Rakt-på-sak-ös med tyngd
Svensk death metal i klassisk tappning lever och frodas, det är en sak som är säker. Septic Grave (från Gällivare) har dessutom den goda smaken att blanda in lite USA-dödsstil. Resultatet är rakt-på-sak-ös med tyngd i en modern ljudförpackning och allt är mycket välspelat. Läckert!
Vi har att göra med ett rejält sammansvetsat band, som i och med denna ep ger ifrån sig det första livstecknet sedan mitten av 90-talet. Och vilket livstecken! Det är bara att dra igång skivan, luta sig tillbaka i favoritfåtöljen och avnjuta hela härligheten. Eller kanske mosha runt och slå sig blodig mot väggarna…
Inledande videolåten Blood Thrones är en höjdare som många andra band i genren bara kan drömma om att få till. Refrängen är föredömligt enkel och sitter vid första lyssningen och jag vill bara ha mer. Värt att notera är den läckra tempohöjningen mellan 2:10-2:35 som bör ha gett trumslagaren Jonas Ohlsson rejäl mjölksyra. Wow!
Resterande tre låtar är också bra men kämpar så smått i motvind efter nämnda kanonstart, vilket egentligen är lite av ett lyxproblem.
In Life I Sacrifice varvar förtjänstfullt tunggung med fart och fläkt, men lyfter aldrig riktigt. Min känsla är att den kommer att lyfta med tiden.
Last Sign har mer av tyngd än snabbhet och känns till en början ”enkel”, men så händer det någonting… Bridge och reräng är megafläskiga och gitarrspelet smakar mumma!
No Remains of Life avslutar på ett nästan lika starkt sätt som det fyra låtar korta dödspartyt startade. Sedvanligt högklassigt gitarrspel kryddas av sångaren Daniel Engmans stora stund; karln har en strupe av världsklass!
Låt oss hoppas att Septic Grave är tillbaka för att stanna och att de fortsätter på den inslagna vägen. Last Sign är 15:51 minuters dödsgodis.
Magnus Bergström
