nyaskivor.se

W.A.S.P. ”Golgotha” (Napalm Records/Border)

Sedan några år tillbaka har Blackie återfunnit religionen. En sådan livshändelse innebär för vissa ny energy, men inte i fallet med den gamla skräckrockaren. Mycket av stinget verkar ha tappats på den nya, rättfärdiga vägen. Blackie känns helt enkelt lite väl snäll (lyssna bara på självbiografiska Last Runaway) och det passar inte Gamle Svarten.
Blackie har i intervju efter intervju sagt att Golgatha är en kanonskiva. Kul för honom att någon tycker det. Tillåt mig nämligen å det bestämdaste påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan hävda detta. Bra? Utan tvekan. Kanon? Glöm det.
Produktionen är väl “lätt”, framför allt när det gäller gitarrspelet som endast lyfts fram när det är solodags (vilket det i och för sig är ganska ofta). Fokus ligger på sången och trummorna, som båda är hur smaskiga som helst. Basen? Jo den hörs någon gång…
Sångmässigt presterar som sagt Blackie lika bra som vanligt – snacka om att åldras med värdighet – men det känns ändå som att glöden saknas. För lite rivjärn helt enkelt, men då är jag nog lite väl petig.
Soundet och låtmaterialet kan beskrivas som en mix av Still Not Black Enough (underskattad!), Babylon och The Crimson Idol. Men tyvärr utan den sammanlagda styrkan i låtmaterialet som på först- och sistnämnda.
Jag väljer att dela upp Golgotha i fyra låtkategorier, enligt nedan.
Mycket bra: Slaves of the New World Order, Golgotha.
Bra: Scream, Miss You*,.
Okej: Shotgun, Hero of the World.
Inte okej: Last Runaway, Fallen Under, Eyes of My Maker.
Trots allt har 33-åriga W.A.S.P. en hög lägstanivå, så de trogna fansen har egentligen ingenting att frukta. Speciellt inte om de senaste skivorna fallit i smaken.

Magnus Bergström

*Den första låt som skrevs till The Crimson Idol (men färdigställdes aldrig då).

Symphony X ”Underworld” (Nuclear Blast/Sony)

Jag anslöt mig till Symphony X’s odyssé i samband med att albumet The Odyssey
släpptes 2002. Symphony X ligger i kölvattnet efter Dream Theater såsom en
lärjunge som följer sin mästare. Därför är det viktigt att följa upp deras
verksamhet i den underbara världen där symfonisk metal utövas.

En ouvertyr inleder som brukligt är i de här sammanhangen, men sedan slås
högspänningen på. ’Nevermore’ och ’Underworld’ är snabbare än en datorstyrd
Singer symaskin med metallstomme och extra hög pressarfotslyft. Ingenting verkar
omöjligt för Michael Romeo som iklädd en skräddares skepnad expedierar sin
gitarr i överljudsfart.

Teknisk ekvilibrism i all ära, men det är de mer jordnära melodierna som
tilltalar mig allra mest. ’Without You’ och ’Hell And Back’ är sådana
tillfällen. Den förra ger en rysning av välbehag när förväntningarna infrias.
Den senare är en episk och eftertänksam utflykt som borde vara alla förunnat att
förverkliga.

Russell Allan är en reslig man och när han tar i ända från magtrakten så hörs
det vidsträckt över nejden. Lyssna på ’Swansong’ innan det är för sent. Den tar
vid där ’Accolade II’ (The Odyssey) en gång startade den långa färden. Michael
Pinella’s energiskt sprudlande klaviatur genomsyrar avskedssången, som har allt
det man kan begära av fem män klädda i svart.

Thomas Claesson

Dan Penn and Spooner Oldham ”Complete Duo Live” (Proper/Border) 

Spooner Oldham ”Pot Luck”  (Light In The Attic/Border) 

Två legendariska gentlemän inom populärmusiken. Ja så kan faktiskt titulera Dan Penn och Spooner Oldham men kanske helt okända även för den inbitne musikkonsumenten. Sen om man nämner att de totat ihop soulklassiker som I’m your puppet, Sweet Inspiration och Cry like a baby så kanske en liten klocka ringer i musikmedvetandet. För det mesta har det varit soul- och rockstjärnor som tolkat deras verk, men på dessa två exklusiva återutgivningar hör vi dem själva. Moments… är en duo live inspelning med Spooners karaktäristiska Würlitzerpiano och Dan Penns blue-eyed soulstämma. Det är avskalat, hudnära och så själfullt  som just en sådan här liveinspelning ska vara för att stanna kvar i medvetandet under lång tid.

