nyaskivor.se

Blackmore’s Night ”All Our Yesterdays” (Frontiers)

Efter tio skivor med Blackmore’s Night är det nog tid att acceptera att Ritchie Blackmore definitivt är inne på sin andra livscykel och det som en gång i tiden fanns aldrig kommer tillbaka. Även om Ritchie blev bländad av ljuset från sin bättre hälft Candice Night, så är det starkt gjort av honom att hålla fast vid den inslagna vägen.

Den erbarmliga titellåten som förrätt är en besk citron. Ett bidrag till Schlagerfestivalen var det man minst ville ha i synnerhet då den mot alla odds dessutom skulle kunna komma någonstans från Balkan.

Det finns några covers som bryter av det medeltida mönstret. Är det någon som inte har hört Mike Oldfields ’Moonlight Shadow’ eller Sony & Chers ’I Got You Babe’ så räck upp en hand? Ingen hand synlig, nej jag tänkte väl det. Nu finns de i alla fall här av någon outgrundlig anledning.

Annars trallar det mesta på som vanligt i de här omgivningarna. Ett gyckelspel framför lägerelden i största allmänhet med både mjöd och grillade kycklinglår. Vi har både sett och hört det förr och ’Allan Yn Y Fan’ och ’Will O’ The Wisp’ är inga undantag.

Men just då tankarna börjar fara iväg åt annat håll så uppenbarar sig i mörkret ’Darker Shade of Black’ med klar dragning åt Pink Floyd. Ett i högsta grad emotionellt spår där den forne gitarrhjälten mot slutet visar att de gamla takterna finns kvar.

Visst har Candice en röst som en näktergal och visst är de andra musikerna duktiga i sin utövning av folkrock, men faktum kvarstår trots allt. Det finns inget guld där regnbågen slutar.

Thomas Claesson

Corb Lund ”Things That Be Undone” (New West/Border) 
Noah Gundersen ”Carry The Ghost” (Dualtone/Border) 

En del har det ena , en del har det andra. Ett fåtal har bägge. För att du inte ska tro att det här är någon gissningtävling eller någon gåta, ska vi nu försöka bena ut det hela. I grunden handlar det faktiskt om musik.
Corb och Noah två amerikanska sångare och låtskrivare som jobbar hårt på att nå ut till en större lyssnarskara. Corb Lund har gjort en del album tidigare och är en klart godkänd låtsmed, med en småsnuvig röst, som hyllar en bra melodislinga före känslan.
Noah Gundersen tillhör en annan genre. Han bygger sin musik och sitt uttryck i första hand på sin känsliga och återhållsamma röst.
Så när Corb Lund siktar in sig på den amerikanska countryradion, med sina melodihakar och skiftande tempon, så vänder sig Noah direkt till kvinnorna framför den öppna elden i skymningen med sina hudnära folkinspirerade visor.
Om det nu vore så att jag skulle välja ett soundtrack vid en date så vore Corb Lunds Things That Can Be Undone perfekt för en bilsväng på landet. Senare på kvällen i ett mer intimt hörn av soffan skulle de flesta av spåren på Noah Gundersens album bereda vägen för andra trevligheter.

Bengt Berglind

Widespread Panic ”Street Dogs” (Vanguard)

Det genuina livebandet Widespread Panic som, namnet till trots, inte skapar den
minsta oro har gjort det enda raka. De klev, efter fem års väntan, in i en
inspelningslokal i Asheville, North Carolina och spelade in sin 12:e studioskiva
live.

Sex män med musiken i blodet, som får det att låta så äkta och så enkelt. Inte
bara fyller de effektivt igen luckan efter Grateful Dead. De färdas också sida
vid sida med Allman Brothers och Little Feat på sin road trip från kust till
kust.

Det finns tre covers på skivan som alla får en släng av Midas tusch. Ridån
öppnas med Allan Price’s ’Sell Sell’ och den rätta stämningen infinner sig
direkt accentuerad av Jimmy Herring’s wah-wah rytande gitarrsolon. Murray
McLauchlan’s ”Honky Red” med sin mullrande rock banar vägen för Villie Dixons
’Taildragger’ som först släpptes som singel och nu fortsätter att höja
temperaturen så att locket lättar.

Sångaren John Bell har en röst som man kan dö för. Den raspigt släpande
sydstatsdialekten är för varje ton en ynnest att få uppleva. De avslappnande
vibrationerna gör sig påminda i ’Steven’s Cat’ och ’Jamais Vu (The World Has
Changed).

