Svartklädda män i sitt esse
Symphony X ”Underworld” (Nuclear Blast/Sony)
Jag anslöt mig till Symphony X’s odyssé i samband med att albumet The Odyssey
släpptes 2002. Symphony X ligger i kölvattnet efter Dream Theater såsom en
lärjunge som följer sin mästare. Därför är det viktigt att följa upp deras
verksamhet i den underbara världen där symfonisk metal utövas.
En ouvertyr inleder som brukligt är i de här sammanhangen, men sedan slås
högspänningen på. ’Nevermore’ och ’Underworld’ är snabbare än en datorstyrd
Singer symaskin med metallstomme och extra hög pressarfotslyft. Ingenting verkar
omöjligt för Michael Romeo som iklädd en skräddares skepnad expedierar sin
gitarr i överljudsfart.
Teknisk ekvilibrism i all ära, men det är de mer jordnära melodierna som
tilltalar mig allra mest. ’Without You’ och ’Hell And Back’ är sådana
tillfällen. Den förra ger en rysning av välbehag när förväntningarna infrias.
Den senare är en episk och eftertänksam utflykt som borde vara alla förunnat att
förverkliga.
Russell Allan är en reslig man och när han tar i ända från magtrakten så hörs
det vidsträckt över nejden. Lyssna på ’Swansong’ innan det är för sent. Den tar
vid där ’Accolade II’ (The Odyssey) en gång startade den långa färden. Michael
Pinella’s energiskt sprudlande klaviatur genomsyrar avskedssången, som har allt
det man kan begära av fem män klädda i svart.
Thomas Claesson