Spooner Oldhams soloalbum som tydligen varit undangömt sedan 1971 – här sjunger han, spelar piano och orgel, bjuder på en del instrumentalversioner av soulklassiker och egna outgivna låtar. Tillhör du samma musiknördansamling som jag är detta ett album som värmer i höstmörkret på ett musikmänskligt sätt. Dessutom är det musikhistoria även om det i realeasebladet stämplats som gubbrock. Snacka om okunskap !

Bengt Berglind

Pentagram ”Curious Volume” (Peaceville/Border)

Curious Volume är Pentagrams andra skiva där den legendariska yxmannen Victor
Griffin (gitarr) har återfått sin rättmätiga status vid sidan av den odödliga
eldsjälen Bobby Liebling (sång). De båda är tappert kämpande rymlingar som
hårdnackat försvarar sin bastion från en svunnen tid. Banbrytare för den
amerikanska tryckvågen av domedagsmetall.

Musiken kännetecknas av ett sjaskigt, rått, psykedeliskt hantverk i långsamt och
tungt tempo med en vanmäktig ängslan som ligger någonstans i gråzonen mellan
neuros och fullständig psykos. D.v.s. alla kriterier för att få ett lyckat
resultat är uppfyllda.

Med en kättingförankrad gitarr dånar Victor Griffin ut sin ivran i ’Close The
Casket’. Vem saknar Tony Iommi här? Knappast någon. När bryggan öppnar sig för
att om möjligt ge ytterliggare energi åt refrängen två och en halv minut in i
låten, önskar jag att själens och kroppens väktare träder fram och ger sin
välsignelse, även om det inte skulle hålla i rätten.

’The Tempter Push’ är en korsbefruktning av Deep Purples ’Strange Kind Of Women’
och Black Sabbaths ’Children of The Grave’ fast mycket tyngre. Den kombinationen
borde tilltala en bredare publik. ’Misunderstood’ pulveriserar allt motstånd med
attityd och råstyrka medan skönhet och elegans är element som inte är
närvarande. I ’Sufferin’’ framträder Booby Lieblings makabra charm med all
önskad tydlighet vilket definitivt håller lyssnaren engagerad i sin roll.

Till er som vill ha en adrenalinstinn dos av hårt pumpande välmående för att om
inte annat driva ut demonerna en gång för alla så är receptet Curious Volume.
Detta gäller alla dagar i veckan, alla låtar på skivan, dygnet runt. Det kommer
att vara omöjligt att stoppa huvudets headbangande rörelse, men vad gör väl det
så länge ingen närmast anhörig är i närheten.

Thomas Claesson

Dave Rawlings Machine ”Nashville Obsolete” (Acony/Border)

Jag håller med om att jag ibland har använt musikbegreppet Americana lite väl mycket och ibland slarvigt. Men denna gång närmar vi oss pudelns kärna. Nashville Obsolete har alla de ingredienser som innefattar begreppet i fråga. Stänk av country och annan rootsmusik möts, mixas och blandas upp, i det här fallet, mjukt arrangerade stråkar.
Dave Rawlings andra soloalbum, sex år sedan Friend For A Friend , hans förstklassiga debut. Han är ingen nykomling, denna partner till Gillian Welch, som naturligtvis finns med här med och lägger undersköna stämmor under Daves lite kantiga och sträva röst.
Men det som lyfter detta album till en ovanligt hög nivå är Daves strängaspel, om det nu är gitarrer, mandolin eller banjo. Ljudmässigt finns här ett släktskap med Neils Harvestperiod. Musiken skrider sakta framåt och det finns gott om tid att ta den till sig, värdera den och avnjuta den till fullo. Det händer inte ofta.
Albumets centralpunkt är den nästan 11 minuter långa The Trip. Den går i spåren på den episka låtberättarstil som Dylan är mästare i.
Short Haired Womens Blues med sina dramatiska stråkar och Pilgrim, You Can’t Go Home , en vass gospelvariant runt åtta minuter, bidrar starkt till att detta är ett av höstens musikaliska utropstecken.

