nyaskivor.se

Motörhead ”Bad Magic” (UDR/Warner)

Inte för att undertecknad vill måla hin håle på väggen, men med tanke på sångaren/basisten Lemmy Kilmisters rejält sviktande hälsa kan Bad Magic faktiskt vara 40-årsjubilerande (!) Motörheads sista studioskiva.
Givetvis håller alla hårdrockare världen över tummarna för att så inte blir fallet. Har Lemmy ändå snart dragit sitt sista ess, ja då har han och bandkumpanerna fått till ett värdigt avslut.
Allt är sig likt på den 22:andra given, även om pyttesmå avvikningar från de sedan länge givna ramarna kan noteras. Det handlar inte om något uppseendeväckande som skakar om, utan mer som något lite lätt uppiggande. De flesta sångstämmor går i stil med 1991 års starka 1916 och Phil Campbell har fått till ovanligt inspirerade gitarrsolon; lyssna bara på Teach Them How to Bleed.
Utan krusiduller inleder 69-årige Lemmy musikpartyt med sin karakteristiskt skrovliga röst (som ligger påfallande högt i mixen) med rakt-på-sak-sparken-i-baken Victory or Die. Det ges ingen chans till andhämtning då den raskt följs av ännu rivigare och snäppet vassare Thunder & Lightning.
Fire Storm Hotel lunkar på i mellantempo och är till en början inget att skriva hem om, men refrängsången och det läckra gitarrspelet höjer den – och det rejält.
Det bjuds på en ballad också. Till the End är inte dum alls och balladformatet passar verkligen bandet och Lemmys röst mycket bra, vilket de visat prov på ett flertal gånger sedan finfina Love Me Forever (1916).
Choking on Your Screams känns med “elak” sång som ett försök till en snabbare version av mangelklassikern Orgasmatron och är som gjord för att stampa takten till. Skivans näst bästa gitarrsolo gör inte saken sämre.
The Devil är en klockren hårdrocksstänkare med gästspel av ingen mindre än Brian May (Queen) och känns given i liverepertoaren. Detsamma gäller Shoot Out all of Your Lights med sin snillrikt arrangerade allsångsrefräng.
Det bästa sparas till sist. Coverlåtar är sällan något att hoppa högt av glädje över; kul då att Rolling Stones-örhänget Sympathy for the Devil är skivans stora positiva överraskning. Mikkey Dee får till tribalrytmen perfekt och svänget är störtskönt. En hyllning trogen originalet men med ny motöriserad fräschör och det hörs att bandet har roligt.
Betygsfyran är hur nära som helst men utfyllnadsspåren Electricity, Tell Me Who to Kill och When the Sky Comes Looking for You drar tyvärr ner helhetsintrycket.
Veteraner som går på rutin finns det gott om, så det är uppfriskande att Motörhead sträcker ut mittenfingret och öser på i sin vägran att bli en renodlad nostalgiakt.

Magnus Bergström