Albumet består av tio låtar som alla har sin personliga charm. De kan var och en
vägas på guldvåg och bara några ynka gram skiljer mellan kriterierna mycket bra
(4,0) och excellent (4,5). Jag har följt Widespread Panic ända sedan starten
1988 och aldrig blivit besviken. Jag hoppas att fler än jag kommer att upptäcka
vilket fantastiskt band det verkligen är.

Jag frågade Sean Tyla (Tyla Gang, Ducks Deluxe) efter en spelning varför aldrig
Widespread Panic kommer till Sverige? Med 50 delstater och över 300 miljoner
människor i USA finns det ingen anledning att resa till Europa var svaret. Han
hade en synpunkt där, även om jag inte godtog den.

Thomas Claesson

Los Lobos ”Gates Of Gold” (Proper/Border)

Allt sedan How Will The Wolf Survive och Kiko And The Lavender Moon har Los Lobos försökt hitta tillbaks till det soundet och den låtskrivarkvalité som präglade detta album. De har försökt söka sig fram genom att byta stil, producent eller sound. Det har gått så där tycker jag. På de album som följde fanns det enstaka stunder av skär vargalycka, men sammanfattningsvis räckte de trots allt till ett godkänt minialbum.
Nya Gates Of Gold lovar däremot gott, det finns en antydan att de återigen är på rätt väg. Rösterna finns där, variationen på låtmaterial från lunkande balladen till den obligatoriska spanska traditionella, och en riktig boogierökare. Melodikänslan börjar återvända så sakterliga i When we were free, Gates of gold och Magdalena. Då när rösterna, melodierna och soundet smälter ihop till den där ljuvliga Los Loboskänslan, då är det riktigt bra.
Mellan dessa guldkorn blir det fortfarande lite för många transportsträckor med bland annat någon dussinblues och en spansk lektion för mycket.

Bengt Berglind

Joe Ely ”Panhandle Rambler” (Rack ’em/Border)

Joe Ely var en av flera in den nya outlawgenerationen i slutet på sjuttiotalet. Townes Van Zandt och Guy Clark var några av de andra. Joe turnerade och hängde en hel del med Clash under deras höjdarår. På Nittiotalet kom Letter from Laredo, ett utmärkt album där Joe förutom en radda bra låtar plockat in ett skönt texmexsound från , – south of the border.
Efter att ha rockat fett, utan att det blev varken rock eller fett, så gav jag upp hoppet om herr Ely.
Men nu är han tillbaks med Panhadle Rambler, med ett välkommet släktskap i soundet från nittiotalet. Inte nog med det. Han sjunger förmodligen bättre än någonsin, så här några år före sin sjuttioårsdag. Speciellt i de sånger som sakta smyger fram, och han får vila på melodin och frasera texten så den känns i hjärteroten. Han har också plockat med sig några medmusikanter från förr.
När steelgitarren viner och dragspelet leker fram melodin i sällskap med Joe Elys nya röst, så skapas en kännsla som är både ödslig och varm på samma gång. Så gillar du den amerikanska rootsmusiken en gnutta, då har du en skön höst i sällskap med Joe Ely och Panhandle Rambler.

Bengt Berglind

Royal Hunt ”Devil’s Dozen” (Frontiers)

Royal Hunt är ett band som alltid har funnits där. Någon att luta sig mot när
vindarna viner runt knuten och regnet piskar mot rutan. Deras trettonde album
svajar däremot ganska kraftigt i snålblåsten från de symfoniska arrangemangen.
Det finns ingenting varaktigt att hålla fast i. Det mesta flyger förbi utan att
man får grepp om det.

Royal Hunt från Köpenhamn är keybordisten och grundaren Andre Andersens baby och
det genomsyrar hela plattan. Stråkmaskinerna tar knäcken på det mesta. Det
ligger en overkill och dallrar i luften. Stubinen brinner visserligen, men den
når aldrig fram till dynamitkubben. Lyckligtvis har DC Cooper återkallats till
mikrofonstativet. Det skapar åtminstone ett break-even.

Inledningsspåret ’So Right So Wrong’ är sannerligen en märklig anrättning. Efter
knappa två minuter undrar jag om jag lyssnar på musikalmusik istället för
progressiv metal som det var utlovat. Till ’Heart On A Platter’ ger jag däremot
en ros tack vare den goda sånginsatsen, det bländande gitarrsolot av Jonas
Larsen och den utomordentliga rytmsektionen som verkligen får sträcka ut sig
här.

Ett medelmåttigt betyg utdelas och till den som vill smaka på riktig dansk
dynamit rekommenderar jag att istället sätta ner pickuppen på någon av skivorna
från slutet av 90-talet och varför inte min lilla ögonsten – Fear – från 1999.
Jag lovar att den rädslan går att leva med.