Bengt Berglind

Mustasch ”Testosterone” (Gain/Sony)

En röst ”alla” känner igen. När Ralf Gyllenhammar öppnar munnen hörs det att Mustasch är i farten. Den personliga rösten sticker ut i mängden; en tillgång i en karbonkopiefylld värld och jag gillar den i lagom doser. Men ironiskt nog blir det gång efter annan för mycket av samma vara…
För första gången har gitarristen David Johannesson och producenten Rikard Löfgren stått för allt låtskrivande. Resultatet är mindre hårdrock och mer hård rock. Stråkar och keyboard/piano har en framträdande roll i en melodiösare stil än vanligt. I grund och botten handlar det ändå om folklig hårdrock.
Yara’s Song är till en början en överraskande lugn inledningslåt, men tar fart allt eftersom och Ralf sjunger som om det vore hans sista chans att höras. The Rider känns som ett försök till ett stillsamt vilda västern-liknande epos och känns ganska övertygande, även om den är lite väl seg. Down to Earth är egentligen ingen av skivans bättre låtar, men stoltserar med skivans skönaste refräng. The Hunter går fram som en mindre ångvält och som kronan på verket står Ralf för en kanoninsats. Someone är intressant med en mix av vackra körrefränger och tuffare verser.
En vanlig ”skivsjuka” är att låtarna på andra halvan generellt sett sänker helhetsintrycket, och så är dessvärre också fallet med Testosterone. Det ska dock sägas att avslutande titellåteln sparkar stjärt på det rätta sättet.
Jag måste erkänna att jag är lite positivt överraskad, men min inställning att Mustasch är hårdrockens motsvarighet till kyldiskens lättmjölk kvarstår. Grundingredienserna finns där men smaken är aningens fadd.

Magnus Bergström

Arena ’’The Unquiet Sky” (Verglas/Sound Pollution)

Med grandiosa ödesmättade tongångar som för tankarna till ’Also Sprach
Zarathustra’ inleds Arenas 20 års jubilerande album. När man har för avsikt att
hitta det lilla extra var skall man då leta om inte bland de klassiska
mästerverken? Då finns det i alla fall en chans att överträffa sig själv.

Albumet är inspirerat av spöknovellen ’Casting The Runes’ av M.R. James vilket
ger sig uttryck i de oförutsägbara sekvenserna som håller lyssnaren fängslad
från början till slut. Arrangemangen, den mörka atmosfären och sångaren Paul
Manzis förmåga att gestalta uppförandet med drama och patos gör att själva
kärnan i bandets utstrålning är obestridlig. Clive Nolan (keyboards) och Mick
Pointer (trummor) har skapat ett mäktigt album med alla de väsentliga
grunddragen från tidigare utgåvor i kombination nya djärva infallsvinklar.

Den otroligt vackert komponerade ’How Did It Come To This?’ är skivans absoluta
höjdpunkt som dessutom förstärks med John Mitchells bedövande gitarr. Vackrare
än så blir det inte. Betydligt tuffare takter äger rum när ’The Bishop Of
Lufford’ träder fram. I hans sällskap sitter en ale (alltför) bra. Den
framåtsträvande rockinfluerade kortegen fortsätter i ’Time Runs Out’ som
definitivt bör locka nya fans till arenan.

Så många lovord, så mycket glädje, så mycket känslor, men ändå når inte ’The
Unquiet Sky’ riktigt ända fram till dess föregångares dignitet, som med sin
tonföljd sitter djupt i det inre medvetandet.

Sedan 2011 har Arenas studioalbum -’The Seventh Degree Of Separation’-
tjänstgjort som referensskiva vid de tillfällen jag bedömt utövare av den neo-
progressiva konstarten. Det albumet är fortfarande oöverträffat och jag frågade
mig då: Hur skall någon kunna förbättra något som de inte vet vad det är? Den
frågan – liksom universums uppkomst och konsten att förstå en kvinnas sinne – är
fortfarande obesvarad.

Thomas Claesson

Iron Maiden ”The Book of Souls” (Parlophone/Warner)

