det handlar inte om något uppseendeväckande som skakar om, utan mer som något lite lätt uppiggande. De flesta sångstämmor går i stil med 1991 års starka 1916 och Phil Campbell har fått till ovanligt inspirerade gitarrsolon; lyssna bara på Teach Them How to Bleed.
Utan krusiduller inleder 69-årige Lemmy musikpartyt med sin karakteristiskt skrovliga röst (som ligger påfallande högt i mixen) med rakt-på-sak-sparken-i-baken Victory or Die. Det ges ingen chans till andhämtning då den raskt följs av ännu rivigare och snäppet vassare Thunder & Lightning.
Fire Storm Hotel lunkar på i mellantempo och är till en början inget att skriva hem om, men refrängsången och det läckra gitarrspelet höjer den – och det rejält.
Det bjuds på en ballad också. Till the End är inte dum alls och balladformatet passar verkligen bandet och Lemmys röst mycket bra, vilket de visat prov på ett flertal gånger sedan finfina Love Me Forever (1916).
Choking on Your Screams känns med “elak” sång som ett försök till en snabbare version av mangelklassikern Orgasmatron och är som gjord för att stampa takten till. Skivans näst bästa gitarrsolo gör inte saken sämre.
The Devil är en klockren hårdrocksstänkare med gästspel av ingen mindre än Brian May (Queen) och känns given i liverepertoaren. Detsamma gäller Shoot Out all of Your Lights med sin snillrikt arrangerade allsångsrefräng.
Det bästa sparas till sist. Coverlåtar är sällan något att hoppa högt av glädje över; kul då att Rolling Stones-örhänget Sympathy for the Devil är skivans stora positiva överraskning. Mikkey Dee får till tribalrytmen perfekt och svänget är störtskönt. En hyllning trogen originalet men med ny motöriserad fräschör och det hörs att bandet har roligt.
Betygsfyran är hur nära som helst men utfyllnadsspåren Electricity, Tell Me Who to Kill och When the Sky Comes Looking for You drar tyvärr ner helhetsintrycket.
Veteraner som går på rutin finns det gott om, så det är uppfriskande att Motörhead sträcker ut mittenfingret och öser på i sin vägran att bli en renodlad nostalgiakt.

Magnus Bergström

John Mayall and the Bluesbreakers ”Live in 1967” (Forty Below/Border)

Den här plattan är ju inte helt purfärsk. Den spelades in av ett John Mayallfan från Holland som lyckades smuggla med sig en rullbandspelare in på några Londonklubbar 1967. John Mayall hade samlat ihop ett gäng nya bluesbrytare då Clapton avvek för att bilda Cream med Ginger Baker och Jack Bruce. Med sig nu hade John bassisten John Mc Vie, Mick Fleetwood på trummor och det nya gitarrstjärnskottet Peter Green. Den senare trion skulle bara några månader senare överge John Mayall och plocka ihop Fleetwood Mac. Ett stycke engelsk blueshistoria på några få rader.
Denna inspelning hittade efter många år fram till John Mayall som restaurerat ljudet så det låter hyfsat, men inte är det någon hifi inte, långt därifrån.
Men ändå är det oerhört kul och intressant att ta del av detta engelska blueshantverk på högsta nivå. Att bara kolla in och avnjuta Peter Greens fyndiga, underbara och bluesiga gitarrspel är en skär och ren bluesnjutning. Mick Fleetwood lirar så det ryker om trumpinnarna. John Mayall har alltid levererat sin variant på blues med stort hjärta och själ.
Bluesklassikerna och Mayalls egna låtar känner man igen från albumet med Clapton och den kommande Hard Road-plattan med Peter Green. Vi bockar och tackar den holländske bluesnörden för att han släpade runt på en tung bandspelare och John Mayall för att han har gett ut denna bluesiga påminnelse från slutet på sextiotalet när den engelska bluesen var på sin höjdpunkt.

