Gamle Svarten har tappat stinget
W.A.S.P. ”Golgotha” (Napalm Records/Border)
Sedan några år tillbaka har Blackie återfunnit religionen. En sådan livshändelse innebär för vissa ny energy, men inte i fallet med den gamla skräckrockaren. Mycket av stinget verkar ha tappats på den nya, rättfärdiga vägen. Blackie känns helt enkelt lite väl snäll (lyssna bara på självbiografiska Last Runaway) och det passar inte Gamle Svarten.
Blackie har i intervju efter intervju sagt att Golgatha är en kanonskiva. Kul för honom att någon tycker det. Tillåt mig nämligen å det bestämdaste påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan hävda detta. Bra? Utan tvekan. Kanon? Glöm det.
Produktionen är väl “lätt”, framför allt när det gäller gitarrspelet som endast lyfts fram när det är solodags (vilket det i och för sig är ganska ofta). Fokus ligger på sången och trummorna, som båda är hur smaskiga som helst. Basen? Jo den hörs någon gång…
Sångmässigt presterar som sagt Blackie lika bra som vanligt – snacka om att åldras med värdighet – men det känns ändå som att glöden saknas. För lite rivjärn helt enkelt, men då är jag nog lite väl petig.
Soundet och låtmaterialet kan beskrivas som en mix av Still Not Black Enough (underskattad!), Babylon och The Crimson Idol. Men tyvärr utan den sammanlagda styrkan i låtmaterialet som på först- och sistnämnda.
Jag väljer att dela upp Golgotha i fyra låtkategorier, enligt nedan.
Mycket bra: Slaves of the New World Order, Golgotha.
Bra: Scream, Miss You*,.
Okej: Shotgun, Hero of the World.
Inte okej: Last Runaway, Fallen Under, Eyes of My Maker.
Trots allt har 33-åriga W.A.S.P. en hög lägstanivå, så de trogna fansen har egentligen ingenting att frukta. Speciellt inte om de senaste skivorna fallit i smaken.
Magnus Bergström
*Den första låt som skrevs till The Crimson Idol (men färdigställdes aldrig då).