Thomas Claesson

Praying Mantis ”Legacy” (Frontiers)

Kulturarvet från New Wave of British Heavy Metal lever kvar i allra högsta grad.
Praying Mantis är ett bevis så gott som något. De var högst aktiva på Sweden
Rock Festival 2010 och nu landar det första rättmätiga albumet på sex år.

Allt som krävs finns här: de två gitarrerna i perfekt harmoni, ett lugnande
keyboard i bakgrunden, bastoner med ryggrad, slagverk i konstant rörelse och en
sångare som befinner sig i vakuumet efter Ronnie James Dio. Vad kan man då mer
begära? Vad sägs om ett tecknat omslag som i gamla goda tider? Begäran bifallen.

Ett tidigt framträdande keyboard banar väg för de övriga bandmedlemmarna i ’Eyes
Of A Child’. Akustiska gitarrer bidrar till att göra arrangemanget högst
njutbart och lite annorlunda. ’Fight For Your Honour’ och ’Fallen Angel’ men
framför allt ’The Runner’ höjer pulsen markant och får byxbenen att fladdra och
marken att skälva.

Rubiks kub blir komplett i ’All I See’, ’Better Man’ och ’Against The World’ där
tvillinggitarrerna får ordentligt fäste och John ’Jaycee’ Cuijpers röst skjuter
i höjden. Det här är inget annat än en hyllning och fullföljning av det som en
gång i tiden regerade.

Praying Mantis har haft en benägenhet att flyga under radarn vilket är tråkigt
då deras pondus ligger i paritet med Iron Maiden, om inte rentav bättre. Det här
albumet rekommenderas varmt till alla musikälskare och speciellt de som har
hållit den melodiösa hårdrocksflaggan högt ända sen 70-talet. ’Legacy’ håller
drömmen vid liv.

Thomas Claesson

Gospelbeach ”Pacific Surf Line” (Border)

Gospelbeach spelar på de strängar jag har svårast att motstå. Det vi kallar countryrock. En fullständigt otrendig, men för mig oemotståndlig musik med rötterna i sent sextio- och sjuttiotal. Förlagorna är Byrds, Poco och Burrito Brothers. Rätt var det är så dyker det upp nya konstallationer av musiker som tydligen liksom jag känner varmt för denna genre. Härom året var det Canyon Ryde och kanadensiska Bros. Lendreth.
I Gospelbeach hittar vi Neal Casal, som spelar med alla, men mest just med Ryan Adams, samt medlemmar från Beachwood Sparks och Chris Robinsons Brotherhood plus några gäster i studion.
Musiken är som sig bör varm och solig med stänk från sjuttiotalets L.A. Den obligatoriska stämsången är förödande skön, och steelgitarren kvider som en kärlekskrank coyote i solnedgången. Det som ytterligare gör detta till en californisk solstråle i det svenska höstmörkret är flertalet bra melodier som smeker örat med välbehag. Hoppas nu bara att det här inte bara är engångsföreteelse, mellan några turnér eller studiojobb.

Bengt Berglind

Lynch Mob ”Rebel” (Frontiers)

Det här är inte så farligt som bandnamnet förespråkar. Det är bara frågan om
melodiös hårdrock framförd av ett gäng pudelrockare som har överlevt diverse
farsoter. Gitarristen George Lynch med ett förflutet i Dokken gör sitt bästa av
situationen.

’Jelly Roll’ har ådror av blues i sig och det ser jag som ett gott tecken från
där jag står. Att lyriken inte ger något nobelpris i litteratur är å andra sidan
ställt bortom varje rimligt tvivel. ’Pine Tree Avenue’ är tjatig och matad med
lite för mycket funk för att vara trovärdig. ’Dirty Money’ och ’Sanctuary’
framhäver dock det rätta virket med suggestiva riff och medryckande rytm.

Balladerna i form av ’The Ledge’ och ’Kingdom Of Slaves’ sitter som de ska utan
att skämma ut sig. Oni Logans till synes operaskolade sångröst tar tonhöjderna
lekande lätt. ’Between The Truth And A Lie’ faller platt med sitt krystade och
märkbart ansträngda genomförande.

Den magnifikt avslutande ’War’ ligger helt rätt nergrävd i skyttevärnet. Lynch
gitarrsolo är mästerligt och tillför dessutom nya idéer som bör tjäna som
föredöme i sådana här sammanhang. Lägg därtill en mullrande basgång och
konceptet är fullbordat.

