nyaskivor.se

Richard Thompson ”Still” (Proper/Border)

Lika bra att få det sagt från början. Denna recension skrivs av ett stort fan till Richard Thompson och hans musik. Detta förhållande startade redan under hans Fairport Conventionperiod och pågår fortfarande.
Hans aktuella album Still inspelat under nio dagar i Jeff Tweedys studio med nämnda Jeff vid producentbordet är ett relativet öppet och lätthanterligt Thompsonalbum. På ett helt annat sätt än tidigare Electric och Dream Attic.
Detta lätta musikaliska handlaget och anslaget bidrar till att Still är ett album som är trevligt att lyssna igenom, det finns inga djupa dalar, men heller inga höga toppar. Inga Thompsonklassiker som senare dyker upp på andra artisters album. Skulle isåfall vara balladen Were’s your heart. Positivt är dock att det dyker upp engelska folkmusikinfluenser här och där, som i inledande She could resist a winding road. I Guitar Heroes leker och hyllar Richard sin ungdoms gitarrhjältar i små korta gitarrinpassningar. De andra spåren är hyfsade Thompsonlåtar, inte mer.
Det som återigen gör detta album lyssningsvärt under sommaren och kanske längre är Richards egenartade gitarrspel. Han har en egen musikalisk ton i spelet vare sig det är komp eller solo, elektriskt eller akustiskt vilket alltid är hörvärt på alla sätt. Gitarrliret får tre av den fyra du finner ovan. Jag är fortfarande ett fan.

Bengt Berglind

Civil War ”Gods & Generals” (Napalm/Border)

Låt skräddarsy några sydstatsuniformer i alla nyanser av grått. Läs på historien
om de forna krigsskådeplatserna. Ta med kämpaglöden från Dalaupproret. Ladda den
gamla flintbössan. Vi får Civil War utsprungen från Falun och Sabaton.

Provtryckningen med inledningsspåret ’War Of The World’ lämnas åt sitt öde utan
några bestående intryck. ’Bay Of Pigs’ däremot är en fin skildring av den totalt
misslyckade USA-invasionen på Kuba 1961. Som om inte det vore nog lägger solot
med den ryska hymnen dryga tre minuter in i låten ytterliggare salt i såren.

’The Mad Piper’ med sina skotskrutiga säckpipor förverkligar äntligen drömmen om
allsång på Skansen. Tonen tas högt och ljudligt i glada vänners sällskap. Det
finns ingenting man blir så lycklig av som äkta power metal inte sant? Ingen
tvekan om att ‘The Admiral Over the Oceans’ ligger mig varmt om hjärtat.
Konstigt vore väl annars och jag trallar med som en liten pojkvasker i
sjömanskostym.

Gods and Generals är en i mångt och mycket rogivande samling av välriktade
haubitsar. Min favorit är ’Schindler’s Ark’ där Nils Patrik Johansson bryter
sångmönstret och visar upp ett helt nytt ansikte. Det som talar emot
helhetsintrycket är de onödiga trampminorna varav ’USS Monitor’ och ’Braveheart’
är ödesdigra felsteg som borde ha undvikits.

Thomas Claesson

Red. Anm. Ursäkta vår skribent. Han tycker det är så roligt att skriva allsång

på Skansen fast han menar allsång på puben The Bishop’s Arms i Falun.

Tracey Thorn ”Songs from the Falling” (Strange feel/Border)

Tracey Thorn är en av mina kvinnliga engelska favoritröster inom popmusiken. Från början femtio procent av framgångsrika duon Everything But the Girl, tillsammans med den andra femtioprocentaren, Ben Watt.

Songs from the Falling är ett soundtrack till filmen med samma namn. Det är också ett mycket kort soundtrack. Åtta korta melodier från en och en halv minut upp till den klassiska poplåttiden tre minuter. Alla dessa musikaliska filmögonblick bär Tracey Thorns signatur genom hennes sätt att skriva musik och hennes lite sträva sätt att sjunga. Men det är naturligtvis underbart om du gillar Tracey Thorn vilket du nu förstår att jag gör. Det är heller inte några stora arrangemang utan behagligt avskalat.
Har du inte lyssnat in dig på Tracey så rekommenderas hennes så kallade julalbum Tinsel and Lights, eller vad som helst med Everthing But the Girl. Hon har också skrivit en av de bättre böckerna om popmusik i Bedsit Disco Queen: How I grew up and tried to be a pop star.