Sextonde studioskivan. Elva låtar. 92 minuter och 11 sekunders speltid. Av och med ett band vars medlemmar inte direkt föddes igår, om man säger så. Sug på den!
Det genomgående temat är långa låtar och många låtar präglade av mellantempo. Sistnämnda ”ovana” sänker helhetsintrycket på vad som annars skulle ha kunnat vara en av veteranernas absolut starkaste utgåvor.
Mindre bra låtar är: The Great Unknown och When the River Runs Deep.
Helt okej låtar är: Speed of Light, The Book of Souls och Death or Glory.
Bra låtar är: If Eternity Should Fail, The Red and the Black, Shadows of the Valley, Tears of a Clown och The Man of Sorrows.
Ett episkt mästerverk avrundar veteranernas första skiva på fem år: The Empire of the Clouds. Att få ihop en låt på hela 18:01 minuter och dessutom få den att låta som att den är standardlång är en prestation som förtjänar den största av guldstjärnor. Lyssna bara på det flera minuter underbara instrumentala partiet, som börjar strax efter sjuminutersstrecket. Bruce Dickinson har skrivit en låt som han alltid kommer att bli ihågkommen för. I vilken han också gör pianodebut på skiva.
Jag säger inte att de mindre bra låtarna är utfyllnad, för de är bättre än vad många andra band bara kan drömma om att få till, men de är onekligen under järnjungfruns normala låtsnickrande.
Värt att notera i marginalen är de charmiga flirtarna med klassikerna Wasted Years (gitarrslingan) och Heaven Can Wait (allsångskören), som får mig att le varje gång.
Produktionen är toppen! Kristallklar och med extra väl tilltaget utrymme för bas och sång – precis som det ska vara när det gäller Iron Maiden.
Personligen gläds jag mest åt att Nicko McBrain har ett lika skönt spel som vanligt och låter pigg som en tonåring när han går loss bakom trummorna.
The Book of Souls är ett omfattande stycke heavy metal, väl värt att lägga tid på.

Magnus Bergström

Ghost ”Meliora” (Reactor/Universal)

På ”spökrockarnas” tredje skiva sitter kostymen precis som den ska. Inte för att det var något fel på vare sig debuten Opus Eponymous (2010) eller ”den svåra andraskivan” Infestissumam (2013). Det är bara det att Meliora är ett mästerverk med extra allt.
Med erfarenheterna från tidigare alster och med den av flera bandmedlemmar uttalade målsättningen att – som på debuten – låta gitarrspelet få mer utrymme, har producenten Klas Åhlund fått Papa III och de namnlösa gastarna att nå sin fulla potential. I huvudsak tack vare ett jämnstarkt låtmaterial och en ”äkta” ljudbild med tidigare nämnda gitarrspel mer i fokus.
Hela härligheten är makalöst välgjord in i minsta detalj; skapad med lika delar hjärta och hjärna. Kärleken till hantverket och den individuella skickligheten delar kamratligt på utrymmet.
Ghost tillhör den lilla skara av artister som har en makalös förmåga att sätta fingret på pulsen och ge fansen det de vill ha.
Inte en enda låt faller ur ramen och de klockrena betygsfemmorna är: Spirit, Cirice, He Is, Absolution och Deus in Absentia.
Inte långt efter kommer de här starka betygsfyrorna: From the Pinnacle to the Pit, Mummy Dust och Majesty.
Av dessa är majestätiskt vackra Cirice i en klass för sig. Låtsnickrande när det är som allra bäst. Ett hedersomnämnande delas ut till Mummy Dust, för det snygga 70-talsdoftande klaviatursolot.
Hårdrock. Pop. Schlager. Meliora är musik som rör sig totalt obehindrat och naturligt över genregränser. Resultatet är ett majestätiskt och oemotståndligt låtgodis utöver det vanliga. Meliora smakar sannerligen mumma – att njuta av om och om igen.

Magnus Bergström
Fotnot: De korta “pauslåtarna” Spöksonat och Devil Church betygsätts inte.

Emily McEwan ”In the wee small hours” (Hoob/Border) 
Espen Eriksen ”Never ending January” (Rune/Border) 

Stäng av ! sa flickvännen för längesedan, de spelar ju åt olika håll? Det var jazzen med dess förekommande improvisationer hon åsyftade.
Troligen hade hon inte uttryckt samma sak på ett liknade sätt om hon vid det tillfället hade lyssnat på dessa båda album. Visserligen jazz. Men med en mer lågmäld och skörare inriktning.
Svenske vokalisten Emily McEwan lotsar fram lyssnaren på en behaglig och försiktig resa i det vokala jazzlandet. Hon tolkar Sinatras ögonsten In the wee small hours och jazzklassiker som Time after time och Three coins in the fountain med samma lätthet och inneboende känsla. Behagligt lyssnarvänlig och småsvängig vokaljazz.
Norske pianisten Espen Eriksen hör hemma i samma stämningsläge fast han håller fast vid det instrumentala som utångspunkt. Det gör han alldeles rätt i, för det skapar med sitt nedtonade läge en trygghet och ett viloläge. Något som också fanns i Esbjörn Svenssons triojazz under vissa stunder. Ett stråk av nordiskt vemod som ett sublimt sätt att påverka lyssnare. Jazzvän eller inte.
Detta gäller i hög grad både Emily McEwan och Espen Eriksen.

Bengt Berglind