Bengt Berglind

Septic Grave ”Last Sign”

Svensk death metal i klassisk tappning lever och frodas, det är en sak som är säker. Septic Grave (från Gällivare) har dessutom den goda smaken att blanda in lite USA-dödsstil. Resultatet är rakt-på-sak-ös med tyngd i en modern ljudförpackning och allt är mycket välspelat. Läckert!
Vi har att göra med ett rejält sammansvetsat band, som i och med denna ep ger ifrån sig det första livstecknet sedan mitten av 90-talet. Och vilket livstecken! Det är bara att dra igång skivan, luta sig tillbaka i favoritfåtöljen och avnjuta hela härligheten. Eller kanske mosha runt och slå sig blodig mot väggarna…
Inledande videolåten Blood Thrones är en höjdare som många andra band i genren bara kan drömma om att få till. Refrängen är föredömligt enkel och sitter vid första lyssningen och jag vill bara ha mer. Värt att notera är den läckra tempohöjningen mellan 2:10-2:35 som bör ha gett trumslagaren Jonas Ohlsson rejäl mjölksyra. Wow!
Resterande tre låtar är också bra men kämpar så smått i motvind efter nämnda kanonstart, vilket egentligen är lite av ett lyxproblem.
In Life I Sacrifice varvar förtjänstfullt tunggung med fart och fläkt, men lyfter aldrig riktigt. Min känsla är att den kommer att lyfta med tiden.
Last Sign har mer av tyngd än snabbhet och känns till en början ”enkel”, men så händer det någonting… Bridge och reräng är megafläskiga och gitarrspelet smakar mumma!
No Remains of Life avslutar på ett nästan lika starkt sätt som det fyra låtar korta dödspartyt startade. Sedvanligt högklassigt gitarrspel kryddas av sångaren Daniel Engmans stora stund; karln har en strupe av världsklass!
Låt oss hoppas att Septic Grave är tillbaka för att stanna och att de fortsätter på den inslagna vägen. Last Sign är 15:51 minuters dödsgodis.

Magnus Bergström

U.D.O. ”Navy metal night” (Sound Pollution)

Det finns liveskivor som ges ut i brist på nya låtidéer. Det finns liveskivor som ges ut för att avsluta ett skivkontrakt på x skivor. Det finns liveskivor som ges ut för att de tillför någonting nytt.
Navy metal night är ett skolexempel på det sistnämnda.
Med hjälp av Marinemusikcorps Nordsee får samtliga låtar nytt liv och i synnerhet de från melodiösa Faceless World (1990): Heart of gold, Future land och titellåten. Synd bara att inte guldkornsballaden Unspoken words luftades, för den om någon känns skräddarsydd för konceptet.
Och när Doro Pesch gästar i Dancing with an angel är resultatet rena rama dunderkuren mot torra ögon; ljuv musik uppstår.
De i hårdrockskonsertsammanhang något otippade inslagen Das Boot (filmsoundtrack) och In the hall of the mountain king är också klockrena.
Symfoniorkestern kryddar låtarna med smakfullt örongodis där det passar och band och orkester spelar med och inte mot varandra. Den här typen av samarbete över genregränser kan falla väl ut, men även resultera i ett stort jaha. Det är uppenbart att här har de inblandades egon inte tillåtits att svälla över bristningsgränsen.
Stilpoäng för att glimten-i-ögat-låten Cut me out fått plats i låtlistan – och det med all rätt. Den passar nämligen alldeles utmärkt i symfoniskrud. Samtidigt visar den med eftertryck att heavy metal inte behöver vara gravallvarligt.
Udo Dirkschneider (ex-Accept) har en röst som är en vattendelare av sällan skådad kaliber. Personligen tycker jag att han i livesammanhang de senaste åren i huvudsak grymtat något mer eller mindre ohörbart. Glädjande då att han här visar prov på att stämbandsrivjärnen fortfarande är vassa.
Navy metal night är utan minsta tvekan från undertecknad med och nosar på en pallplats i kategorin ”hårdrocksband möter orkester”.
Det är onekligen något extra metalhjärtevärmande med veteraner som inte slår sig till ro med rena nostalgitrippar, utan fortfarande har ett och annat ess under nitarmbanden.

Magnus Bergström

Kamelot ”Haven” (Napalm/Border)

Inte mycket har egentligen förändrats i Kamelot’s innersta själ sedan jag hade
äran att höra brottstycken ur ’The Black Halo’ på SRF försommaren 2006. Då får
man ändå ha i beaktande att sångaren Roy Kahn har lämnat in boken och
efterträtts av Tommy Karevik (Ayreon, Seventh Wonder) som har smält in i
omgivningen förvånansvärt bra.

Kamelot har förmågan att hela tiden ge ny gestalt åt sina återkommande teman.
Det karakteristiska soundet finns där när ‘Fallen Star’ lyser upp himlavalvet
med sitt metalliska skimmer. ’Citizen Zero’ visar att det förflutna är obändigt.

Charlotte Wessels (Delain SRF 2015) ställer villigt upp i ’Under Grey Skyes’ och
ännu en obligatorisk powerballad ser dagens ljus. Den väcker gensvar med sin
känslomässiga tyngd.