Albumet landar med båda fötterna på marken, men har man för avsikt att gå till
en plats där mobben fullständigt härskade så skall kompassrosen istället vändas
mot deras ’Wicked Sensation’ från 1990. Då får man dessutom en rejäl spark i
ändan på köpet.

Thomas Claesson

Slayer ”Repentless” (Nuclear Blast/Sony)

Jeff Hanneman 1964-2013. Vila i frid.
Repentless är Los Angeles-veteranernas elfte skiva, tillika den första utan Jeff. Saknaden är stor; både efter personen och musikern. Det är en klen tröst att han står bakom klart godkända Piano Wire.
Det traditionella Slayer-manglet består denna gång av tolv låtar, med en speltid på 41 minuter och 57 sekunder.
Ett välsmakande intro följs av tre kanonlåtar, med titelspåret som det stora utropstecknet, som gör att det vattnas i munnen.
Sedan då? Jovars, habila låtar men sisådär hälften saknar ”det”. King har tagit kommandot över låtskrivandet och slutresultatet har tyvärr blivit lite väl enahanda; en känsla som smyger sig på när inledningsruset lagt sig.
Slutintrycket räddas som tur är av den avslutande låtduon, som tillhör skivans bästa alster.
Soundet, rattat av Terry Date, är passande ”krispigt”.
Araya blandar i sedvanlig stil aggressiv sång, kryddat med skrik (med ålderns rätt inte längre lika intensiva) på väl valda ställen.
Med trumstockarna i högsta hugg hamrar Bostaph på som om det inte finns en morgondag.
King-Holt levererar inspirerade och glödande sexsträngsdueller på löpande band.
Synd bara att Kings låttexter genomgående är bland de sämsta som hörts/skådats. Rena rama dyngan. Usch! Jag är glad att det är Araya som sjunger de orden och inte jag (vilket övriga världen ska vara glada för).
I och med att sex år passerat sedan den senaste studiogiven World Painted Blood, så hade jag hoppats på ett vassare låtmaterial. Eller åtminstone att ett par av de befintliga sållats bort.
Å andra sidan, för att citera en god vän: Slayer är Slayer.
Repentless är helt enkelt en lagom dos Slayer-mangel. Det är inte så lite imponerande att medlemmarna i ett band med en sådan ikonstatus fortfarande låter mer förbannade än de flesta ungtuppar. Bara det är värt ett högt betyg.
För övrigt är det ett lite annorlunda sammanträffande (?) att Repentless, liksom God Hates Us All, släpptes elfte september…

Bring Me The Horizon ”That’s The Spirit” (Sony)

Så. Otroligt. Bra.
Tänk en mer elektronisk och popigare variant av Siren Charms (In Flames). Faller inte den hårdrockstypen på läppen, så är det bara att sluta läsa på direkten.
De unga engelsmännen har gått från metalcore, via progressiv metalcore till progressiv (hård)poprock.
2010 års There Is a Hell, Believe Me I’ve Seen It. There is a Heaven, Let’s Keep It a Secret (rekord i lång skivtitel?) fick mig att skriva bland annat detta:
”Ojojoj, det här är… Udda. … Jag fattade först ingenting när jag gick rakt in i denna musikaliska käftsmäll… Men sedan såg jag ljuset!
Skivans enda minus är skriksången, som blir ansträngande att lyssna på en hel skiva igenom. Oliver Sykes ska ha all heder för sina rakt-på-sak-texter, men det går att viska fram känslor också…
Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Undrar vad dom hittar på nästa gång…?”
Svaret blev ännu mjukare tongångar och den i grunden aggressiva musiken/sången låter nu mjuk och snäll. Emellanåt är det faktiskt mer av pop än hårdrock, framför allt i verserna.
Som jag hoppades (men inte trodde) på har Sykes nästan helt övergivit de vildaste skriken. Nu visar han att minsann också kan sjunga mjukt; om inte som en ängel så i alla fall bra mycket mjukare än tidigare.
En annan intressant detalj är att trumslagaren Matt Nicholls visar framfötterna gång på gång, med olika intrikata kombinationer. Kul!
Nästan samtliga refränger fastnar vid första lyssningen och ger rejäl mersmak. Till och med det vid det här laget aningens uttjatade receptet med flickallsångskör (tänk Marilyn Mansons mOBSCENE) funkar finfint.
Låtar som Doomed, Happy Song, True Friends, Follow You, Avalanche och Oh No rena rama guldet. Resterande fem kompositioner är klart bra, men snäppet svagare i den stenhårda konkurrensen.
That’s The Spirit är en urstark kandidat till titeln årets bästa skiva. För vem eller vilka ska kunna toppa detta…?

Magnus Bergström