Bengt Berglind

Chris Stamey ”Euphoria” (Yeproc/Border)

Med ett stort P som i POP är Chris Stamey tillbaks med ett nytt album fyllt med melodiös gitarrbaserad musik. Han har lirat ungefär samma typ av popmusik som han gjorde i dB´s under tidigt åttiotal, då ofta tillsammans med Peter Holsapple. Han har också turnerat med en senare version av kritikerfavoriterna Big Star.
På nya Euphoria låter han popmusikens historia läcka fram i sina melodier och arrangemang. Det låter lite Lennon–McCartney-RayDavies-Zombies överallt. Inte alls så det stör på något sätt, man bara nickar igenstämmande och håller med. Man gör det för att Chris Stameys melodisnickeri är godis in i varje liten detalj och så kärleksfullt gjort.
Make of your mind, Awake in the world är direkt vanebildande i sin popform, balladen You are so beautiful är en kärlerksfull låtstöld som säkert skulle kunna användas vid bröllop eller sjungas utanför en kärestas fönster med framgång.
I längden blir det lite för lättviktigt men å andra sidan är det väl det som är meningen med popmusiken. Snyggt och smart är det i alla fall.

Bengt Berglind

Eilen Jewell ”Sundown over Ghost Town” (Signature Sounds/Border)

Förväntningarna på denna nya Elien Jewell-release kanske inte var skyhöga. Men eftersom tidigare album med henne varit av hög klass så undrar jag nog vad hon hittat på denna gång. Har musiken utvecklats från den snygga men trygga americana med influenser från femtiotalsväng och texmexinslag?

Utveckling är det nog inte tal om, tyvärr. Utan en mer förfining av hennes concept so artist. Eilens röst är kontrollerad, snygg och avslappnad, den ligger rätt hela tiden i musiken. Även musiken är modern, välspelad i minsta basgång.

Tidigare var Eilen Jewell en ofta sedd gäst i vårt land. Nu har hon blivit morsa och flyttat till sin hemstat, Idaho. För några år sedan, en alltför kall vintervardag när uppförsbacken från Karlstad och motvinden var för svår, stod hon på scenen i Torsby och var live helt underbar enligt musikkännare på plats.

Då var rösten lite råare, hon tog lite mer chanser och hennes musik fick mer liv. Det är nog det jag saknar här. Att det spricker i det snygga och vackra.

Bengt Berglind

Emmy Sophie ”Inte som förut” (Border)

Trots att jag lyssnat igenom den här sju låtars cd’n ganska många gånger nu så har jag svårt att hitta en musikalisk röd tråd. Stilarna mellan låtarna skiljer sig stort – jag hör vispop, rock, ballader, blues och dessutom på två språk (svenska och engelska). Jag vet inte om Emmy hittat sin musikaliska stil än eller om syftet är att visa att hon behärskar flera olika. Hursomhelst så blir intrycket knepigt när det är en sån salig blandning.

Flera av låtarna påminner ganska mycket om Martin Stenmark, både på sättet att sjunga och textmässigt. Det mesta går mig förbi utan att ge nåt bestående intryck, men refrängen på ”Vilse” samt låten ”Hon står på tå” är små mästerverk och just i den sistnämnda så återkommer Stenmarkkänslan pga textens innehåll med ett intressant, mellanmänskligt och vackert budskap och sättet att sjunga ut orden på. Jag rekommenderar intresserade att lyssna på just den låten för att se vilket intryck Ni får.

Jag måste ta hänsyn till att detta är Emmys debutskiva och hoppas på en tydligare musikalisk profil nästa gång. Vilken stil spelar egentligen ingen roll, för det blir nog bra vilken väg hon än väljer. Men bara en väg annars riskerar hon att åka av.

Johan Jansson

Malcolm Holcombe ”The RCA Sessions” (Gypsy Eyes/Border)

En  för mig totalt okänd amerikansk singer/songwriter som sammanfattar sin tio album långa musikkarriär. Ett välbeprövat koncept som till exempel Kris Kristofferson provat på med framgång i The Austin Sessions för några år sedan.

Här har Malcolm plockat ut sexton låtar som han tydligen anser ge oss en bra bild av honom som låtskrivare och artist. Med åren har den gode Malcolm frestat på sina stämband så rösten är småhes och skrovlig av turnélivets vedermödor och kanske en och annan whisky. Han påminner stundtals om den nutida John Prine. Men rösten passar bra in i melodisammanhanget och är skönt tillbakalutad. Det svaga är materialet som visserligen är habilt men det är svårt att få en meloldislinga som stannar kvar och som man nynnar på nästa dag eller på cykelturen.

Det som lyfter detta album över medelmåttans nivå är Malcom Holcombes medmusikanter i RCA-studion i Nashville. Det liras och musiceras med en sådan stil och känsla av Jered Tyler, Tammy Rogers och de andra att det är en skön fröjd att sugas med i deras osvikliga hantverk. Att lira som ett proffs är en utsliten klyscha i mer än ett sammanhang. Här är det ren och skär verklighet. Det är bara att lyssna.