’Veil Of Elysium ’ är ännu ett exempel på det kittlande dödsförakt som uppstår
när en lugnande sångröst ligger som balsam över hysteriska trumvirvlar.
’Beautiful Apocalypse’ uppehåller sig i den symfoniska metallsfären och manas
fram med en vacker skritt till den yttersta domen.

Skivan borde ha avslutats efter det 11:e spåret ’Here’s To The Fall’ och haft
hedern i behåll. Min smak är inte anpassad för utfyllnaden med den på tok för
hårda ’Revolution’ och den alldeles för mjuka titellåten ’Haven’. Det är ett
mycket märkligt sammanträffande att på ett och samma album finna de båda
ytterligheterna, men utan att helt säkert veta innebörden kan andra tolkningar
vara precis lika giltiga.

Thomas Claesson

Jason Isbell ”Something more than free” (Southeastern/Border)

Jason Isbell som tidigare var en framträdande medlem i Drive By Truckers fortsätter att imponera med sin solokarriär. Först med bandet Jason Isbell 400 Unit och så hans solodebut, förra årets Southeastern. Färska albumet Something More Than Free är om möjligt ännu bättre.
Först och främst genom en gedigen melodikänsla albumet igenom. Hans röst klarar av ballader och de mer rockinfluerade låtarna som Paletto Rose och 24 Frames. Men allra bäst blir det när rösten får flyta ovanpå ett lättinfluerat countrysväng i mediumtempo. Då befinner den sig i det rätta elementet och blir både varm, mjuk och uttryckfull. The Life You Chose, How to Forget och If It Takes a Lifetime är bra exempel på detta. Å andra sidan kan vi nästan plocka vilken låt som helst på detta genomarbetade album.
Naturligtvis ska även medmusikanterna ha ett stort fång rosor för sin medverkan, där de hela tiden finns med och bäddar för Jason Isbelles utsökta americanaalster. För den som gillar bra texter är detta en liten guldgruva med små underbara oneliners.
En femma var det. En femma utan tvekan.

Bengt Berglind

King King ”Reaching For The Light” (Manhatton/Border)

För ett par år sedan vandrade King King i dödsskuggans dal med ”Standing In The
Shadow”. Nu försöker frontmannen Allan Nimmo (gitarr, sång) fånga ljuset, men
resultatet blir det samma på gott och ont.

Om jag inte har blivit utsatt för en optisk illusion så är min uppfattning att
bluesrocken lever en tynande tillvaro på ”Reaching For The Light”. Däremot
flockas mjuka radiovänliga rocklåtar i parti och minut och det är ett aber.

King King är ett bandnamn som förpliktar, men varför vill man då dra en filt
över sig under ’Lay With Me’ och innerligt hoppas att det här inte händer i
verkligheten?

’Hurricane’ och ’Rush Hour’ gör i alla fall skäl för namnen. Båda har en
påtaglig känsla av gott hantverk och de bör framföras på scen inför publik för
det sägs att King King är ett bra liveband. Till er som har en Intruder stående
i garaget, så går det att se dem i sommar på MC-festivalen i Odense den 14:e
augusti.

Vi rör oss i domäner där Bad Company satte statuterna och Nimmo vill så gärna
vara Paul Rodgers. Betyget blir godkänt då efterapning i alla fall är den
uppriktigaste formen av smicker.

Thomas Claesson

Virgin Steele ”Nocturnes of Hellfire & Damnation” (Steamhammer/Border)

Till en början är allt frid och fröjd och ’Luzifer’s Hammer’ svingas ödesmättad
och tung. Den driver effektivt kvacksalvare, frimicklare och annat löst folk på
flykt från New York (bandets hemvist).

’Devilhead’ trevar i blindo. ’Delirium’ bygger upp ett trauma i en värld man
inte vill leva i men ändå dras till. Svårmodiga tongångar svepta i draperier av
tunn aluminium som bara släpper igenom glesa strimmor av mjukt ljus.

Frontmannen och tillika grundaren David DeFeis’ divalater och nyckfulla
falsettskrik kan ha en förmåga att begränsa lyssnarskaran i viss mån. De som har
hört en jaguar jama och är uppfostrade med Queensrÿche bryr sig emellertid föga.

Den teatrala symfoniska aspekten är tilltalande och relationsdramat har sin
dragningskraft. Vem kan t.ex. motstå ’Queen Of The Dead’ där det jungfruliga
stålet biter som allra bäst?

Virgin Steele är ett säreget band som man inte med säkerhet kan sätta fingret
på. Det är också det som är faran eller lockelsen beroende på hur man ser det.

Thomas Claesson