Bengt Berglind

Royal Southern Brotherhood ”Don’t Look Back” (Ruf/Border)  
Banditos ”Banditos” (Bloodshot/Border) 

Det många av oss kallar sydstatsrock har alltid legat bra till i mina öron sedan Allman Brothers och Lynyrd Skynyrds storhetsdagar. Än i dag dyker det upp band som hakat på sydstatståget och håller ångan uppe.
RSB har kommit till sitt tredje album och i och med detta har de bytt ut sina två gitarrister. Detta påverkar inte gruppens sound som fortfarande har bluesen, funken och rockmusiken som sina tre stabila grundstenar. Första delen av Don’t Look Back bygger tryggt på denna grund , även om titellåten smyger in en banjo och lättar upp den rocktyngda ljudbilden. Bandet borde vara en utmärkt liveakt och lär dyka upp på Sweden Rock senare i år.
I den senare delen av detta album händer något som gör att det hela lyfter ett par pinnhål och kanske lämnar sydstatsfåran men inte svänget i musiken.
Jag stannar gärna upp och lyssnar på balladen Better Half med snygga stämmor, Santanainfluerade Pezi, blåstyngda They Don’t Make…, lättflytande Come Hell… och avslutande tillbakalutade Anchor Me. En starkt bidragande orsak är Cyril Nevilles vokala förmåga. I hans röst finns känslan, traditionen och viljan. Sedan är RSB ett band, sammansvetsat, habilt och genuint.

Detsamma kan man inte säga om ungtupparna i Banditos, som på omslaget till sitt debutalbum ser ut som ett reklaminslag för hela sydstatsrockeran. Här finns inte bleusen och soulen som grundstenar, utan Banditos flörtar mer med ingredienser från countryn, banjo bl a. På en bar eller sylta en helgkväll skulle säkert detta band förhöja stämningen för stunden. Men i mina öron skramlar det lite tomt när de rockar loss. Får de lite mer rutin och ett par hundra gigs innanför stetsonhatten så kanske de på sikt kan närma sig Royal Southern Brotherhoods tyngd och klass.

Bengt Berglind

Kraja ”Hur långt som helst” (Westpark/Border)

Kan det bli mer svenskt, ljuvt och vackert än när de kvinnliga rösterna i gruppen Kraja sammanstrålar och flätas runt varandra i a cappellasång. Deras röster måste vara en ren skär produkt av den svenska musikskolan och en sångpedagogs dröm.
Gruppens fyra röster har haft tid på sig att smälta ihop på detta sköra men samtidigt kraftfulla sätt. Debuten Vackert Väder kom redan 2005, tvåan Under Himmelens Fäste 2008 och Brusande Hav 2010. I början var det enbart svenska folkvisor, vilka följdes upp av egna kompositioner. På det här albumet har man hämtat en del av materialet utanför svenska gränser.
Även om jag fascineras över Kranjas a cappella-bedrifter så anser jag att de skulle ta ett steg till och gifta ihop sin musik med den svenska jazzen, i den anda som Jan Johansson lade grunden till. Ta in pianister som Anders Widmark eller Peter Nordahl, eller varför inte ett samarbete med de främsta nytänkarna på den svenska så aktiva folkmusikmarknaden, Skenet från Bollnäs.
Valde Kraja någon av dessa vägar att gå i en nära framtid, skulle vi ha ännu en stor musikexport.

Bengt Berglind

The Lilac Time ”No Sad Songs” (Tapete/Border)

Stephen Duffy spelar in album under namnet The Lilac Time som dyker upp då och då. Ofta uppmärksammas hans album av kritikerkåren. Om han spelat live under detta namn är ingenting som jag hittat i popspalterna. Men Stephen har medverkat som musiker med bland andra Paul Weller och Belle and Sebastian. Han var också en av grundmedlemarna i Duran Duran.

No Sad Songs är en bra titel på detta album som är sammanfogat som en musikalisk helhet. Musiken är genomgående utan hårda kanter. Den är melodiös i sin struktur och skulle kunna vara ett soundtrack från en film om det engelska landskapet i Midlands. Om musiken vore färger kunde de vara milda skiftningar  i gröna, bruna och gula pasteller. Som en tidig höstdag eller en sommarkväll efter regnet.

Det som påverkar detta är naturligtvis valet av den akustiska instrumentparken och de utmejslade arrangemangen av Nick Duffy. Det är naturligtvis sorgligt att ett utmärkt och välspelat popalbum som detta aldrig kommer att nå en större musikintresserad krets av lyssnare. Stephen Duffy och hans musik skulle vara värd att lyftas ut på de större scenerna och få chansen att bli hörd.

Ett popalbum som smeker örat och själen på ett ytterst behagligt sätt.

Bengt Berglind